Min mamma har det tufft, och det påverkar mig väldigt mycket. Hon har haft utmattningsdepression och nu vet jag faktiskt inte hur hon mår mer exakt. Men hon har nyligen sagt att hon känner att allt börjar bli meningslöst igen. Det hela är en jättejobbig situation för mig som är äldsta dottern och tar på mig mycket ansvar - och det har gått upp och ner i några år.

Ibland är jag arg för att hon mår dåligt och och inte gör mer för att må bättre, men ibland får jag väldigt dåligt samvete för att jag ens tänker de tankarna, och för att jag inte visar mer kärlek. Den här situationen har fått mig att gå igenom så mycket olika känslor, och ibland vill jag bara att någon ska fatta hur mycket jag bär på. Men hur jobbigt hade det inte varit för min mamma att veta att jag mår dåligt pga henne? Jag är tvungen att visa mig stark. Den här situationen har nog också fått mig att mogna ganska snabbt. Jag känner ett ansvar att ta hand om mina syskon och känner att det också hänger på mig hur mycket min mamma orkar (om jag hjälper till nog hemma etc). Med det sagt så gör jag inte jättemycket hemma, utan det är pressen och det dåliga ansvaret som påverkar mig mest. Jag orkar faktiskt inte göra jättemycket efter skolan, och då är det jättesvårt att ändå tvinga mig själv att hjälpa till.
Samtidigt siktar jag på att läsa psykologprogrammet och att då känna det här ansvaret hemma gör allt mycket tyngre. Oftast biter jag bara ihop och kör, men ibland känner jag mig fortfarande som ett barn och önskar att någon annan kunde ta hand om mig och se till att det löser sig.

Många gånger drar jag mig undan när jag hör mamma klaga eller om jag ser att hon inte mår bra. Jag känner mig redan otillräcklig på alla sätt och vis och känner då inte att jag kan göra något. I de tillfällena känns det väldigt obehagligt och stressande och jag försöker bara gå in i en annan värld, lyssna på musik och glömma det som sker runtom mig.
Det känns jättejobbigt att jag inte kan hantera hennes känslor, speciellt när det enda jag vill är att finnas där för henne och helst göra henne lycklig. och hur ska jag kunna bli psykolog om jag flyr för andras känslor? Men kan det vara normalt, med tanke på vår relation - att hon är min mamma? Det känns som att hon egentligen borde ta hand om mig fast det nu är tvärtom.

Men ibland så är det lättare, och jag kan ge henne en kram.

Hur kan jag vara till hjälp för min mamma? Jag vet att jag kan hjälpa till mer hemma, men jag har verkligen inte all tid i världen, och ibland fattar jag inte om jag har rätt i att lägga mycket tid på skolan eller inte. Samtidigt kommer det ju inte göra henne lycklig, då hennes depression/nedstämdhet kanske inte försvinner för att jag hänger upp tvätten?
Och finns det andra sätt jag kan vara där för henne och visa att jag älskar henne? Hur ska jag göra och tänka när jag bara vill dra mig undan, och låser in mig på mitt rum istället för att ge mamma en kram?

Det är en förtvivlande situation för mig, jag skulle verkligen behöva någon att bolla med. Och ibland behöver jag bara att någon fattar eller säger vad jag gör rätt/fel. Jag upplever att tex kuratorer inte kan svara personligt, och alltför ofta känner jag att jag redan har den kunskapen som de ger mig. Men det här är inte något jag egentligen borde fundera ut själv, och nånstans känner jag att jag är bara 16 år och fortfarande ett barn.

Jättetacksam om ni vill skriva vad ni tänker <3