Jag har en vän som jag var närmare när jag var yngre och på något sätt känns det som att vi borde vara bästa vänner. Men de senaste två åren har vi glidit ifrån varandra, och jag insåg sakta att jag vet allt mindre om henne, och jag känner henne mindre för varje dag. Vi är ganska olika, och vi har helt olika prioriteringar i livet. Hon tänker mer på att ha kul i stunden, jag tänker mer på framtiden, skolan och träning. Vi tycker inte alls om samma saker längre - och det är såklart helt naturligt.

Samtidigt så gör det lite ont att jag inte blir frågad mer om att umgås med henne och vår gemensamma kompis (som detta iofs också handlar om). Även om vi är väldigt olika i den här tiden av våra liv och jag inte ens vill vara med dem, så känns det ändå jobbigt att vi kanske håller på att förlora våran djupa vänskap vi hade tidigare.

Jag vet att det är normalt att vänner kommer och går, och jag har flera andra vänner också som jag kanske kommer närmare i framtiden - men att lämna de man känt sedan man var liten och närma sig andra vänner är svårt.

Hur tänker ni om det här med att förlora vänner? Hur ska jag tänka när jag går igenom det här? Och har ni egna upplevelser av att förlora barndomsvänner och få nya vänner som kanske t.o.m blir ännu närmare?