Jag tycker det är alltför lätt för oss föräldrar att ibland/ofta låta oss vara offer för omständigheterna så att vi i sin tur genom vårt humör "offrar" kvalitetstid med våra tonåringar och barn.

Många tycker att tonåringar ska visa mer ansvar och sköta sig själva (Det ska dom ju till en viss mån) och vissa tycker kanske därmed också att man kan skippa kramar och kärlek. Men det är ju helt fel.

I tonåren är man extra känslig och behöver mer stöd än någonsin från sina föräldrar. Att bara finnas där till hands och kunna ställa upp, ta sig tid att bara prata om umgås är nog viktigast av allt.

Ibland låter vi vårt humör styra oss, och då har vi inte tid, vi är arga, stressade och på annat sätt distraherade.

Men faktum är att om du tar dig tid ändå, så kommer du också att bli hjälpt av den bra kommunikationen med ditt barn.

Jag hade själv ett så himla givande samtal per telefon med min äldsta dotter förra veckan. Det gjorde mig extremt glad och stolt över både mig själv och min dotter på nåt sätt.

Hur tar ni er tid för varandra?