Jag har varit i liknande situation. Jag var 18 år då jag träffade mitt livs kärlek.
Ingen trodde på oss.
Idag har vi varit tillsammans i 44 år❤

Rent krasst kan man inte veta det varken som tonåring eller vuxen
Jag träffade min sambo på gymnasiet, och jag var 17, han 18, detta var 2007. Så visst kan det hålla :)

Ingen vet något om framtiden, i så fall skulle världen se annorlunda ut. Mina föräldrar träffades som tonåringar och höll ihop tills döden skilde dem åt.

Jag träffade "mitt livs kärlek" många gånger under min uppväxt, ända tills jag var 30, då kom den som jag är gift med sen över 40 år. Jag var precis lika säker som du är nu, men vad andra tycker eller tror är inte ett dugg relevant.
Du skall ta tillvara på det du har nu och vara lycklig för det varje dag, inget att skämmas för att man säger att man hittat "den rätte", men bry dig inte om folk håller med eller inte. Det är ditt liv just nu.

Jag träffade mitt ex strax innan jag fyllde 18. Vi var tillsammans i 15 år.

Strunt i vad andra säger, grattis till kärleken! ❤️

Jag tänker att man borde väl gå in i alla förhållanden med målet, tanken och förhoppnngen att det är "the one and only" för resten av livet. Men i sanning vet man ju inte, oavsett när i livet man träffas. Men om inte du kan veta så kan definitivt ingen annan utomstående veta heller, inte ens en vuxen.

Rent spontant tror jag att det är nog vanligt att om man träffas så unga så håller man inte ihop för evigt, men det finns ju givetvis många som gör det vilket andra i tråden vittnat om redan.

Sen, rent krasst, det är mycket man gör som tonåring och ung som man växer ifrån, eller som förändras. De flesta jag känner är helt andra personer nu 20 år senare vilket också gör att man växt ifrån barndomskompisar som man trodde man skulle vara där hela livet. Så det är ju inte otänkbart att ett förhållande tar slut, precis som en vänskap eller vilken annan relation som helst människor emellan.

Som sagt, ingen kan sia om vekrligheten och om du har inställningen att detta är din "rätta" så ökar ju sannolikheten att det håller än om du börjar tro på andra som är negativa.

Finns inget facit när det gäller kärlek. Många som skrivit i tråden var unga när de träffade sina, mamma var runt 50 när hon träffade mannen som var helt rätt för henne. Men hon hade ju förhållanden innan det som hon trodde var the one, liksom. Och ångrade dem gjorde hon inte för hon hade barn ifrån dem och fina minnen.

Jag tror inte att det bara existerar en människa i världen som verkligen är ens sanna kärlek, men det är ju bara vad jag tror. Om du känner annat så är det inget som säger att du har fel och vad jag tror är rätt. Fokusera du på nuet, och den kärlek du känner, så får man se framöver vad som händer. Ni kanske gör slut i morgon eller är tillsammans tills ni är 80, omöjligt för någon att veta säkert!

Förstår egentligen inte varför dina föräldrar inte vill stötta dig. Varför har de den inställningen? Gillar de inte ditt val? Vad spelar det dem för roll om du har rätt - eller inte har rätt? Är de rädda att du ska sluta plugga och skaffa barn, eller?

Det är ju DIG det berör. Det viktigaste just nu är att DU tror på att det här förhållandet ska gälla livet ut.

Jag var 16 år när jag träffade min man. 22 september 1957. Vi höll ihop tills döden skilde oss 5 augusti 2020. Då hade vi varit gifta i många år och hade 2 barn,5 barnbarn och ännu fler barnbarnsbarn.