Jättekul, ska absolut skriva!

Dock kommer jag få lite problem med att få ner det på två sidor, eftersom jag oftast skriver ca 5 för att få ner allt jag vill ha med ;)

Jag glömde säga att tävlingen är endast för tonåringarna här som är medlemmar.

Det kommer en annan tävling lite senare för dom som inte är tonåringar

vad kul! nu ska man bara komma på vad man ska skriva… *ler*

Två sidor är inte mycket alls :/ varför så lite?

Ingen fara btw jag har kommit på den perfekta ^^

Hej alla! Här är mitt bidrag till novell tävlingen, hoppas ni gillar det :) Håller tummarna^^ Kort men intensiv :P

Skogens stolle

Det är sommar och solen lyser klar på den blå himlen, det finns inte ett moln i sikte. Fåglarna kvittrar och flyter runt på vindarna och färdas mot en obestämd destination över mark och öppet hav. Fria och vackra förgyller de världen med sin underbara sång. Det prasslar av liv i skogen och träden gömmer sina hemligheter där inne i de djupaste skogarna. Sommaren är här och värmen tränger sig in i marken. Det är livets plattform med älvar, gröna marker och skog.

Musik hörs från älven och där vid kanten i gräset sitter en gammal man. Med vitt långt slarvigt hår sitter han där och spelar de mest fantastiska tonerna. Han tar kraft och brister ut i en lekfull sång om liv och lust. Han har en vacker röst med ärlighet och öppenhet i.

Solen värmde hans hud och vinden smeker den sval igen. Ett samspel som bara sommarens änglar kan trolla fram.

Han lever av skogens under och bor på det gröna gräset och njuter av vad livet har att erbjuda. Han är fri, fri från den fängslande vardagen som han en gång i tiden levt i.

Han valde att byta ut alla det där materiella ting och bryta sig loss från sitt meningslösa nio till fem jobb som han en gång haft. Nu sitter han här och spelar och sjunger bredvid den lilla älven i det gröna gräset. Ibland sover han där bredvid älven på en filt och beundrar den klara stjärnhimlen.

Folk har hört talas om honom men ingen har vågat sig fram för att prata. Ingen känner honom där och ingen vet något om honom förutom att de anser att han är galen. Han är hög på livet och för honom är det den enda sanna kärleken, att förenas med naturen på detta sätt.

Att få lyssna på bäckarnas ljud, sjunga, fiska och filosofera är hans mening med livet. Men detta förstår inte mammorna och de säger till sina barn att akta sig för Skogens Stolle.

Han brukar sjunga med till fåglarnas sång i gryningens tidiga timmar och skratta med i vindens blåst. Han är en vis man som älskar sina fiender, han älskar dem så mycket att deras hat blir till rädsla.

Men älven känner till hanns sanning, älven vet att Skogens Stolle är vad världen behöver. Någon som vet vad lycka är.

Av Cecilia

 _Här är mitt bidrag :) Det blev precis två sidor i word!

_"Ett litet äventyr"

   "Billy! Hur kunde du vara så djävla korkad?!" Skrek Clara upprört. Billy tittade upp på henne i förvirring. Det var som om han precis varit otrogen med en annan tjej tänkte han, såhär skulle det kunna gå till ifall det hade hänt. Men det var inte det som hade hänt och det skulle aldrig hända. Sandra gick fram och grep tag i Clara.

   "Det är inte hans fel Clara!" Försökte hon övertyga henne. "Att vi hamnade på den här lilla ön är faktiskt bättre än att vågorna hade slukat oss!" Clara vred sig ur Sandras grepp och vände sig om för att se på henne. Sedan började hon klaga igen.

   "Men han bjöd ju med oss!" Hon pekade på Billy. "Hade han inte gjort det hade jag varit torr, varm och legat hemma i en solstol nu!"

   "Hörrni, vad är det att bråka om, det här är nu och ni kan inte göra situationen lite bättre på något sätt?" Avbröt Aaron. "Du kom ju faktiskt med själv" Clara sjönk ihop i sanden och började snyfta.

   "Men jag trodde aldrig att vi skulle bli strandsatta på en öde ö!" ylade hon. Billy reste sig och gick fram till henne.

   "Cal, vi kan faktiskt se klipporna vid kusten där borta" pekade han och satte sig ner på huk bredvid henne. Clara drog sig närmre honom.

   "Men rädda mig då" snyftade hon i örat på honom. Hon tvingade ner Billy bredvid sig.

   "Jag lovar att de kommer att leta efter oss" viskade han till henne och höll armarna om henne. Clara kunde visst vara överkänslig ibland, men han älskade henne ändå.

   Kvällen innan hade Billy fått låna sin pappas motorbåt och bjöd med sig sin flickvän Clara, hennes bästa kompis Sandra och hans bästa kompis Aaron på en kvällstur, "rakt in i solnedgången" som han uttryckt det för att Clara skulle tycka att det lät mer romantiskt. Det hade varit ihop i ett halvår också, och han tänkte överraska henne för en gångs skull. Visst hade det blivit en överraskning då strömmen dragit ut båten långt ifrån bryggorna och de inte kunde kämpa emot den, men sedan när vädret slog om i en regnstorm var katastrofen total. Alla fyra hade spolats ur båten och hamnat på den lilla ön mitt i natten, men de hade inte hittat varandra förrän på morgonen. De hade inga sorts verktyg med sig någon av dem och det ända som fanns att äta på ön var lite sura björnbär.

   "Aaron" ropade Sandra uppe i buskaget. "Kom hit!" Aaron reste sig ifrån sin skuggiga plats där han satt lutad mot sin fuktiga flytväst och trevade sig in emellan buskarna till Sandra.

   "Titta där ute!" visade hon ut mot det lugna havet. Där flöt Billys pappas båt upp och ner.

   "Oh yes!" hojtade Aaron och sprang ner till stranden och hoppade i vattnet. Sandra ville inte störa Billy och Clara så hon sprang ner efter Aaron och dök i. Vattnet var iskallt och hon simmade så fort hon kunde ut till Aaron och hjälpte honom att försöka vända båten. När de tillslut vänt på båten och satt kalla och våta i bottnen gav Aaron Sandra en kram.

   "Tack för hjälpen" sa han.

   "Tack själv" stammade Sandra. Hon började leta runt i båten efter kvarblivna saker och kände solen värma i ryggen. Motorn kunde de inte få igång och det fanns inga åror, men hon hittade ett rep. Sandra knöt fast det i fören och hoppade i vattnet med andra änden. Aaron dök i efter henne och sedan simmade de runt ön med båten i släptåg, till den skuggiga stranden där Clara och Billy satt. När Clara fick syn på dem hoppade hon nästan rakt upp.

    "Båten! Ja! Jaaa!" Hon sprang rakt ut i vattnet och lyckades på något sätt få till ett magplask. Alla skrattade. De hjälptes åt att dra upp båten på stranden.

   "Det finns inget annat mer än båten" sa Aaron. Sandra fyllde på efter hans mening.

   "Bara repet. Motorn funkar inte och årorna är borta, allt annat vi hade med oss också." Clara som blivit överlycklig mulnade till i humöret igen och svor. Billy försökte uppmuntra henne igen. Sandra himlade med ögonen och Aaron ryckte på axlarna när de tittade på varandra med sneda hur-många-gånger-har-jag-inte-sett-det-här leenden.

   "Vi gör ett par åror av någon bra gren istället" föreslog Sandra. Sagt och gjort. De gick upp på ön för att leta upp varsin bra gren att paddla med. Clara hittade ett gammalt dött träd som hon klättrade upp i och hittade en tillräckligt tjock gren som hon lätt kunde bryta av. När hon kom ner igen snubblade hon till, föll in i buskarna nedanför och slog i något hårt. Hon trevade sig upp och tittade in i buskarna igen. En trälåda stod gömd under dem.

    "Billy, Sandra, Aaron!" ropade hon och drog fram lådan. Den såg inte jätte gammal ut, men den hade ett hänglås, så vad som än fanns i den ville någon skydda. Hennes kompisar dök upp runt henne. Alla hade hittat sin provisoriska paddel-gren, så att de skulle kunna ta sig hem.

   "Vad har du hittat?" frågade Billy.

   "En trälåda med hänglås" visade hon och vände runt lite på lådan. Inget skramlade i den och den var inte särskilt tung.

    "Vi tar med den till polisen när vi kommer tillbaka" sa Aaron "Det är väl där man ska lämna hittegods?"

    "Ja" svarade Billy kort. Sedan gick alla fyra ner till stranden och hoppade i båten.

   Att paddla in mot kusten var inte så kämpigt som de hade tänkt sig. Ändå, efter ett par timmar i solen hoppade alla i för att kyla ner sig. De klättrade upp i båten igen. Aaron drog av sig sin T-shirt och skvätte vatten på de andra, vilket utvecklade sig till ett vattenkrig som var tillräckligt för att välta båten när de böjde sig ner för att skvätta. Det var bara till att vända upp båten igen.

   På eftermiddagen blev de upplockade av en sökande polisbåt. Solbrända, utmattade, hungriga och heta och kalla på samma gång. De överlämnade också lådan de hittat till dem och fick berätta om vad som exakt hänt dem.

    När Billy steg innanför dörren där hemma med Clara förväntade han sig att få en utskällning för motorbåten. Men han och hans flickvän möttes av kramar och nybakad pizza. Clara sneglade på honom med ett finurligt öga och pussade honom på kinden.

   "Tack i alla fall" sa hon. Billy kände sig lite lättad, allt hade inte blivit en hel katastrof ju.

   Senare den kvällen kom Aaron och Sandra över till dem. De gick ut i trädgården och njöt av solnedgången, spelade kubb och fikade. Mitt i ett kast i kubbspelet kom Billys mamma ut med en poliskonstapel på altanen. Alla fyra blev förvånade. Vad mer skulle de ha att göra med polisen?

   "Henry här har lite frågor till er" sa Billys mamma. Hon såg förvånad ut själv. Henry kom fram till dem.

   "Vem av er hittade den där trälådan ni lämnade över?" frågade han.

   "Det var jag" svarade Sandra och satte händerna i byxfickorna.

   "Vi har fått upp lådan och den innehöll sju miljoner kronor i sedlar" informerade Henry. "Eftersom att vi inte vet varifrån pengarna kommer hade vi tänkt fråga er om ni vet något mer, ifall ni hittade något annat intressant på ön."

   "Vad menar du med att ni inte vet varifrån pengarna kommer?" frågade Clara och la armarna i kors.

   "Ingen saknar pengar, ingen har blivit bestulen, vi vet inte om någon miljonär som skulle få för sig att gömma sju miljoner kronor under en buske på en öde ö, så…" förklarade Henry och ryckte på axlarna.

   "Du menar att vi skulle kunna få pengarna?!" utbrast Aaron. Sandra blängde på honom.

   "Vad skulle vi göra med sju miljoner då?" kontrade hon.

   "Leva livet" sa han drömmande och knäppte händerna bakom nacken. Billy och Clara skrattade åt dem.

   "Ja, kort sagt så ska ju ni ha pengarna för att ni hittade dem" svarade Henry och log åt Aaron och Sandras lilla bråk. De tystnade.

   "Sju miljoner kronor!?" Hörde de Billys mamma utbrista inifrån vardagsrummet. Hon kom utspringade på altanen igen. "Vad har ni gjort?"

   "Blivit strandsatta på en öde ö och hittat en trälåda som gjorde oss rika" svarade Sandra nöjt. Vilket sommaräventyr.

© Ida Wennström 2009 http://fivecolours.blogg.se

Vad döljer johanna bakom sitt mystiska leende?

Det var, sommar fåglarna kvittrade och havet blänkte vackert, på bryggan satt johan med sin lillebror, Båda var tysta och njöt av utsikten, en duva satt sig i närheten och åt på någon gammal brödbit, Johans lillebror som heter alex började tralla på en sång och förstörde därmed tystnaden.

- Var du tvungen att börja sjunga sa johan? Alex fortsatte sjunga som att han inte hade hört ett ord men johan visste att han hade hört det. Senare den dagen vid matbordet serverades, det sill potatis och allt annat som är vanligt, på midsommarbordet. Men vem var den där flickan som satt mitt emot han? hon hade gröna mystiska ögon, och röda läppar, hon stirrade ner i sin tallrik Sedan tittade hon upp och log mot honom.

- Hej jag heter johan vem är du?

- Jag är ny här sa flickan jag heter Johanna.

- Vi har inte heller vart här så länge, men igentligen är det skönare att vara i stan att vara med polarna.

- Jo sa johanna kort.

- har du några vänner då? frågade johan.

- En del sa johanna men inte några äkta.

Deras samtal avbröts, när mamma bad oss båda, sluta prata och äta istället.

senare den kvällen när johan låg i sin säng tänkte han bara på johanna vad dolde hon bakom dem där gröna ögonen och röda läpparna, Han fantiserade om hur han kysste henne, Och sommnade till slut med ett leende på läpparna.

Johanna och johan fortsatte och träffas, flera gånger han ville aldrig att semestern skulle ta slut, han insåg att han var, kär en vecka efter dem träffats för första gången. Det var morgon och johan hade nyss ätit frukost, han sprang iväg så snabbt han kunde till där johanna bodde. Båda gick tillsammans ner till bryggan, som dem båda hade bestämt sig för igår att dem skulle. Och på bryggan satt dem helt ensamma och lyssnade på vågorna.

- Du är inte som min lillebror iallafall, Som sitter och trallar jämt när man försöker njuta

- Skojjar du? frågade johan det gör min lillebror med!

- Johanna log det där mystiska leendet!

Som johan älskade, han kramade henne och kysste hennes läppar. solen gick upp, vågorna klunkade mjukt mot bryggan. Johan tryckte johannas hand mot sitt bröst. Jag älskar dig johanna. Jag älskar dig med johan sa johanna, och log sitt mystiska leende. Den här sommaren skulle bli en bra sommar utan polarna det visste johan. Och johanna hade fått en äkta vän. Till och med mer än en vän. En pojkvän.

Har läst igenom eran noveller många gånger och jag såg fram emot att vara med i juryn men eftersom jag slutar så kommer jag inte veta vem som vinner så därför önskar jag ALL LYCKA TILL!

Ville bara påminna om att tävlingen låses den 31 JULI. Så vill du vara med och skicka in ett bidrag.. skynda dig nu!

Två dagar kvar!

Jag håller på att skriva i full fart på min novell :)

Jag kommer nog förlora Jag trorjag vet vem som vinner

Nu har jag blivit klar med min novell som blen 1½ sida lång. Novellen heter "En sommar vi minns".

 Det var en varm junikväll och det meterhöga gräset vajade tillsammans med träden i vinden. Luften var varm och torr och var mycket behaglig att andas. Solen var påväg ner i väst och kvällens sista solstrålar värmde skönt. På en blå filt mitt ute på ängen satt jag och min lillebror och flätade grässtrån som vi sedan spetsade smultron och hallon på. Det var en stillsam kväll och allt som hördes var syrsorna som spelade i gräset och humlorna som surrade förbi. Jag och min lillebror satt och berättade olika historier när det plötsligt från ingenstans dyker upp något stort och lurvigt i full fart mot oss. Min lillebror skriker till innan vi båda hinner fatta vad det är som har sprungit fram till oss och som nu står bredvid filten, det är en brunhårig hundvalp.
Nyfiket nosar valpen runt bland oss och på våran filt. Den hoppar och studsar och ska slicka oss på händer och fötter samtidigt som den springer runt, ut i det höga gräset och tillbaka till oss igen. Valpen är ganska stor och är brun med stora mörka ögon och en rosa tunga som hänger utanför munnen när den sniffar på marken. Den verkar vara lite orolig och är lerig på tassar och ben. Lillebror och jag ser på valpen en långstund innan vi bestämmer oss för att ta med oss valpen hem, för den verkar inte vilja lämna oss och vi kan inte se ägaren i närheten.

När vi väl har kommit hem med hunden efter en del lockande och pockande på den så får våra föräldrar syn på den vid grinden. Pappa säger snabbt att hunden måste lämnas in till polisen och går till telefonen för att ringa. Min lillebror blir besviken på att vi inte kan få ha valpen hos oss lite till, bara för en natt. Men mamma förklarar vänligt att valpen säkert har en matte eller husse som nu är jätteledsen över att valpen är borta och kanske är hos polisen och letar efter den. Min lillebror nickar och snart är vi hos polisen med valpen i ett provisoriskt halsband och koppel. Vi får vänta länge i det tomma väntrummet hos polisen innan det blir vår tur. Valpen börjar gnälla när en polisman tittar på valpen och skriver in något på datorn.
"Han har varken chip i nacken eller märkt, så vi kan inte genast få tag i ägaren. Men han får stanna här i ett par dagar tills ägaren kommer. Om vi inte hittar ägaren kommer han till ett omplaceringshem."
Alla i familjen säger hejdå till valpen som ivrigt slickar våra händer, men den börjar gnälla igen då vi stänger in honom i en lite inhängnad hos polisen och lämnar honom. Utanför polishuset börjar lillebror gråta och frågar om han någonsin kommer att få se hunden igen. Pappa skakar på huvudet och säger att om hunden bor långt borta så är det inte säkert att vi kommer möta på hunden igen. Hela kvällen är lillebror ledsen, och det är jag också samtidigt som jag känner mig nöjd över att jag har hjälpt hunden.

Veckorna gick och sommarlovet startade. Jag hade otroligt kul med mina kompisar på lovet och vi tillbringade de första veckorna på sommarlovet på allra bästa sätt. Vi cyklade ner till den spegelblanka sjön som bara fanns några hundrameter från mitt hus och vi kunde spendera flera timmar nere vid sjön. Där vi badade, solade, fiskade och tältade. Vädret var jättebra med en behaglig temperatur och en sol som lyste glatt varje dag och nätter som var stjärnklara och ljumna så att vi kunde sova under bar himmel ifall vi ville. Det var med andra ord helt perfekt. Helt perfekt för mig. Någon som tyvärr inte verkade ha ett perfekt sommarlov var min lillebror. Han satt för det mesta ensam hemma, sparkade boll på gräsmattan eller gick omkring i skogen. Alla hans kompisar var bortresta på lovet och jag kände ett medlidande med min bror. Jag övertalade honom flera gånger till att hänga med mig och mina kompisar på våra spännande upptåg men jag märkte ganska snabbt att det inte passade honom. Jag och mina kompisar hade en annan humor och tankar. Vi gillade också andra saker som att t.ex. skvallra om den senaste heta kändisen eller prata om pojkarna på vår skola. Jag såg att min lillebror ganska snabbt blev uttråkad av mig och mina kompisar, men han sa aldrig någonting om det utan höll sig i bakgrunden.

Dagen innan midsommarafton var hela min familj i färd med att dekorera trädgården och laga till en härlig midsommarmiddag. Det var en tidig kväll och hela familjen hade precis hjälpt åt att lyfta upp den stora midsommarstången och nu stod den där på gräsmattan i all sin prakt med blommor i alla olika färger lindade runt stången. Lillebror och jag ville gå och lägga oss för vi var trötta, men mamma såg lite finurlig ut och bad oss att stanna uppe en liten stund till så att hon kunde åka iväg och fixa en liten sak. Otåliga och nyfikna väntade vi i köket på mamma och pappa som hade åkt iväg. En stund senare hör vi bilen som kör in i trädgården och stannar. Några sekunder senare dyker mamma upp med någonting i famnen. Det är hunden som vi hittade för ett par veckor sedan! Mamma släpper ner honom på golvet och han börjar genast nyfiket nosa på mig och lillebror som har kastat oss fram till honom. Hunden är sig precis lik, bara lite större än sist. Mamma berättar att hunden nu i flera veckor har fått vara på ett omplaceringshem men ingen ägare har hittats. Så mamma och pappa tyckte att en hund skulle vara roligt att ha i familjen och köpte honom från omplaceringshemmet. Vi bestämmer oss för att hunden ska heta Charlie. Det är ett namn som passar honom. Vi är alla jätteglada i hunden, men allra gladast är min lillebror. Han riktigt lyser upp när han ser på hunden och Charlie verkar vara lika glad i lillebror.

Hela sommaren tillbringade lillebror och Charlie nästan all tid tillsammans. De gav sig ut i skogen tidigt på dagen och kom hem på kvällen. De blev bästa vänner och oskiljaktiga. Än idag, många år senare, är lillebror och Charlie bästa vänner och alltid tillsammans, precis som den första sommaren då de träffades.

Nu är tävlingen avslutad. Vi kommer att gå igenom alla bidrag och detta kan ta några dagar innan vi beslutat oss.

Vinnarens novell publiceras som förstasideartikel och priset kommer på posten