Vilken jobbig situation! Jag är tonåring, jag tar studenten nu till sommaren men jag har iallafall framtidsplaner - jag ska söka till högskolan direkt och det verkar inte vara något din son vill?

Men det låter som att du/ni verkligen måste ta i med hårdhandskarna för att han ska förstå. Säg åt din man att sluta spika, säg till sonen att nu slutar ni spika och fixa och börjar inte igen förrens han har vett att hjälpa till. Du som mamma - sluta tvätta åt honom! Sluta fixa åt honom! Bara lägg av med allt det, han är stor kille, han kan tvätta och fixa själv. Ge honom sysslor att göra.

Ger du han pengar? Isånnafall, sluta ge tills han börjar hjälpa till! Han kommer att förstå efter ett tag när ni slutar hjälpa och dalta med honom.

Lycka till, eller hoppas mina råd hjälper något :)

det är sjukt lätt för en person som din son att bara glida på sina föräldrar och det är fruktansvärt frustrerande för de som blir utsatta för detta. har en syster som beter sig lite på det viset. i dessa fall hjälper det inte att vara snäll och fortsätta, utan det är hårt mot hårt som gäller. sonen är vuxen och ska kunna bete sig som en vuxen. i vuxenlivet funkar det inte att bara sitta på rumpan och göra ingenting, utan man får rå om sig själv. kräv att han ska börja betala hemma (det finns mallar för hur mycket som är rimligt) och att han ska skaffa sig ett jobb. om han inte gör det själv kommer de pengar han kostar att ha honom hemma betalas i arbete hemma, matlagning, städning och tvätt. tvätta inte hans kläder, utan det får han fixa själv. hjälper han inte till att laga mat, ja, då får han ingen mat utan får lösa det själv. om han flyr hem till en kompis får han göra det, men av egen erfarenhet vet jag att det inte dröjer särskillt länge innan kompisar också börjar ställa krav. ingen tycker att det är kul att ha en "parasit" i hemmet som bara lever på dem utan att ge något tillbaks. jag tror att det enda som hjälper på personer som "dessa" är att sätta hårt mot hårt. han har ingen rätt att utnyttja er som föräldrar helt enkelt. just nu bor han i ert hem och han måste förstå att det inte funkar att glida fram på en räkmacka och tro att någon annan alltid kommer serva honom.

Tack för kloka svar!

Problemet när det gäller bygget är att vi har ett sovrum för lite i huset så vi MÅSTE bygga och få ut en unge ur huset Jag är lite inne på att låta hans lillebror (17 år) bo därute istället OM han hjälper till, men det blir en sådan uppenbar bestraffning eftersom den äldste sonen trots allt jobbat lite på bygget förut. Fast det kanske måste gå dithär…

Jag är nämligen orolig för att om han får det boendet plus de där 3000:- i månaden från FK så blir han ännu värre. Då har han pengar och kan verkligen komma och gå som han vill och jag blir totalt maktlös. Tror att det är precis vad han går och väntar på!

Det är ingen mening med att ge sonen sysslor, för han gör dem inte ändå… det resulterar bara i att jag blir skitförbannad, skriker och får högt blodtryck (jag är sjuk) och han skiter i det i alla fall och jag får ändå göra dem själv. Eftersom vi är fler i familjen går det inte att vänta ut honom.

Han får inga pengar av oss längre, jag vägrar stötta honom med pengar när han beter sig så här.

Hans kompis har en morsa som är som en tonåring själv och tycker att de är jättehäftiga! Hon ger honom mat och han får gärna bo där om han vill… dessutom har han en pappa som aldrig är hemma och därför har noll koll på sonen och dit kan ha gå när som helst och sova och äta (precis intill här).

Hans pappa insåg först för ett par veckor sedan att han lever så här… men nu ger han honom betalda sysslor så att han får ihop pengar på andra sätt. Vi gjorde det i början med när vi trodde att det handlade om sommaren och att han sen skulle skaffa sig en praktikplats som snickarlärling. Det tyckte vi var okej, med ett sista sommarlov… Men han är nöjd med att inget göra… han vill inte ha ett jobb helt enkelt så det har vi dragit in helt!

Mat och tvätt kan jag ju lätt sluta med. Men det är oxå de enda sanktionsmedel jag har.

Tyck gärna mera, jag behöver mera stöd och pepp och ni är kanon!

Jag har även släpat honom till en unga-vuxna grupp för samtal. Jag känner att vi behöver prata eftersom jag inte når fram till honom. Men vi har bara gått en gång hittills…

tack snälla ni!

Jobbigt… förstår att du känner dig frustrerad.

Är han bara lat ett tag efter studenten eller är han kanske lite deppad? Ja det kan ju finnas många orsaker.

Men jag råder som #1 att sluta ge honom pengar. Han måste arbeta för pengarna. Då kanske han tröttnar till slut och söker jobb.

tycker #1 gav ett bra råd, sluta tvätta hans kläder m.m.. tror inte han vill gå med skitiga kläder, och sponsra han inte med pengar försen han skärpt sig.

Ta hans grejer och släng ut dem då. Det hade jag gjort oavsett om jag var försörjningsskyldig eller ej. Så får han klara sig bäst hur han vill :)

#4 & 5 Som jag sa så ger jag honom inga pengar… men farmor ger honom, pappa ger honom osv osv och där har jag ingen inverkan överhuvudtaget.

Jag har oxå oroat mig för att han är deppig, han sover ju nästan hur mycket som helst… men han tycker inte det själv.

Saken är den att när han är hos sin pappa varannan vecka så sköter han nästan allt, för pappa är aldrig hemma… han lagar mat, diskar, tvättar och städar och hans lillebror lyfter inte ett finger för att hjälpa till. Så situationen är inte så där helt lätt att hantera.

#6 Ja det var ju kloka råd… not!! Självklart slänger jag inte ut min egen unge när han inte har en inkomst. Skulle aldrig falla mig in om inte situationen var extrem med fylla och kompisar dygnet runt.

#7 du kanske kan ta kontakt med någon psykolog som är inbiten i familjeförhållanden ?

#8 Ja jag har ju som sagt kontaktat unga-vuxna-mottagningen där vi träffat en terapeut en gång. Vi ska dit igen i veckan, om han inte är för sur förstås…

Går det att prata lugnt och förstående med honom, eller blir han lätt sur?

Jag tänkte om han är trött på mammas-tjat-tonen och då kan man ju prova och sitta ner och prata med en annan mer förstående och snäll ton och fråga hur han mår, så kanske han öppnar sig.

(bara ett tips, så brukar jag göra med mina tjejer)

Håller tummarna att han hänger på i veckan nu. lycka till.

#7 Det är vad JAG tycker, sen är det upp till dig och göra som du vill. Fine, fortsätt dalta med honom…

#10 Det går bra att prata men han svarar inte och han har inget att öppna säger han själv. Det är jag som inbillar mig tycker han…

Ja jag hoppas att han följer med!

Tack!

Håller med sluta dalta, kanske även börja kräva honom på hyra han är ju vuxen ifall han tagit studenten då brukar man ju vara över 18år och som vuxen har man ju inte bara rättigheter utan en massa skyldigheter också, kanske dags att han börjar lära sig det.

Och en annan sak som kanske är svårare = börja släppa taget om sonen är han vuxen så har han rätt att styra över sitt eget liv. Även om han gör fel val måste han få göra dem, förhoppningsvis lär han sig av sina misstag, detta är en del av att bli vuxen. Det enda man kan göra som förälder är att vara ett stöd men man kan inte lägga sig i hela tiden och fixa åt sina myndiga barn.

Vet inte hur jag ska kunna kräva honom på hyra då hans inkomst är noll…

På vilket sätt menar du att jag lägger mig i hans liv?

Att jag inte mår bra av att han parasiterar på oss?

Hade han haft en inkomst och eget boende hade det sett helt annorlunda ut, men nu bor han här, lever av oss och beter sig som en 14-åring… så: på vilket sätt lägger jag mig i hans liv och inte låter honom fatta egna beslut?

Du skrev tidigare i denna tråd:

"Jag är nämligen orolig för att om han får det boendet plus de där 3000:- i månaden från FK så blir han ännu värre. Då har han pengar och kan verkligen komma och gå som han vill och jag blir totalt maktlös. Tror att det är precis vad han går och väntar på!"

Vilket jag tolkar som att du är lite rädd för att börja släppa makten och kontrollen över vad han gör och hur han beter sig. Är han vuxen och beter sig som 14år blir han inte mognare av att bli curlad han måste lära sig att ta konsekvenserna, och har han inga pengar kan han gå till soc. och försöka få en slant till hyra. Är han över 18år och inte går i gymnasiet har du ingen försörjningsplikt. Soc. kan dock kräva att han börjar söka jobb, blir insatt i något åtgärdsprogram etc. för att få pengar.

#15 Jag tror att du totalt missupfattat hela tanken med den här tråden!

Vad är tanken med tråden då..?

Han kanske är trött på att ta ansvar? Om han gör allt hos sin pappa kanske han tycker att han kan få lite ledigt från alla sysslor i och med att ni är hemma? Jag har bott varannan vecka, och om man gjorde mycket hos ena föräldrern så blir man trött på det och vill ta det lungt en stund. Kanske han känner så? :)

Hej, jag har själv 3 barn, en dotter på 13 en son på 16 och en bonusson på 19.

Jag kan tipsa dig om boka in en tid där ni alla sätter er och berättar om just er situation. Det gjorde vi. Det var mitt ex och min man och dessa två grabbar. Dessutom gjorde vi samma sak med min mans son. Då var det hans mamma, jag och min man Ola (pappa till sonen).

Det vi fick ut var mycket positivt. Dom förståd att vi har en kommunikation oss vuxna emellan och att vi har samma mål: Att se till att barnen mår bra och har det bra. Att vår uppgift är att lära dom att klara sig när dom väl flyttar hemifrån och skaffar egen familj.

Både barnen och vi vuxna fick berätta om hur vi har det i respektive hem. Vad som uppfattas som sämre respektive bättre.

Det vi också gör är att vi regelbundet försöker prata med barnen i små familjeråd. Då ska alla prata och inte bara en eller två. Viktigt är att lära barnen att själva våga berätta hur dom känner och tycker om olika saker. Det tar dock tid men ge inte upp.

Det är jättejobbigt för dom att ha olika regler och rutiner hemma. Det har jag förstått av våra samtal. Det är dock också viktigt att barnen förstår att det inte går att ha exakt samma förhållanden hemma hos två olika familjer även om dom är ens föräldrar. Det är ju en av orsakerna till att man skiljer sig, att man är lite olika.

Oj jag har missat svar i denna tråd…

#18 Jo jag tror att han har känt precis så. Men det här var mer än att bara ta det lugnt… han plockade inte ens bort isn tallrik efter sig typ.

Ska säga att situationen löst sig. Vi gick och pratade med en kurator två ggr och det var kanon. Båda fick prata om hur vi upplevde det och det förändrade vårt förhållningssätt.

Vi bestämde även efter det att vi skulle hjälpa honom att flytta hemifrån och det vände situationen för hans del. Så efter jul flyttar han till egen lägenhet och får bli vuxen äntligen