Styrkekramar! Så jobbigt det låter! Ska läsa på bloggen nu

#1 Tack så mycket!
Det går framåt på något vis, hade jag inte vart denne starka person som dem anser mig vara så hade jag ärligt inte funnits idag.
Var nära på att ge upp totalt för ett par år sedan.

Jag vet inte vad jag ska säga, men en massa kramar till dig! Hoppas allt ordnar sig tillslut.

#3 Tack!

Du verkar ha haft det jobbigt.. Alla människor har ju motgångar, mer eller mindre. Men mobbning är aldrig okej! Och ingen ska behöva gå igenom det! Att du blivit slagen är helt sjukt. Ingen lärare som såg/gjorde något? Förskolan till 8:an är ju ingen kort tid.. "ingen som brydde sig"? Visste dina föräldrar inget? Lärare? någon kompis(?)

 Men jag tycker du verkar vara en stark person som kan stå upp för dig. Det är ju jätte bra! Och det där om att du läste din mammas dagbok (ajabaja) Det ska man aldrig göra ;) Men,du vet att det är många föräldrar som blir det av "misstag" sen när bebisen väl kommer är barnet det underbarste som hänt! (konstigt formuleratO.o)

Och att din pappa sa att; Men då må det vara något psykiskt fel på dig då! För att du mår illa av att äta kött,osv.. Det  har jag svårt att förstå. Var han arg, för att du inte åt upp maten eller nåt, kanske?

Hehe, många frågetecken

#5 Jobbigt är det minsta man kan säga =P.
Möten och allt är insatt under denna tid, dock ignet som direkt fungerade eftersom det dels blev värre och dels fortsatte.
Hade inga kompisar, den kompis jag hade berättade jag llt för. Hon berättade det i sin tur för hennes kompisar som dessutom var mina mobbare så dem vände allt emot mig. Så kompis kan man inte direkt kalla att hon var, men hon var den enda som ville vara med mig trots mina försök att hitta fler vänner.
Föräldrar/Lärare/rektor sattes in men sedan började dem blunda för alltsammans.

Haha, hon har skrivit en "egen" dagbok för varje barn som vi skulle få sedan när vi blir 18, men vi brukar sitta tillsammans och titta i dem och skratta åt alla tokigheter vi gjort ^^,
Vet det, men jag har dessutom alltid kommit i sista hand. Aldrig fått följa med någonstans utan alltid fått vara hemma, så det är som konstaterat att jag är aningen oönskad och ivägen =/ Dem sa heller inte emot när jag tog upp det så jag blev som bekräftad att jag var det då och nu =(.

Försår inte heller varför han sa sådär. Men han var varken arg eller upprörd på något vis. Och jag tar aldrig mer än att jag äter upp det, är den som näst intill aldrig lämnar.

Bara att fråga ^^,

#6 Haha, okej.. Tänkte väl. Inte läser man andras dagböcker! Hade en när jag var sådär 9-10. Min syster & hennes kompis satt & läste den när jag kom hem från skolan en dag. Så jag är lite känslig på den punkten

Aha, så dom försökte iaf.. Klart det är lättare att blunda för problemen men det blir ju inte bättre för det tyvärr. Men det är bättre nu? Det är viktigt att sluta se sig själv som offer tycker jag. Utan försöka gå vidare.

Jag har inte kommit i första hand jämt. Fått stanna hemma,osv.. Men jag känner mig inte oönskad för det. Hm, svårt.. Du kanske ska ta & fråga dom igen? Jag tror inte alls du är oönskad! Jag är övertygad om att dina föräldrar älskar dig ;)!

Du, vet det som inte dödar härdar! Som du säger du har blivit starkare av det du varit med om. Vänd det till något positivt. Förstår att det är svårt. Men ibland måste man tänka lite så…

#7 Förstår precis, hade det lika själv =/.

Nu pågår ingen mobbning, inte direkt iaf. kan förekomma ibland.

Har frågat dem 2ggr och inget direkt reagerande mot det =/.
Men ibland gör ju inte direkt någonting. Men att alltid komma i sista hand och alltid fått stanna hemma osv. Det känns.

Jag vänder det till något positivt, jag gillar att hjälpa andra och känner mig behövd av min styrka att kunna stå upp.=)

#8 Men jag tar inte så hårt på det. Utan ser det mer som "normalt", Alltid kommit i sista hand(?) vet jag inte. Men jag kan ju inte bestämma allt.

Mobbning är ju när det pågår under en längre tid, & varje dag. Men såklart ska du inte behöva ta om dom är elaka…

Det är bra att det är lite bättre nu iaf, & att du vänder det till något positivt (:

#9 Tack för dina ord, dem är både bra och betänknings värda =)

#10 Tack Lycka till nu! Ska ta & läsa din blogg ;)

Det låter mycket jobbigt men det verkar som att du är påväg mot ljusare tider, eller har jag fel?

Det din pappa sa låter bara konstigt. Det finns många människor som inte gillar att dricka varma drycker, inget fel på dig alltså!
Sedan så kanske det inte var så bra av dig att läsa den dagboken, eftersom man ofta skriver dagböcker för att avreagera sig och man kan överdriva. I en dagbok är det lätt hänt att man skriver saker som man aldrig skulle säga till någon rakt ut, för i en dagbok får man skriva hur mycket skit & lögner som helst, meningen är ju att dagboken är privat och att omgivningen aldrig ska få läsa. Så tolkar jag en dagbok. Sedan så behöll din mamma dig, det är ett bevis på att hon vill ha dig! :-)

#12 Citerar TS: Haha, hon har skrivit en "egen" dagbok för varje barn som vi skulle få sedan när vi blir 18, men vi brukar sitta tillsammans och titta i dem och skratta åt alla tokigheter vi gjort ^^,

Men jag tycker det är konstigt att hon skrev sådär i den boken. Bror ju på hur hon skrev det iofs. vecka 12, "Du var oönskad"? Eller vecka 12, "jag börjar bli osäker på om jag är en bra mamma" "jag önkar att jag aldrig hade blvit gravid"?

(?) Men som sagt att hon behöll dig är ju ett bevis på att hon vill ha dig!

Jag blir ledsen när jag läser om hur du hade det. Men blir verkligen glad över att det ändå gav med sig och att du kunde förlåta och att mobbarna kunde be om ursäkt.

Var försiktig med dagböcker, du vet inte hur det var just då, skrev hon när hon var gravid "åh jag vill inte vara gravid" betyder inget mot dig, jag var själv inte planerad och min mamma hade nog sina hormondagar när hon var gravid och önskade att hon inte var det. Skrev hon det när du fanns? Kanske var det en jobbig period i hennes liv samtidigt som du var jättejobbig? Förhoppningsvis älskar hon dig över allt annat!

Många kramar!

#11 =)

# 12 Som #13 redan citerat så är det en dagbok vi ändå skulle fått sedan vid 18års ålder och som vi mer än gärna får titta i =).
Ja, hon behöll mig. Och hon är även den som riktigt brytt sig om mig, nu på sista tiden. Annars har det varit väldigt upp och er och det mest har varit mina syskon som stått i centrum.

Som när vi gått på stan och något av syskonen är med, så är det dem som får bestämma. Och när jag säger att jag vill dit och dit, så får jag svaren: Vi ska först gå dit ***** vill. Och efter vi vart där så säger jag igen att jag vill kolla på det jag ville kolla på.
Då är det sent och vi ska hem (då hade det förra besöket varat i 15min till 30min typ) och när vi kommit hem så sitter dem bara framför TV och gör ingenting eller är med syskonen, jag fick uppmärksamhet om jag gjorde illa mig, så det slutade en del gånger (inte ofta men det hände) att jag gjorde illa mig själv för att få uppmärksamhet då jag inte var som många andra barn och börjar gråta bara sådär.
Och detta kunde vara mitt på dagen vilket det oftast var.
Så var det näst intill alltid.
Nu går man ju såklart själv eller med kompisarna.

Känner att jag inte kan gå in på hur du haft det för jag har inte läst så noga allt som skrivits. Vill bara skriva en sak om att du mår dåligt när du äter kött. är det bara rött kött(nöt, fläsk) eller allt kött(kyckling, fisk) också?
Har en vän som är Allergisk mot rött kött och inte kan ta hand om det. vet inte hur han blir av det dock.. men det kanske är nått du kan tänka på (om det inte är så att det är pga av att det en gång har levt som får dig illamående)

*kramar hårt och länge*

Amanda

#16 Det är olika, ibland kan jag inte äta någon form av kött. Ibland kan jag klara av kyckling och fisk. Men inte allt för ofta.
Tanken på att det levt tidigare finns men det är inte det jag tänker på. Utan jag klarar bara inte av det. Har aldrig tänkt, "men gud jag äter en varelse som vi tagit kål på för egen vinning" utan det jag tänker är att om inte detta djur tagits ner så kan det (som det blir i vilt tillstånd) orsaka sjukdomar. Och då lider det av det.

Men jag ska tänka på de du sa, kan vara något.

Oj :O JAg visste inte alls att du hade det så :(

#18 många som inte vet hur jag egentligen har det. Bär alltid på en mask som aldrig tas av.
Ursäkta min fråga, men känner du mig på något vis =P?
Tyckte du ställde frågan som så att du vet vem jag är och så =).
Är inne i en ganska förvirrande period så minsta lilla gör mig förvirrad xD

#19 - Åh, jaha, nej. Jag känner dig inte, men jag har haft dig på bdb ett bra tag, och jag AVGUDAR dina bilder :3

#20 Jaha, då förstår jag =D. Tack så mycket ^^,

:)

Stora kramar till dig Evelina,
Du är så stark, skulle aldrig klara det du har gjort!

Det jag tänkte på..Vad exakt skrev din mamma och i vilken ålder var du då?

#23 Tackar!

Dagboken hon skrev började hon med direkt hon visste att hon var gravid. Så jag var inte ens i närheten av att födas när mamma skrev detta. Idag har hon visserligen ändrad syn och ser mig som den starkaste av barnen.