Nej men stackars dej, det måste kännas hemskt!? :/
Jag har ju inte vart i ngn liknande situation så kan ju inte "hjälpa till" men. Vilken tur att du har träffat din kille iaf så du har ngn som får dej att må bra! :)
Jag hoppas verkligen att det blir bättre!

Stackare. Hoppas att er relation kan förbättras någon gång i framtiden men det är iaf skönt att du har fått lite stöd nu från pojkvän och så.

1#,2# tack:) Jo det är inte alltid lätt. Hon har ju sina "skäl" och dessvärre så anklagar mina syskon mej för att faktiskt göra så att hon blir så här och det handlar det inte om. många har också sagt att jag är precis likadan som min mamma och då känns det ännu värre…

Jo han är underbar. Synd att ingen ifrån min familj har tillräckligt med stake för att erkänna det eller att bilda sig en uppfattning

Jag vet på ett sätt hur det kan kännas, dock inte att bli anklagad utan… mer osynlig, även om jag inte är det.

I alla fall, kan du inte ta en paus från henne så får hon tänka lite, förhoppningsvis inser hon vad hon gjort och man kan hoppas det blir bättre. Eller en psykolog.

Jag är ledsen om min hjälp var lam, men ta vara på dig och ta hand om killen din!

Stackars dig :( Kan inte föreställa mig hur det måste vara att få höra så mycket skit från sin mamma. Skönt att du har en kille som kan ge dig stöd iaf, vet att det kan göra mycket när man har det kämpigt.

4# tyvärr så vill hon inte ha hjälp utifrån utan lösa det inom familjen… en paus ifrån henne bryr hon sig inte om. Hon vill mer eller mindre bli av med mej. Nej jag uppskattar att du försökte tyvärr är inte min mamma som vanliga människor så det hemskaste man kan tänka sig biter inte på henne.

5# nej, det är hemskt, funderar ofta på vad jag gjort fel och väldigt ofta så har jag inte gjort något fel utan det är hon. Ja, det hjälper verkligen med att ha honom

Jag blir så lessen när jag läser om din situation.

Jag önskar du inte tog åt dig av hennes negativitet. Men jag vet att det är en omöjlighet. Har själv erfarenhet av en jobbig tonårstid och uppväxt till o från. Vet precis hur mycket ilska och frustration det bygger upp i ens inre, Voj voj!

Min biologiska mor har psykproblem som jag inte orkar tampas med och de perioder hon är jobbig svarar jag helt enkelt inte ens i tfn…..för varför ska jag utsätta mig för en negativ människas tänkande för när jag faktiskt har ett val?? Jag har en egen familj att tänka på. MINA barn ska inte behöva konfronteras med negativa onödigheter, nej tack ska du ha!

Din mamma är kanske inte som min mamma, sjuk, men hon mår uppenbarligen inte så bra själv och då kan hon inte vara den bästa mamman heller, eller hur? Det är nog bara att gilla läget och inse det. Framöver om några år kommer ni antagligen klara av att träffas och till och med gilla det, men allt detta ni har nu är så känsligt och infekterat av gammalt skit så det måste få några år på sig att lugna ner sig.

Om jag vore som du skulle jag inte höra av mig alls på ett tag. (Nä, du är INTE en ond dotter pga av det, du ska tänka på dig själv och satsa på ett vettigt liv till dig själv).

Bättre du förlitar dig på din far tycker jag. Pappa verkar ju vara bättre? Även om han bor på annan ort kan du ha någon att prata med och få tips och råd av via tfn om det händer nåt. Han vill säkert hjälpa dig om det uppstår situationer som är svåra att hantera själv.

Och när mamma ringer o bråkar, så försök att bara köra "ja-mamma-stuket". Jag lovar, det är jätteeffektivt mot arga negativa människor. Om inte annat så går hon inte igång värre om du inte lägger på mer ved i elden så att säga. Möt henne med respekt även om hon inte förtjänar det. Du är ju bättre än henne, eller hur? Det är svårt för ens egna stolthet……jag vet……men man lär sig.

Försök att inte säga - Du är så dum….Du är alltid så…..la la la…. Utan säg - Jag känner att…….Jag känner det så här…….  Då kan hon inte gå till motattack på samma sätt som när hon får höra personliga påhopp. Erkänn dina fel och brister öppet och förklara att du är annorlunda nu. De flesta backar efter att ha fått höra sånt.

Nu vet jag ju inte om du gör just så, men jag tänker på hur jag själv varit innan jag lärt mig konfrontera arga människor på ett smartare sätt, hehe!  (fan va självgod jag låter, men jag hoppas du bortser från det och förstår vad jag menar och tänker)

Sköt om dig stumpan och lycka nu till med allt!!!

Kom ihåg att du är vad du tänker och väljer i livet.

Kram Crowone.

7# nej du har förstått rätt, det är jättesvårt att inte ta illa upp. Och min mamma kanske inte var diagnoserad som din mamma men hon har blivit sjuk av allt drickande. Det har blivit hennes vardag tillsammans med TV:n och det som gör men mest arg är att min mormor är väldigt snarlik till mamma och slänger gärna ur sig att jag är precis likadan som henne!

Ja, man har alltid ett val men i många  jobbiga lägen så har jag inte haft det. Man mår dåligt och man vill rent instiktivt ha mamma men när mamma inte fungerar vad ska man göra då? Jag har hört mycket om det där med att negativa personer ska man inte ha i sitt liv. Det verkar som om alla svidkärringar(inget ont mot någon här inne) har sett på samma program. Min mamma säger va inte med de personerna de är är för negativa, mormor och "svärmor" är precis likadana och roligast är det med min mormor för hon vill bara prata om allt jävligt och hemskt och sen säger hon att jag är en negativ människa hon inte vill umgås med:P. Jag har inte träffat min släkt på över 4 år. och har levt utan dem i större delen av mitt liv så jag kan det där med att sköta mej själv och jag klarar även av att folk försvinner och inte hör av sig..

Jag hör aldrig av mej eller åker ut till mina föräldrar om dte inte är någonting som verkligen beskymrar mej och då får jag oftast inget stöd. Jag tycker verkligen om min pappa men jag är arg för att han ännu är gift med mamma. Han pratade med ett mansforum för några månader sedan för att skingra tankarna det förbjöd hon honom till. Min högsta önskan är att pappa ringer och säger att de ska skiljas. Det skulle göra mej lyckligast i världen! Pappa hjälper mej med allt jag inet kan själv men det som är jobbigt är att hon hela tiden pratar och ska vara med. Jag vill gärna prata med honom själv och då sprider hon till alla pappas jobbarkamrater att det är incest mellan mej och honom.

Att prata med mamma hur jag känner äe omöjligt för hon tjatar bara om hennes bakgrund och jag konfronterade henne med frågan att hon vill att jag ska få lida och känna vad hon gick igenom? och då svarade hon att det skulle göra mej gott. Då slapp jag vara så bortskämd! Om jag hänvisar att jag är annorlunda skiter hon i hon ser mej fortfarande som det värdelösa sladden som bara gör dåliga val när jag bor själv och klarar min ekonomi, har varit tillsammans med samma kille i två år och har högsta betyg i min klass samtidigt som jag klarar av att försörja och ta hand om min hund!

tack jag behöver det:) Det är inte så lätt att komma ihåg sånna saker när man går igenom de saker som jag gör i mitt liv. men jag ska försöka.

Arghhh……..man blir så lack av att höra sånt. Och om du visste vad jag känner igen mig i dig, herregud! Min far var alkoholist (dog -94)och min biologiska mor är knas….Tack gode gud för min styvmor som höll någolunda ordning på saker o ting när jag var barn.

Jag säger bara, som din mor o mormor känner sig själva känner de andra. Det är därför de har sitt anklagande sätt mot omvärlden och det lovar jag dig - Det har INTE med dig att göra egentligen!

Jag förstod inte att din pappa var kvar hos din mamma. Det försvårar ju din kontakt med honom. Har han ingen mobil? Då är det ju bara han som svarar. Annars måste du nog se dig om efter någon annan vettig vuxen eller nån kompis som har huvudet på skaft att snacka med.

Eller så får du göra som jag, lär dig stå på egna ben i alla lägen. Jag var nyss fyllda 17år då jag flyttade hemifrån pga mitt första barns ankomst. Jag fick ingen hjälp av någon utom mitt barns far som inte heller var så kunnig på allt minsann. Vi fick slå våra kloka huvuden ihop och dela på de jobbiga krångliga sysslorna.      Jag säger bara  d e k l a r a t i o n på den tiden…….Öhh….men allt går om man bara tar sig i kragen och ringer efter råd på respektive ställe det gäller.

Att bli gravid vid 16-17 års ålder är ingen hit precis men i mitt fall var det en räddning ur helvetet.  Min styvmor vägrade också skilja sig. Jag har fortfarande svårt att acceptera detta då jag ville bo ihop med henne och min halvbror, för då hade vi alla fått ett sååå mycket bättre liv. Min bror som är 7 år yngre fick ta många fler helvetesår i alkoholismens mardrömslika grepp. Mammas försvar var att hon inte ville ha pappas undergång på sitt samvete (Pöh! säger jag, men VI barn kunde offras minsann?)

Min bror är inte nykterist idag, han är absolutist. Inte så konstigt.

En alkoholist har ett "visst tugg med snacket" och det är fullständigt lönlöst att försöka få dem att förstå. De VILL inte förstå, de vill bara tugga sin dynga på andra.

De behöver proffshjälp!! Och vill de då inte ta emot det?….Tja, då får det vara deras val här i livet. Alla har ett val. DU har ett val, Din far har ett val, din mor har ett val….men för guds skull - Tänk på dig själv i detta läget. Välj DIG!! Då kommer du läka inombords. Det tar tid, jag vet, men har man så mycket sunt förnuft som du, som hör att de pratar skitsnack, då finns det hopp!

JAG tror på dig!!! Kram Crowone

Fick dessa brev av min mormor.. Fattar inte vad hon håller på med… Visst jag var kaxig men jag blir så förbannad när hon inte har någon aning om vad som händer i mitt liv, bryr sig inte ens om att ta reda på något utan bara attackerar!!! Facebook skadar alla bara. Det enda som stod vara att en av mina killkompisar hade skrivit att de hade delat rum med mej och vad roligt vi hade!

Hon skrev:

skall man verkligen behöva läsa på facebook,vem du gått till sängs med,jag trodde du hade ett förhållande med (min killes namn),För sjutton tänk dej för, umgås med folk du kan lita på och inte sådana som lämnar ut dej på detta sätt.Du har bara en kropp ,den är din var rädd om den,dåligt rykte kan man få ändå.kram från mormor

Jag svarade(och vad mäkta förbannad)

Hörre du!
Nu tar du det lite lugnt här! För det första, vad får du dina idéer ifrån vem jag är med. Ja, jag är med min kille.. Har varit det hela tiden så vad du får dina idéer ifrån hela tiden har jag ingen aning. För det andra så ska du inet komma som en moraltant och börja bestämma över mej! Det har ALLA in familjen mist sin rätt till efter att bara skitit i mej hela tiden.

mormor svarade igen och nu får jag tokryck på henne men jag kommer inte att svara eftersom hon bara är en deprimerad tant som gottar sig i allas olycka m.m.

ok,du skall nog försöka prata med mindre bokstäver,var mindre kaxig så kanske andra ändrar ståndpunkt.Jag är så ledsen för din skull,om du fortsätter som du börjat så kommer du att bli den ensammaste människa på jorden,det är svårt att älska och tycka om någon som bara spottar tillbaka.Du behöver inte svara på detta,men jag tänker ofta på vad lik din mamma du är och du vet jju hur det gått.För mej är du fortsatt mitt barnbarn,men jag skulle önska att det var en annan känsla och dialog som infann sig,Jag önskar dej allt gott trots,vad du tror.Kramar från mormor.

Ibland undrar jag hur människan orkar. hon har inte träffat mej sen åttan när jag flyttade hemifrån mamma satt hon bara och diskuterade alla jävliga grejer hela tiden nu har jag inte pratat med henne efter åtskilliga försök ifårn mitt håll och då börjar hon med det här. Jag blir så förbannad på att hon kallar mej för att vara den ensammaste människan på jorden. Det piggar ju verkligen upp en..

Nä strunta i det där du, det leder ingenstans. Hon vill nog bara väl…..men det blir så fel alltihop.

Detta är mitt råd, men du ska göra som du själv tror är rätt. …..Jag skulle släppa negativiteten med gott samvete och gå vidare.

För om du mår dåligt av din mormor ska du inte prata med henne. Blocka henne på facebook så hon inte kan läsa (måste väl gå?). Varför ens svara på det?? Varför väljer du att ta åt dig??? Varför väljer du att försvara dig???  (svara inte, bara tänk på det ett tag).

Kram Crowone

Jag är i samma sits som du. Jag kan inte bo hemma för att mammas sambo behandlar mig som skit. Förut vräkte han ur sig vad som helst. Att jag är värdelös, störd osv. Något han älskade att göra var att kommentera mina ärr.

Till slut orkade jag inte bry mig längre. Det sårade som fan fortfarande, men jag orkade inte säga emot längre. För det var bara jag som fick skit och varför det undrar du säkert. Jo, han var en riktigt "ful" person. Han sa inget elakt när mamma var i närheten. När hon var det så fjäskade han som bara den. Mamma började tveka om det jag sa var sant.

När jag skaffade Troja så började han ge sig på henne. Då hade han kommit åt mig på nytt. Jag pallade inte det längre så jag flyttade hem till min pojkvän.

Min riktiga farsa var likadan, fast han misshandlade mig både psykiskt och fysiskt. Mammas sambo misshandlar mig "bara" psykiskt.

12# som om det rä så mycket bättre. Allt blir så mycket bättre när man flyttar där ifrån. då mår man bättre nästan jämt:)

11# det är inte så lätt när de isortsett söker upp mej jämt för att förstöra mitt liv bara för att jag har det bra…. ja jag tänker gå vidare tänker inte prata med henne något mer om jag inte måste.

Till Destroyed….Du måste inte….du väljer. Inse det.

#12 KadjaNina: Värst är nog psykisk misshandel. Den kan man inte fotografera eller bevisa, särskilt som det görs bakom ryggen på din mamma. (Fy fasen, så arg o lessen jag blir när jag läser sånt)

Din morsa kommer se hans verkliga sida så småningom. När du inte är där måste den där surdegen låta den egna frustrationskänslan pysa ut någon annanstans. Då ser hon och inser, men sen vet man ju inte hur hon agerar? Har hon inte tillräckligt ont av det kommer hon säkert fortsätta va ihop med honom.

Kram på er bägge!!

Nu fick jag värsta chockbeskedet. Kronofogden har fått reda på att jag inte bor hemma vid mamma och pappa så de drar nu 3500 mer ifrån pappas lön vilket gör att det fattas 1500 till hyran varenda månad. Skulle jag flytta hem min adress så skulle jag förlora pengar på det. Mamma och pappa kommer inte att ha råd att ge mej körkort eller en fin student när jag går ut.

Pappa sa att han kunde skita i att jobba och leva på socialbidrag istället för nu tjänar han mindre än vad alkisarna får i månaden. Jag hatar att höra honom så hopplös:(

#14 Ja, det sårar otroligt mkt och det känns som att allt är mitt fel. Fast jag har insett nu att det inte är så. Alla som skulle föreställt "fadersfigurer" för mig har bara gjort en massa ont. Har lite svårt att lita på män efter allt. Men jag har en underbar pojkvän som aldrig skulle kunna göra dåliga saker mot mig. Han är den första kille jag känt trygghet med och förtroende för. :)

Mamma började fatta att det jag sa var sant, men för det mesta var hon lite skeptisk. Fast nu kan hon ju inte göra något, Mamma ligger på lassa och är svårt sjuk. Jag bor ju inte hemma längre så jag slipper fanskapet. Hade aldrig klarat av att bo hemma när inte mamma är där.

De få gånger jag kommer hem för att hälsa på osv så beter han sig som skit mot mig. Jag orkar inte ens gå dit längre. Fast det händer att han skickar något psykande sms ibland. Sist det hände så ringde min pojkvän till han och skällde ut han. Efter det så har han inte gjort något.

Ursäkta om det blev sluddrigt, men jag är lite stressad :)

#16   klart att man tror det är ens egna fel! Så är det ju.

Surdegar brukar va duktiga på att påpeka fel och brister hos en och ingen är ju felfri, så små skitsaker kan bli huuur stora fel som helst i deras tycke. Då är det inte lätt att försvara sig, eller hur?? Surdegar har också en förmåga att slå ifrån sig sina egna fel och brister på de mest manipulativa sätt som finns. Du fattar att det inte är ditt fel att han beter sig dåligt och det är bra. Fortsätt så! Du har så rätt!!

Jag vet precis hur det är eftersom jag hade en alkopappa. Du anar inte vad han kunde psyka en när man var som mest känslig, dvs tonåren. Han bullrade sig in på mitt rum i omgångar när han var som mest packad och vräkte ur sig alla möjliga konstiga saker, allt om hur vedervärdig var var som människa och hur lite jag förstod.

Inte konstigt att det tog många, många år innan man insåg att man dög som människa. Jag fick höra vilken hora jag var som hade börjat med p-piller…….jag hade bara varit tacksam och glad om jag visste att mitt barn skötte sig med det där och såg till att hon inte blev gravid i för tidig ålder.

Nu "på gamla dar" har jag insett hur dåligt han mådde och hur bedrövlig uppväxt han haft. Jag har förlåtit honom det mesta, nu efter han varit död sen -94. Samtidigt kan jag känna att man har ett val här i livet. Han kunde valt att ge fan i drickat och varit pappa åt mig istället för en belastning.

Så det är bara en fråga om man vill se det positiva…..eller negativa i tillvaron. Själv försöker jag se det positiva utan att bli blåögd.

Kram Crowone