Sluta hata dig själv, det blir bara destruktivt.
Ärren är en del av dig, de hör till en period i din utveckling. Det är sorgligt att du mådde så dåligt och inte kunde få hjälp så att du slapp skada dig själv. Men väldigt starkt att du kunde sluta själv. Var stolt över dig själv istället för att hata.
Håll inte på och experimentera med något, det kanske bara bli värre. Det är inte ens säkert att någon märker det. I maj är alla vita och lite skiftningar i huden är inte ovanligt.
Jag har en vuxen dotter med lite ärr på armarna, hon bryr sig inte, de är en del av hennes liv och utveckling.
OM någon skulle fråga så säg bara att du experimenterade ett tag men har slutat. Det kanhända att någon vuxen frågar, men i så fall är det bara för att de bryr sig om dig och vill veta om du behöver hjälp att sluta.
Du är så mycket mer än dina ärr - var det!

Jag har ärr över hela kroppen, både från självskadande, olyckor och operationer.
De är alla en del av min historia. Självskadeärren är mina 'battle scars' och jag gick segrande ur den striden.

Mina ärr syns men jag tror säkerligen att det är jag själv som ser dem tydligast för att jag vet att de finns där. Ingen har reagerat på mina ärr, varken när jag var tonåringar eller nu när jag är vuxen.

Om någon kommenterar eller frågar så kan du säga att det är från en jobbig period i livet som du har lagt bakom dig nu.

Det är konstigt att just jag säger det, jag som är för att vara helt ärlig i alla lägen - men om det känns FÖR jobbigt att säga sanningen till de andra eleverna, tycker jag att det är okej med en liten vit lögn. Men säg sanningen till lärarna om dom frågar, och om du sagt annat till de andra eleverna, säg då till läraren att du gjort det. Bara för säkerhets skull, för att slippa pinsamma situationer. Inte för att jag tror att läraren skulle berätta det för någon annan, men ändå. Bara för säkerhets skull. Nära vänner får du också gärna säga sanningen till.

Allra helst ska du givetvis säga sanningen till alla, men jag vet att det kan vara svårt ibland. (Ja, jag kan ha sagt en vit lögn en gång i mitt liv i en lite liknande situation…) Men skäms inte för ärren, dom är en del av din utveckling och det är väldigt starkt att du lyckades ta dig ur självskadebeteendet.
Givetvis är det också som Herveaux säger, det är nog mest du som tänker på det. Det brukar vara så att alla är alldeles för upptagna med att undra om någon tycker dom är konstiga eller så för att lägga märke till sånt.

Hoppas det blir kul på klassresan! 💙

Jag har reda sagt det, men ärren är inget att skämmas för. Alla kan ha det jobbigt, livet ser ut så och så bara är det. Du behöver inte skämmas mer för det än för att typ haft influensa. Tvärt om ska du vara STOLT över att du lyckades ta dig ur det!

Du kan också säga något i stil med "det vill jag inte berätta" eller "det är privat". Sen kan du lägga till att "men du behöver inte vara orolig", för att dom inte ska tro att det är något farligt som pågår just nu. Det är inte många som skulle fortsätta fråga då, om någon mot förmodan skulle fråga.

Så de kommer aldrig försvinna? Som jag misstänkte. Hur kan man vara stolt över det?! Får panik. Jag kan inte ha på mig kortärmat längre om jag vill på idrotten t ex för jag vill inte trigga nån, ärren är väldigt synliga fått frågor, jag låtsas att jag inte hörde och säger att jag ska typ på toa men istället gråter jag där. Behöver hjälp.

Med att täcka dom på klassresan alltså

Ibland är man inte redo för att stå för sånt som hänt i ens liv, och det är okej. Men du kommer troligtvis inte känna så hela livet. Om någon frågar, sig bara att du inte vill berätta. Troligtvis frågar dom för att dom bryr sig om dig. Jag tycker också att du ska berätta för någon lärare att det är så jobbigt, det känns ofta bra att dom vet.
Du kanske behöver prata med någon om det här? En förälder du känner dig trygg med eller en kurator?

#6: Du skall vara stolt över att det är en period som är över. Att du själv kunde ta dig ur detta destruktiva.
Min dotter är inte stolt över sina ärr, men hon är stolt över den hon är idag, och hon skäms inte över att hon en gång mådde dåligt.
Jag hoppas att du så småningom kan få andra perspektiv på alltihop.
Och det finns tusentals andra som är i precis samma situation som du, du kanske t o m har träffat fler men inte märkt något.
Om folk frågar säg bara att det var ett dumt beteende som är över och som du inte vill prata om. Och som andra sagt här, prata med en vuxen om det.

#6: Det beror helt på hur de ser ur, hur djupa de varit, hur bra din hud läker och hur länge der läkt. Inget man kan bedöma på en kort beskrivning online.

Du har fått många bra råd här gällande hur du kan hantera denna situation och allmänt ångesten ärren skapar hos dig.

Nästan alla har ärr från saker och sjukdomar de har gått igenom - men på en del syns de inte, de sitter på insidan.
Ärr bleknar så småningom, de försvinner inte men blir mindre tydliga.
Som andra redan har skrivit, om du inte vill prata om det så säg att "Det vill jag inte prata om!"
Det är ju hemskt egentligen men självskadeärr är vanligare än vad många tror. Alla har inte på armarna, jag har de flesta på benen men de är ganska bleka numera.
Du ÄR duktig som har tagit dig ur det här och snälla, hata inte dig själv. Ärren är snarare resultat av en sjukdom, inte av att du har tagit ett beslut att skada dig själv "för skojs skull". Egentligen inte konstigare än ett operationsärr, sjukdomen yttrar sig olika bara.
Ta hand om dig! 🌻

Jag håller med övriga att man såklart inte ska skämmas över sina ärr. Du ska vara stolt att du överlevde en så hemsk period i ditt liv.

Med det sagt funkar det ju inte så enkelt. Det finns inte jättemycket att göra men du kan läsa lite här:
https://www.umo.se/fraga-umo/fraga-umo/Kan-man-fa-bort-arr-efter-att-man-skurit-sig/

Deras tips är att se till att inte sola ärren, använda tejp (jag förstår inte riktigt hur det ska hjälpa men det kanske någon annan förstår?), och att använda silikongel.

Jag hoppas att det går bra för dig!

#13: Jag har inte hunnit läsa artikeln men jag antar de menar att tejpen kan hjälpa såren att läka ihop bättre så man får ett tunnare ärr. Efter mina operationer har jag fått rådet att tejpa ärren ett par månader efter för att hjälpa till att hålla ihop sårkanterna.
Tejpen heter kirurgtejp och kan köpas på apotek.

Så skönt att veta att de i framtiden kommer bli mindre synliga! Känns bättre nu, men jag vill fortfarande göra de så lite synliga som möjligt innan maj.

Det första jag vill är att ge dig en stor kram <3

om jag inte minns fel tror jag faktiskt att jag också skrev trådar om just det här för många år sen. mer än en gång också, då jag bytte skola sen till gymnasiet och ny klass.

• Ärren kommer synas mindre och mindre, även om det tar ett tag ibland. Och när dom är helt fullt läkta går det också tatuera över, om man så vill. tror även det finns foundation att täcka över med.
• Även om jag idag lärt mig acceptera jag har ärr, finns det stunder då jag verkligen blir förtvivlad över att dom inte försvinner helt. samtidigt som majoriteten av dom försvunnit väldigt väldigt mkt. Men ärren skaver ungefär lika mkt som min övriga story, jag är inte stolt över den, men jag tog mig förbi det kapitlet i mitt liv.

Men, det jag gjorde när jag var i din situation var lite olika. först var jag "sjuk" vid badtillfällena, men sen när det kom till nian, hela min klass visste om att jag mått dåligt. och att jag då självskadat var eg inte någon stor nyhet. varpå jag badade, tror faktiskt ingen kollade konstigt vad jag kommer ihåg.

I gymnasiet sen i ettan badade jag med min nya klass, här mådde jag rätt bra och de var väldigt blekta de ärr jag hade sen tidigare, så badade utan problem. eller var det att i ettan blev det inget bad pga coronan, men sen hösten i tvåan badade jag. något sånt iaf.

Men sen gick jag om tvåan, och började därav i ny klass. Men här kände jag att det inte var läge att bada för hade lite nyare, varpå jag då skrev till idrottsläraren att jag var osäker på hurvida jag ville bada eller ej pga mina skärsår. och jag badade inte. Nu visste då förvisso alla lärare min story inkl min klass sen också, men kände mig inte helt bekväm med det helt enkelt då. Men badade med dom vid senare tillfälle.

men med det sagt, hade jag många sömnlösa nätter. googlade runt överallt efter hur man kan dölja ärr osv.

men mitt största råd - prata med din klassmentor/lärare eller någon. Du är garanterat inte den första eleven som har haft de problemen, och de kan hjälpa dig.