Det kommer nu!

Jag har skiljda (stav) föräldrar. Jag har aldrig känt mig trygg med min pappa, han blir arg på ALLT hela tiden. På mig och på andra, och på allt annat. Om nånting ramlar ner på golvet, så kan han skrika ut fula ord och bli super arg. Förra veckan skulle han hissa upp min rullgardin i mitt rum, den är lite konstig, när han skulle göra det så gick någon liten sak sönder på den, då slet han av den och kastade ner den på mitt golv, sedan åkte han hemifrån utan att säga hejdå.
Jag och mamma har pratat om 100 olika sätt för att kunna fixa det här. Mest av allt vill jag inte vara där alls, men då måste vi sitta i domstol och grejer, och dem skulle aldrig lyssna på det här.
Han är också snokig. Han kollar alltid på mina meddelanden. En gång sa pappa något till mamma som han inte borde veta, som att han hade spionerat på något sätt. Det hände mig för några veckor sedan att jag och min kompis skulle till vår dans och han visste att hon inte skulle cykla dit, fast det hade vi bara messat om, och då hade han inte haft min mobil än, eftersom att jag hade den hela tiden. Inte för att det var hemligt, men det var konstigt.

Vad ska jag göra? :(

#1: Det är inte ett dugg konstigt att må dåligt om man förlorat någon!
Du är antagligen inne i en sorgeperiod..

Finns det kanske någon du skulle kunna prata med, gällande din sorg och/eller din pappa, osv?

Om du känner att din pappa förstör ditt liv, så ska du ju inte behöva stå ut, utan att prata med någon.
Och ÄR det allvarligt så borde dom ju lyssna.

Eller tycker du bara att "han är lite jobbig" så kan jag ju säga att du är inte ensam om att ha föräldrar som är "pain in the ass" 😏

Nu vet jag inte hur gammal du är, men från en viss ålder skall barn få vara med och bestämma om var de skall bo. Du skall absolut inte behöva bo med en förälder som du inte känner dig trygg med. Finns det någon gång när din pappa är lugn och du kan prata med honom om hur du känner, och att du inte vill känna så. Han låter som en väldigt frustrerad person som skulle behöva någon att prata med, och få hjälp att hantera sitt humör.
Kan du prata med din mamma mer om hur du känner det? Jag kan förstå att det kan kännas jobbigt för henne att be att få hela vårdnaden om dig -ofta påstår den andra föräldern att det är en förälder som hjärntvättat barnet att säga så.

Men kan du inte prata med en kurator eller sköterska i skolan? Eller en lärare du litar på? Det finns också något som heter ungdomsmottagning, jag vet inte om du har rätt ålder för att kunna gå dit. Och alla yrkespersoner i vården du pratar med har tystnadsplikt. Om ingen av dessa möjligheter finns så kan du ringa 1177, berätta hur du känner och fråga hur du kan få hjälp. Jag hoppas verkligen att någon kan hjälpa dig vidare. Du behöver stöd och omtanke.

Du bär också på en tung börda av sorg. Du verkar också känna väldigt stort ansvar för t ex din morfar som blivit så ensam. Det skär lite i hjärtat att läsa om din sorg och din omtanke om andra, men du verkar vara en stark person ändå som klarar att känna för andra fast du sörjer så. Jag stod själv mina morföräldrar väldigt nära, och min mormor lärde mig så mycket om allt möjligt. Hon har varit död i 40 år men jag saknar henne fortfarande och blir frustrerad när jag inte kan ringa henne och diskutera det ena eller andra.

Jag hoppas innerligen att du kan få hjälp och stöd snart - du är i stort behov av det.

#3: Har pratat med en psykolog, men samtalen tog slut. Jag pratar med en skolkurator, men vi vet inte riktigt hur vi ska göra, detsamma med mamma. Han blir verkligen arg för allt, om jag skulle berätta för honom hur jag känner så skulle han bara bli arg eller irriterad.

Jag är inte riktigt tonåring än, jag är 11 år. Jag har hört att man ska få bestämma mer vem man vill vara hos när man är 12, men att det har ändrats nu till när man är 18, för att barn "har rätt till båda sina föräldrar". Pappa är jätte noga med att jag är lika mycket hos båda, inte för mammas skull utan för sin skull.
Jag tror att pappa är ensam och skulle behöva hitta någon, men han vill fortfarande inte träffa våra släktingar.. Han stör sig på sin syster, så jag får inte träffa mina kusiner heller.

Mamma litar jag på, jag är helt trygg med henne. Om vi bråkar känns det som att jag inte har någon i världen som älskar mig… Jag har pratat med henne men vi vet inte heller vad vi ska göra.

Han måste hjälpa farfar väldigt mycket nu, och farfar är lite virrig nu. Och pappa blir arg för sånt, han fattar inte att farfar är ganska gammal och inte som förut, han har förlorat den som alltid har hjälpt honom som har levt med i över 50 år. Det gör ont att se honom bli arg på farfar, han förtjänar inte det.

Din pappa genomlever också en sorg nu. Om hans pappa inte är sig själv längre så känner han sig nog som om han förlorat båda sina föräldrar.
Eller har han alltid varit impulsiv och fått vredesutbrott?
Jag tror att din pappa också behöver någon att prata med.
Du skall absolut inte ta ansvar för din pappas mående men du mår ju själv så dåligt av det.
Vad tror du skulle hända om du skulle visa dig riktigt ledsen inför din pappa? Prata om hur både ni två och din farfar sörjer din farmor. Och om hur sorgligt det känns att din farfar inte riktigt är sig själv längre, vad ni kan göra för att få honom att må bättre.
Men du måste hitta någon som du inte bara går och pratar med, det måste vara någon som kan hjälpa till praktiskt också. Helst borde din pappa och du gå tillsammans.
Myndig blir man vid 18, men det finns flera fall där barn fått vara med och bestämma var de skall bo vid en skilsmässa.
https://lexly.se/faq/vardnadstvist/far-barn-bestamma-sjalva-var-de-ska-bo-nar-de-fyllt-12-ar