En kort novell, utan egentlig handling. Man får inte veta så mycket, men det är meningen. Samma händelse (vad som hänt är dock upp till er att tänka) ur två olika personers perspektiv, med två olika personers känslor och tankar. Enjoy.

----

Flickan sitter på bryggan, tittar ut över havet och ser solen gå ner. Låter benen dingla någon decimeter ovanför den spegelblanka vattenytan. Hon vet inte hur länge hon suttit där, en timme? Ett dygn? Eller en hel vecka?

Pojken står på scenen, framför honom finns ett helt hav av folk. Alla är där för att se honom, och hans band. Han sjunger och rör sig över scenen, publiken jublar. Han ser ut som vanligt, han gör allt som vanligt. Fast allt går per automatik, egentligen är han helt förstörd.

Flickan tänker på det som var, det som är och det som kommer. Det som hände den dagen var inte hennes fel, det var inget hon kunde påverkat. Om han bara förstod det. Hon försökte få tag på honom, hon försökte få honom att förstå. Men han bara stängde av, det var omöjligt att nå fram till honom.

Pojken försöker  få ut ilskan, smärtan, sorgen och alla sina känslor genom att skrika. Rakt ut i publiken. Dom tror det är samma som det brukar vara i slutet av låten, men det här skriket döljer mer än så. Han önskar att allt var som vanligt, att hon stod bakom scenen och väntade på honom. Och när han skulle gå ut skulle hon vara där och ta emot honom, hon skulle inte bry sig om svetten som rann. För dom älskade varandra.

Flickan sluter ögonen och tänker på det som var. Det var egentligen bara några veckor sen, men det känns mer avlägset än så. Dom träffades av en slump. Hon hade ett somarjobb på arenan där dom skulle spela. Hon var inget fan av bandet, men så fort hon såg honom försvann allt runt. I månader var det bara dom två, hela världen bestod av två personer.

Pojken sjunger dom sista raderna ur  sången som handlade om henne. Hon som var hans allt, hon som byggde upp allt och sen rev ner det igen. Konserten är slut nu, han går av scenen och in bakom. Hittar snabbt en toalett och smiter in där. Han sjunker ner på toaletten. Lägger armbågarna på knäna och lutar pannan mot händerna. Tar djupa andetag. Till slut kan han inte hindra tårarna som rinner ner från kinderna.

Flickan känner hur det bränner bakom ögonen, men hon tänker inte gråta. Hon tänker inte visa sig svag, och även om ingen ser så är tårar ett tecken på svaghet. Han grät ofta, men då tyckte hon inte han var svag. Det är först nu, efter allt, som hon insett det.

Pojken gnuggar sig i ögonen, försöker få bort spåren av tårarna. Någon bankar på dörren, men han låtsas som att han inte finns, låter det avta. Han önskar det, att han bara skulle sluta existera. Han kunde inte förstå hur kärlek kan göra så ont, det ska vara underbart, man ska sväva på små rosa moln. Det vet alla. Men varför slutade det inte göra ont i bröstet?  

Flickan vill inte mer. Hon vill inte ha ont, hon vill inte känna mer skuld, och hon vill absolut inte fortsätta älska honom. Men hon begär mer än vad som är möjligt. Hon har två alternativ, endera kan hon bara göra slut på allt. Men det vill hon inte, hon vill veta vad som kommer hända mer. Eller så kan hon försöka få tag på honom, försöka få allt som vanligt. Det fanns ett tredje alternativ, att sitta här tills solen slutade gå upp igen.

Pojken smiter ut genom dörren nu, hittar en dörr och öppnar. Tar ett steg upp på det första trappsteget och fortsätter upp. Där kommer en till dörr, och utanför den finns luft. Han lutar sig mot väggen, bara andas in den sommarvarma luften. Låter den rena honom, låter den ta bort alla tankar, alla känslor.

Flickan älskar honom. Men hon har gett upp hoppet på att någonsin återfrå honom.

Pojken älskar henne. Och han kommer aldrig sluta hoppas på att det kommer bli dom två igen.