Oj vad jobbigt det låter! Jag känner igen mig lite i dig. Jag har två tonåringar och jag är alltid snäll mot dom, men å andra sidan så är dom snälla mot mig också. Jag har också blivit sjukskriven för panikångest och jag undviker helst konflikter, men har bättrat mig på sista tiden.

Jag tycker att det gått för långt. Har du redan två prickar, så kan du förlora lägenheten vid den tredje varningen!

Jag skulle absolut prata med din som om jag var du. Tillåt dig vara arg, för det är faktiskt allvar. Han ska inte få behandla dig hursomhelst.

Börja med att säga lugnt att "Nu måste vi prata allvar"… börjar han bli otrevlig eller skriker, så bli arg tillbaka tycker jag! Han måste förstå att du menar allvar.

Tyvärr måste man ibland vara hård när det gått för långt och dom inte lyssnar..

Sätt upp regler! Inga kompisar hemma. Inte mer än 1 kompis i taget iallafall och inte varje dag. Det är DITT hem. Han är bara gäst eftersom han är vuxen människa och måste rätta sig efter dina regler.

Han ska städa efter sig.

Inga fler fester. (Förklara allvaret att du kan förlora lägenheten nästa gång)

Och passar det inte så kan han packa sitt pick och pack och dra.

Han klarar sig alltid. Han har ju pappan och sina vänner. Men jag förstår att du är orolig ändå. Men klart att han även utnyttjar din snällhet… Du måste stå på dig och vara stark och ryta ifrån.

Prata med dina andra barn, ifall du kan få även dom att prata med din son. Hans pappa borde ta ansvar också.. varför vill han inte? Orkar han inte? Du får nog ta ryta i där också.

Hoppas att mina råd hjälper… det är tufft! Men jag önskar dig lycka till och hoppas att du får flera svar och lösningar här.

kram

Hur gammal är han? Förutom att han är vuxen? Jag tycker att det är på tiden att han flyttar hemifrån och fixar något eget. Alternativt att han flyttar till sin pappa, för hans pappa har lika mycket ansvar som du! Om det fortsätter så har snart varken du eller din son någon bostad.

Gör inte soc nåt för han är vuxen??  Vilken ålder??

Be dem hjälpa monom med egen lya !!

Flytta själv till en egen bostad, utan sonen !!

Förklara för honom varför. Du har själv skrivit ner en massa orsaker !!

Kopiera/skriv ut detta som du skrivit & läs för hoom, eler be honom läsa detta !!

Återkom gärna, så finns jag för stöttning.

Du är stark, som orkar skriva om detta här

Kramen på´re !!

usch vad jobbigt! eftersom du redan fått hjälp skickar jag istället för en upprepning av vad de andra sagt ett gäng styrkekramar!

Prata med honom en gång till och förklara läget, ge honom dins regler för en trevlig samlevnad, tex att man inte skriker på varann, inte festar och är högljudd när andra försöker sova och att man plockar upp efter sig själv och ansvarar för sin del av städning och matlagning. Ge honom också en varning och säg att om dessa regler inte följs är han inte längre välkommen i ditt hem. Följer han inte dina regler trots detta får du vara stark och kasta ut honom. Han är ju trots allt vuxen och borde bete sig så, lite hårdare tag kanske kan få honom att mogna

Hej

Jag känner igen mig lite där fast dock i din sons situation dock kanske inte lika grovt dock som o ha hejdlösa fester i mina föräldrars bostad. Förmodligen känner han sig pressad för att hans vänner studerar eller jobbar han gör inget vettigt det tär på självkänslan över o känna sig oduglig. Man bygger upp sin borg eller har en viss fasad för att inte någon ska försöka knäcka en inte ens dom närmsta. När ja o min familj hade som jobbigast så hade ja inte en alls bra relation med mina föräldrar var ständigt bråk. Men bor man fortf hemma o inte bidrar med något tycker jag själv det är rätt självklart att man hjälps åt med tvätt, matlagning. Jag var själv skit lack när mamma bad mig om sådana saker men om ja inte hade lärt mig det hade ja ju inte klarat o bo själv i en lägenhet. Sätt tydliga gränser helt klart!! Förstår att du inte har orken eller viljan , men ni kanske ska gå o prata med någon familje terapi om ni inte lyckas prata själva.

Nån dag måste det finnas en bra dag av alla 365dagar försök ta ett bra samtal med honom, formulera det bra o skuldbelägg honom inte (han kan uppfatta det så) väldigt vanligt att om det har varit skit så uppfattar man det mesta neg. Tycker även att hans pappa kan rycka in det är ju även hans son också.

Skriv ett brev om du känner o mår över hans beteende mot dig , kanske går lättare in i hjärtat när man ser raderna själv. Du kan även säga att om jag nu ska behandla dig som vuxen så måste du ju kunna ta eget ansvar som städning, matlagning . etc Respektera varandra !!

hoppas det löser sig !!

Om han är lite aggressiv eller kallar dig sådana saker, säg åt honom att han inte får bo där eller bara ta hans hemnyckel och inte släpp in honom nästa  gång han går ut. Svara inte i telefon, svara inte på något från honom. Kanske låter lite grymt, men om han har kompisar kan han ju sova hos dom, och då kanske han känner saknad och visar lite mer respekt åt dig. Annars kan du ju prata med soc eller så om stödfamilj eller ett hem, beroende på hur gammal han är.

Tack snälla ni för alla svar. Det har varit en hemsk natt. Festerna är slut och det är lugnt förutom att han fortfarande behandlar mig som pest. Min son fyller 19 snart.

Jag vet att jag är för snäll, jag orkar inte med bråk.

Igår hade vi ett samtal/bråk där han sade att han hoppas att jag och min mamma dör. För min mamma har sagt till honom också. Hon är jätteledsen hur han behandlar mig. Samt hans syster som är äldre pratar han inte med för de har bråkat. Mitt ex och hans fru slängde ut honom för han var jävlig. När han provade bo på försök där för ett år sen. Nu har de knappt kontakt. Min far är arg på honom.

Tror inte det är någon kvar i släkten som han pratar med förutom mig. Jag är den enda som är kvar.

Fick i alla fall ur honom att han anser mig ha sårat honom, därför är han arg. Jag frågade varför. Han ville inte svara mig. Visste jag inte det så bryr jag mig inte. Det kröp ur honom senare att han var arg för jag bad om hjälp för att få ut hans vänner på en fest. Jag ringde en kompis mamma som hivade ut dem alla. Samt att jag inte är lika rolig längre, lika snäll längre.

Det skadade hans rykte. Enl honom.

Nu är jag anklagad för att jag är en surkärring, tråkig jävla sosmorsa, sinnersjuk, måste ha blivit tappat som barn…..

Tyvärr sa mitt ex såna saker till mig o honom när vi levde ihop. Min son beter sig precis som honom. (Han är inte pappan) De har heller ingen kontakt.

Era svar fick mig att gråta för jag kände att jag är inte rubbad i alla fall. Jag har rätt att stå på mig. Det är ok att inte orka ha honom här. Men hur blev det så här? Jag har gjort allt i världen för mina barn. Och min dotter är en superstark härlig tjej som reser världen runt.

Faktiskt bryr jag mig inte om att jag gör alla saker hemma. Jag har aldrig bråkat om disk, tvätt o städ. Jag vill bara ha lugn o ro, inte 5-10 människor som ringer på dörren nätterna igenom. Vara orolig för att grannar ska bli störda för de tjoar för högt.

Jag vill kunna gå ut i köket när han är där och känna att jag får vara i köket. Han skickar ut mig så fort jag kommer in. Han drar ut internetsladden när jag chattar med min kille, som bor utomlands. För han kräver att jag ska göra saker direkt när han säger det.

Det känns som om han försöker uppfostra mig. Här får jag väl skit för jag inte stått på mig förut. Han har alltid varit ett starkt barn och jag har sällan orkat stått på mig mot honom. Han ger sig aldrig.

Idag har jag bett ungdoms sociala att ordna lägenhet till honom. Han kommer flytta och inte prata med mig. Det gör också ont!

Förresten så har jag tvingat honom att testa sig för droger flera gånger. Det var rent. Så det kan inte vara problemet. Fast han sitter vid datorn dygnet runt, när det inte festas. Har en flickvän som gråter väldigt ofta över hans beteende. Hon är en underbar tjej.

Nu kanske jag har rört till mina funderingar. Men jag är totalt slut och kan knappt sova.

Tack än en gång för era svar. Ska läsa det ofta och få styrka.

KRAMAR

Man får hoppas att han mognar med åren och att det inte blir värre. Det finns ju inte så mycket att göra än att vänta. Han är ju vuxen, men han ska absolut visa dig all respekt!

Han kommer nog med åren att omvärdera saker  å ting och vilja få rätsida på sina relationer.

Lycka till. kram. och berätta gärna hur det går :-)

Jag känner dej inte…MEN bara det att du öppnar dig här & vad/hur du skriver…..så upplever jag att DU bryr dig om din son.

Du skriver själv att du gjort vad du kan för att dina barn ska få en bra uppväxt….Sen är det så att våra älskde barn att göra "sina egna val i deras liv". Du har lagt en bra grund, de vet vad som är rätt & fel.

Var provar de sina "vingar" ?? Jo, där de är tryggast = hemma hos dej. På sätt & vis har Visar han att din uppfostran "gått hem".

Jag har liknande erfarenhet. Usch vilken tid. Jag har ringt efter polisen, gjort anmälningar (polisen & socialen), bett skolan göra anmälningar. Ringt hans polare med föräldrar dygnet om, åkt bil runt & letat…….

Tänk vad mycket "man" gör / står ut med för sina älskade ungar

Tagit fram fotoalbumet för att titta på den där lilla söta ungen, förstå att det samma älskade barn som  "denna varelse"…..i denna varelse.

Suck…håll ut. Hoppas att han får ett boende snart. Ta mod till dej att säga -Nej….-Ut…..

Ring polisen, be dem om hjälp att slänga ut polarna.

Du gör detta för att du älskar ditt barn, TÄNK SÅ….du är världens bsta mamma, du känner ditt barn bäst.

Kramen på dej

#10 Kloka ord!

Hoppas verkligen allt löser sig! Men någon gång måste man lära sig att ta konsekvenser av sitt handlande, förr eller senare. Stå på dig och lycka till!

Jag känner oerhört med dig!! Min äldste son är 20, så jag befinner mig där också i livet. Dock inte till närmelsevis så stora bekymmer som du har.

Det som du eventuellt skulle kunna ha gjort skulle i så fall ha gjorts för flera år sedan - och det tillsammans med sonens far! Att hjälplöst se på när man tycker det bara går utför med sitt älskade barn är ren och skär tortyr..! Men jag tror att du måste ge dig själv upprättelse och känna att du behöver nog kliva åt sidan. Det verkar som om "proffsen" trots allt behöver ta vid.

Du har inte förlorat honom för tid och evigheter! Det finns fortfarande MASSOR av år kvar framöver som ni kan få tillsammans med en helt annan relation. Men du kan inte ensam reparera er relation. Till det behövs faktiskt också sonens goda vilja! Du kan göra det du förmår som mamma, men du kan inte samtidigt göra hans jobb också.

19 år är egentligen "bara en barnunge" (och nu får jag alla tonåringar på mig…. ). Men enligt vår svenska lagstiftning så anses han som vuxen. Det gör han förmodligen själv också… Jag skulle råda dig till att som faktiskt hyresvärd för hans rum sätta upp regler vad som gäller om man hyr in sig hos dig. Det går förmodligen alldeles utmärkt att äta din mat, använda ditt schampo och tvål, låta dig sköta tvätten mm mm mm - och detta till en väldigt låg kostnad! Skulle samma service köpas av någon annan - vem som helst - så skulle det kosta en hel del pengar. Så redan där ger du honom väldigt stort stöd och hjälp. För att också kunna på ett konstruktivt sätt prata med varandra så verkar det som ni behöver utomstående hjälp.

Att vara förälder innebär naturligtvis att man får utstå både det ena och det andra - det ingår liksom i konceptet. Men det du beskriver är inte acceptabelt! Våga se att du faktiskt gör en massa bra saker för din son! Det är också upp till honom att inse det..! Våga sök hjälp - för din egen del!

Många varma kramar!!!

#12 Väldigt bra skrivet. Håller med dig.

Oj din son påminner om min 23åriga storebror. Han kallar min mor för fula saker och betalar inte hyra elr något trots att han är egen företagare och tjänar massor. Han är så fruktansvärt snål.

Ta dig ett ordentligt snack med honom och tala om att du inte är gjord av pengar och har hur mycket tålamod som helst. Passar det inte så släng ut honom o säg att han kan flytta till sin pappa. Han har nått den där åldern då man måste ta sig en ordentlig funderare på hur man vill leva sitt liv. Jag flyttade till min kille när jag var 18år gammal o började jobba direkt efter studenten. Hade inga pengar elr något. Fick börja om på ruta ett.

Men gud så jobbigt det låter! Han kanske borde prata med någon? Låter inte som om han mår bra…

Jag antar att han inte upplever några problem med sitt liv, förutom en "puckad" morsa , då…..

Så hade jag det i ca 1,5 år……

"Jag har inga problem."

"Sköt ditt liv så sköter jag mitt"

Njut av dessa alla goa människor

Man måste ändå respektera sin mamma om man bor hemma. Är man 19år o bara går hemma och skräpar samt är lat och har taskig attityd så är det jäkligt tråkigt… Jag fattar inte hur mammor orkar…

#17 Man är lyckligt ovetande när man skaffar barn… .

Men även en förälder med den största viljan i världen kan gå på pumpen faktiskt. Ibland kan man få bli "lite otrevlig" för att faktiskt få hjälp, men det kan det vara värt! För hjälp finns till vilsna föräldrar - i landet Brunsås…

Mor till fem söner

Det var ju klart inte världens roligaste son du har låter det som!  Jag reagerade starkt på ditt brev och kan verkligen se allt det där framför mig! Ändå är jag 17 år (93:a). Du borde verkligen ha regler för den pojken! Han borde verkligen skärpa sig och inte säga såna ord om en mamma som verkligen tar hand om en. Du är kvinnan i huset, mamman som ska visa hur man beter sig! Dumt att inte pappan verkar bry sig, men allt kan inte vara perfekt. Säg till honom att du bestämmer för det är du som är hans mamma och han kan inte tro att hela livet kommer fint placerat på ett silver fat. Min bror är också "lat" av sig om man säger så och min mamma sa till han att han är alldeles för bekväm i sin fantasi värld. Så min bror ska flytta till ett studieboende och där kommer han veta hur mycket han skräpar ner när han väl städar.

Hoppas det löser sig!

När jag hade det jobbigt så slängde min mamma ut mig. Jag fick bo hos min pappa ett tag innan han också slängde ut mig.

Och jag var ändå inte så ''hemsk'' som du beskriver din son. Och jag kan ärligt säga nu(det var för 3 år sen) att det är de bästa dom har gjort. Jag har fått en väckarklocka, vi kom ifrån varandra, vi hann att bygga upp oss själva innan vi träffades igen. Nu funkar vi klockrent med varandra och jag kan tillochmed säga att det som min mamma gjorde mot mig var det som räddade mitt liv.

Jag hoppas verkligen att det löser sig med dig och din son. Ingen ska behöva ta såna kränkningar som du får göra. Prata med Soc, och se vad dom säger..dom kanske kan hjälpa till med nåt.. Annars vuxenpsyk så han får prata ur sig om saker och ting för dom tar de flesta saker på allvar..

Styrkekramar till dig..!

Hade jag varit mamma till din son så hade jag slängt ut alla hans grejer ur huset och bytt lås på dörren med en lapp där det stod att han fick bo hos sin pappa och att vi kunde prata först när han tagit tag i sitt liv…

…Men jag förstår ju själv att det inte är så lätt, men kan bara instämma med de som skrivit innan mig och skickar massor med styrkekramar!

du gör rätt om du känner att det är jobbigt ta kompisar till hjälp att säga till din sons kommpisar och din son att detta är ditt hem och att du ej vill ha ett rännande där, och är det så att din ej sköter sig så ring polisen så att dom pratar med honom vid ett hembesök så gjorde jag och min son skötte sig sen han blev skrämd tacka gudarna för det.

sammla alla kläder i en korg tvätta ej du gör dig ej en tjäns han kan gå med skitiga kläder så gjorde jag och nu är han skötsam mot mig och andra. det är mycket tufft jag vet.