näe de måste man inte. och de du skriver om stämmer på min mamma också..

Nej det måste man inte. Och i tonåren är det vanligt att man inte gör det heller.

Påminner om min mamma. Hon kunde inte heller stå för vad hon tycker. Hon har en förmåga att favorisera min storebrors tjejer framför mig precis som om dom är så förbannat fantastiska. Tycker att hon än idag bara pratar om brorsans tjejer när man ringer. Har påpekat det flera gånger men då är det jag som överdriver. Jag misstänker att jag slöt att älska min mamma när jag var 18år fyller nu 21.

Min storebrors tjej (kalla henne Moa tex) var så otroligt falsk och elak mot mig. Snacka skit om mig och mina vänner när jag tog hem dom till mitt och när jag konfronterade henne o sa att jag tyckte att hon skulle respektera mig och mina vänner för det var hon som flyttat hem till oss och inte tvärt om men då sa hon att hon sket i vad jag och andra människor tycker om henne. Hon gick in i vårt hus o snodde saker sedan så fick jag skulden.

Min mamma var oxå trött på henne, hon sa det flera gånger till mig. Så när jag och Moa en gång blev riktigt ovänner så sa jag att både jag och min mamma var så trötta på henne och hennes sk snålåkningar men då nekade mamma allt hon sagt och sa att det var jag som hade hittat på allt bara för att få uppmärksamhet. Och att jag kunde flytta åt helvete om jag inte accepterade Moa. Så jag flyttade med en gång. Jag hade det jättejobbigt i skolan och blev mobbad med så ni kan ju tänka er hur dåligt jag mådde varje dag.

Det konstiga med allt är att Jag alltid har stöttat min mamma när hon och pappa har bråkat och hållit me henne men det var tydligen inte ett skit värt. Så från och med den dagen så slöt jag att älska min mamma. Och jag tror inte att hon kan vinna tillbaka mitt förtroende igen.

Instämmer med #2.

Jag har slutat att älska min mamma (hon har varit det snart i 6 år), för hon är alkoholist. De väljer hellre spriten än sin familj, så varför ödsla något på sånt skit?

Man får välja vem man vill umgås med på sin fritid.

Ibland är det tufft att välja bort, speciellt när det är släkten , men nödvändigt…..

Stå på dig & säg nej…. öva, öva,öva….

Kramen på´re

nej,det behöver man värkligen inte

Det kan bli många slitningar mellan föräldrar och barn i tonåren pga man håller på att göra sig fri och oberoende. Föräldrar vill fortfarande hålla fast så mkt det går och tonåringen vill göra sig fri. Läs gärna om tonåringen frigörelse bland artiklarna. kram

Nej, det finns inga måsten. Jag har inga känslor trevliga känslor för varken min syster eller mamma (bor hos min pappa, som jag älskar mer än allt).

Puh, det känns bra att läsa.. Men frågar man min mamma så tycker hon nog annorlunda. :S

Vet du, vissa människor går inte ihop så bra därför man helt enkelt har lite olika "tänk" om saker och ting. (min morsa o ja är fullständigt olika i personligheten, så ja vet hur det är).

Jag vill bara säga det att du kan inte ändra på hur andra människor är - Man kan bara ändra på sitt sätt att bemöta andra människor och tänket om dom.

Om du blir "pissed" på hennes fega sätt, låt då hon stå för det själv….för vad kan DU göra åt det? Inte nånting.

Tänk istället på hur du skulle göra/tänka i dina möten med andra människor. Att acceptera andra människors olikheter är så bra för dig själv. Du slipper bli arg för sånt som du inte kan råda över.

Du är ju inte din mamma, eller hur? Du har bara kommit på att hon inte är en perfekt människa. (Och ingen människa är perfekt, inte ens sin mamma, det är bara å gilla läget).

Kram på dig och lycka till i framtiden! <3

#11: Jag och mamma är HELT olika människor, det stämmer verkligen..

Grejen är att hon inte fattar detta, att jag måste få bryta mig loss och hitta mig själv, stå på egna ben. Hon tror att jag är så himla beroende av henne, medan jag bara vill härifrån.

Jag förstår hur du känner, samtidigt måste jag säga det där otroligt jobbiga svaret: det är vanligt att känna så i tonåren.
Jag är själv där och känner så vissa stunder. Men visst, man kan nog ha inga känslor alls för någon, går det för andra går det väl för sin mamma… Eller det lät kanske fel.

Hoppas det blir bra hur som!

man behöver inte ens ha en relation baraför att man är släkt……hur nära man än är släkt…..valfritt alltså.. som alla andra relationer..

Break free bara!!!

jag hatar min mamma,  jag bad inte ens om att bli född, hade hellre önskat att de blev missfall p mej..

Vad beklämd jag blir när jag läser vad ni skriver. Man måste absolut inte älska sin mamma! Kärlek är någonting man skall förtjäna - det är ingenting som vi mammor bara skall ha för att vi en gång gett er livet. Men av den anledningen tycker jag nog att vi mammor förtjänar lite respekt. SAMTIDIGT måste även ni "ungar" få respekt av oss!

För er,  är det sjukt jobbigt! Ni är mitt uppe i en frigörelseprocess. Men glöm inte att också vi mammor är mitt uppe i samma process. Kanske är det så att vi har minst lika jobbigt med separationen som ni har? Så känner jag det i alla fall. Jag har en 14 årig son… Det är en balansgång mellan oss. Därför menar jag att det är urviktigt att vi pratar med varandra.

Jag försöker verkligen prata med honom. Men sällan får jag några svar annat än kortfattade Ja, Nej, Kanske, Egentligen inte osv. Ni har ingen aning om hur länge jag lever på den där lilla, lilla, korta stunden av närhet, när han sätter sig bredvid mig framför tv-n och lutar huvudet mot min axel. Två minuter kanske? Men jag går igång på det och njuter av stunden i dagar efteråt. Inom mig vet jag att vi en dag, när han känner sig trygg i sin roll som ung vuxen, kommer att komma tillbaka och vi kan prata igen.

Kanske är det faktiskt så era morsor känner det också? Försök prata med dom! Berätta hur ni känner - men försök att inte gå upp i varv - då blir det bara kaos, som ni säkert vet.

Kram från en mamma

Jag tror man lär sig att uppskatta sina föräldrar mer när man blir äldre och när man har en annorlunda relation med dom.

Huvudsaken är att man har en rak kommunikation med varandra !!

Säger vad man tycker & vad man känner. Även om föräldrarna/tonåringen inte visar, att man lyssnat…..så fastnar orden & bearbetas.

Kommunicera mera

Jag avskyr min mamma, så nej. Det måste man verkligen inte. Särskilt inte om hon är ett j-vla alkis, som min mamma.

känner igen mig och min pappa i det med att inte få en syl i vädret… STÅ PÅ DIG!! jag väntar på 18årsdagen (eller studenten) då jag sticker långt härifrån

ingen annan klagar på mej hur jag är,förutom mamma.

Och i går fick jag skäll för att jag inte är som nån annan?

Att hata är ett starkt ord, för innerst inne älskar man ändå sina föräldrar och bryr sig, men jag förstår att man kan känna avsky ibland och frustration och ilska.

#19 Förstår dig. har varit där jag med. Min mamma drack bort våran barndom.

Ibland måste man försöka förstå istället för att hata, men det där tror jag ni lär er så småningom. kram på er