Är han 12 år eller mer får han bestämma själv var han ska bo !!

Prata med kurator på skola/annanstans om råd. Ring soc. om råd….

Är de råd som jag kommer på direkt ….Lycka till !!

Precis som Branneli säger har han rätt att välja var han vill bo. Det kan du berätta för honom och kanske uppmuntra att han bor med sin mamma ett tag. När det kommer till ätandet tycker jag att du ska försöka prata med honom innan. Se hur allvarligt det är (om du inte redan har en bra uppfattning) och råda honom att söka hjälp, kanske erbjuda dig att följa med till någon kurator/ungdomsmottagning eller annat.

Ja jag råder som branneli att om han inte längre vill bo hos sin pappa pga våld och rädsla, så tycker jag att han och mamman ska ta kontakt med soc och berätta situationen, så kanske mamman får ensamvårdnad.

Jag vet inte riktigt hur det funkar, men soc kan nog även ställa krav på pappan, att han tar antabus och att om han vill ha umgängesrätt, så måste han även ta itu med sina aggressionsproblem. (psykolog eller något program för aggressioner)

Det låter jobbigt för killen…  hoppas att pappan inte terroriserar mamman när han är hos henne.

Hoppas allt går bra! KRAM

Jag skapade en ny grupp, FAMILJEFÖRHÅLLANDEN som jag flyttade inlägget till.

Han är 16 år fyllda så ja, han har rätt att bestämma själv vart han vill bo men om modet räcker till det vettesjutton. Förra helgen sa han till sin mamma att han ville vara kvar över helgen och han fick iaf stanna till lördagkväll då, vet inte vad pappan sa om det dock. Jag försöker uppmuntra honom till att prata med nån om det men det går bara inte enligt honom. Om han bara kunde berätta för sin mamma så tror jag att det skulle fixa sig om hon tar tag i saken. Han har en tendens att få det att låta som den vanligaste saken i världen.

ätandet (eller inte-ätandet) har pågått under minst 1 år iaf och han tror att han är fet men i själva verket smal som en sticka. "allvarlighets-graden" är nog inte skyhög men jag tycker det är allvarligt nog när människor ens börjar tänka tanken på att banta utan att behöva det. I perioder äter han endast kvällsmat och inget mer, och andra perioder småäter han "ganska mycket". Tycker han ser ut att ha rasat i vikt om man jämför med hur han såg ut för 2 år sen. Han var dock aldrig fet heller, inte ens mullig.

#4 tack!

Om det är så att det pågått i ett helt år och han spenderar mycket energi åt det är det väldigt allvarligt. Övertala honom att berätta för sin mamma. Det är inte riktigt din plats att tala med hans mamma men om du är orolig för honom så borde du göra det klart för honom. Berätta vad du känner för honom gör det tydligt att det handlar om att du bryr dig.

Kan han inte bara ta med sina grejer från pappan när han ska bo hos sin mamma och helt enkelt inte flytta tillbaka? Han måste inte ens berätta anledningen för sin mamma utan kan bara tydligt markera att han vill bo hos henne. Hon kommer nog att vilja prata om det men om hon inleder det kanske det blir lättare för honom att säga något? Att stanna hos pappan kommer inte att göra saker bättre, inte inom några aspekter av hans liv.

"Killen vägrar prata med sin mamma för han är övertygad att om papan får reda på att han sagt nått så blir han värre."

Det låter som att det bästa för honom vore att kapa kontakten till pappan tills han tagit itu med sina problem.

Det är nog också bra att pappan får reda på att han inte vill bo hos honom, för då kanske han får sig en funderare.

Det är ju inte meningen att Killen ska gå runt och må dåligt, stackarn.

Men tala om för honom att han faktiskt inte behöver åka till sin pappa, och om han frågar varför, så kanske det kan bli början på en diskussion till något bättre, men är det alkohol inblandat så vet jag av egen erfarenhet att det kan göra saken mkt värre.

Hoppas mina råd gav något iallafall. KRAM PÅ ER BÅDA!

Tack så mycket hörni, jag ska prata med honom ikväll så får vi se hur det går. Återkommer!

kram!

Om jag vore du skulle jag ha gått till kuratorn och berättat så att hon/han skulle kunna kontakta killens föräldrar.

#9 skolkuratorn har han pratat med men som väntat sa han ju inte hela sanningen om typ nått. Hans föräldrar och kuratorn hade ett möte och kuratorn hade tydligen sagt nått om att dom skulle ta mer hand om honom men jag har ingen aning om vad han sa och inte sa till kuratorn…

Har du pratat med honom? HUr gick det?

Nej jag ville inte ta upp det just ikväll, han verkade så uppåt och glad så jag ville inte förstöra det genom att prata om hans pappa kände jag men såfort jag har pratat med honom om det så berättar jag hur det går :)

Ok. Hoppas det går bra

Om han dricker varje dag pappan då är han alkoholist,annars vet jag inte vad alkoholist är.

Den killen bör kunna prata med sin mamma utan att det förs vidare.Oavsett hur gammal han är så bör han inte vistas med en förälder som dricker så pass mycket. Inget barn eller tonåring ska behöva stå ut med sånt/Susann

Pratat lite med honom nu, sa att han faktiskt får bestämma själv var han vill bo osv och gav exempel på hur han kunde göra å så, men det ända man fick som svar var att han inte vågade, pappan skulle bli SÅ HIMLA arg.

Pappan hade frågat honom flera gånger såfort killen inte såg glad ut om han inte ville vara hos honom på ett ganska argt sätt och om killen svarade "vet inte" eller i nått i den stilen så vart han bara argare. Så mja…

Gah jag tycker så synd om människan så det är inte klokt åt det!

Tyvärr så är det ju så att oavsett hur en förälder uppför sig så är barnen lojala.Inte bara då det gäller alkoholister men även vuxna som misshandlar sina barn både fysiskt,psykiskt och sexuellt.

Jag vet det av egen erfarenhet. Vad barnen behöver i såna fall är lite distans och självförtroende/Susann

#16 "Vad barnen behöver i såna fall är lite distans och självförtroende"

Hur menar du? ;o

#0

Killen har fastnat i en "psykisk misshandels-fälla" eftersom han inte vågar säga något (rädd för att pappan blir ännu värre!!)  Precis som det är för misshandlade kvinnor som inte vågar lämna sina män pga rädsla att bli än värre behandlade av sina frustrerade män om de lämnar dem.

Denna pappa har ju helt klart lagt över sina inre frustrationer på killen istället eftersom han nog inte har någon annan att lägga den på nu när mamman försvunnit.  (Smart stark kvinna, heder och ära åt henne!!)

Säg för guds skull till honom att han måste välja att bo hos bara mamman i detta fallet. Kontakten med pappan måste brytas tills pappan tagit itu med sina egna problem som han så uppenbarligen har. Antagligen mår pappan mycket dåligt då han behöver lite alkohol varje dag. Det blir en slags ångestdämpare som tyvärr ger ännu mer ångest ju mer han dricker…..ja du/ni förstår.

Vill han inte bryta med pappan helt bör det bestämmas träff ute nånstans, inte i hemmet då han kan "gå loss" på killen utan blickar utifrån. Men då gäller det att han vågar säga det oxå, annars bättre att skita i träff tills vidare. Inget blir bättre av att träffa en negativ människa…..särskilt om det är ens förälder.

Lycka till nu!!    MVH Crowone

Han har ju rätt att bli arg på sin pappa för att han är aggressiv och dricker. Om han inte vågar säga ifrån öga mot öga, så kanske någon dag via telefon och stöd vid sin sida. Hoppas allt går bra! Kram

#18 Jag önskar det var så lätt som det låter!

I hans huvud är det ju inte hela världen att pappan blir arg och skiker och har sig, han fattar inte hur allvarligt det är, tror inte han vill förstå. Jag får honom inte att fatta iaf, för allt han säger är "men han är ju inte så jämt", nej kanske inte jämt, men kom igen…!

visst kan jag säga att han borde bo hos sin mamma ett tag framöver och att han borde försöka prata med henne och se till så dom får hjälp av nått slag, men svaret skulle bli "vet inte, pappa kommer bli arg". Hur sjutton ska man lyckas övertyga honom? Hur ska man få honom att våga? Man kan ju inte tvinga honom.

Vi skulle setts idag förresten, men nix. Hans pappa hade sagt "Nej, vi ska åka bort och gå ut med hundarna och du ska med" och så vare med det.
Pappan verkar ha ett sånt otroligt kontrollbehov. Hans pappa bor utanför stan och vi andra i stan, fast han har ju kompisar där borta också, men han verkar inte få vara med oss i stan. Han är ofta med killarna där borta men såfort det är snack om att han ska in till stan å träffa oss så blire tjafs och antingen blir det inte av eller så ringer pappan efter 30 min å han måste åka hem igen. När han är hos sin mamma så får han springa bäst han vill typ, bara hon vet vart han är.

#19 Jo, han har sagt ifrån en gång i luren! Eller ja, det var inget stort kanske men pappan hade sagt nått i stil med "Var inte så uppkäftig!" bara för att han svarade på vad vi hade gjort med "vi mest bara drygade runt". Han sa "men det är jag inte!" istället för ett ynkligt "okej." som vanligen slinker ur.

Inget stort kanske som sagt, men jag vart rättså "stolt" att han kunde säga ifrån. Då visste man att han faktiskt kunde. Så ja, jag ska ta upp det med honom!

Har inte läst alla inlägg, men jag hoppas otroligt mycket att det går bra för killen! Min pappa misshandlade mig både psykiskt & fysiskt, nu finns han inte i mitt liv längre och det tycker jag är otroligt skönt. Hade nog aldrig kunnat se han igen.

#22 Åh stackare, men gud så skönt det måste vara nu när det är över, kram!

Hur gick du tillväga för att göra något åt det? :o

#23 Ja, det är det verkligen. Han har förstört så mycket hos mig. Jag kan inte ens lita på en annan människa.

Jag och mamma stack ifrån han när han var på jobbet. Vi gömde oss hos släkt och vänner i ett par månader. Han förlorade vårdnaden om mig, hamnade i fängelse ett tag och skulle betala skadestånd. Sista gången jag såg han var i rättsalen och det är många år sen. Jag vill aldrig träffa han igen.

Det är en lång historia, så jag tog det kort.

Det är inte lätt att komma ur det. Men för att göra det så behövs mod. Om han vill slippa sin pappa så måste han stå på sig. Han kan ta hjälp av någon annan vuxen så han inte är ensam. Än en gång, hoppas det går bra!

#24 beklagar verkligen det som du behövt gå igenom! :(

fortsätter stötta killen så får vi se hur det går (y)