Jag antar att de kommer separera nu...
Jaha, då blir det väl varannan vecka då.
Sen några veckor tillbaks har pappa o mamma bara bråkat. Vissa stunder kan det bli bättre, men det är aldrig helt bra. Inte som förr.
Egentligen har det inte varit "bra" mellan dom på flera år. Inte som det var när man var mindre. Man kunde ofta känna spända stämningar dem emellan, och ibland bråkade de så högljutt att man flydde ut ur huset för att få komma bort. Ibland grät mamma också.
Jag är inte förvånad över att mamma fått nog nu. Jag har faktiskt ärligt talat inte riktigt förstått varför hon inte säger ifrån förrän i år. Att vi "barn" ibland kan känna oss… lite… ja, det är ju klart, men mamma, hon är ju vuxen liksom. Men nu har hon sagt ifrån. Och det är mycket svårare än jag någonsin trott det skulle bli. Hon letar lägenhet nu. Jag är glad för hennes skull, för att hon äntligen lämnar pappa och försöker leva efter egna drömmar. Sanningen är att han förtryckt henne länge nog. Hon lämnar ju inte oss, och jag bryr mig ju om henne. Att inte se henne lida på samma sätt, det kommer bli bra.
Det kommer nog bli tufft nu. Pappa är temperamentsfull, och det är det jag oroar mig för mest. Veckorna jag kommer bo hos mamma, de kmr nog vara toppen. Det är veckorna med pappa jag oroar mig för. Jag har inte samma relation till honom. och jag kmr inte orka att höra honom tala illa om henne när jag är där.
Det är däremot kul att känna hur mycket mamma litar på mig. Jag var den första hon berättade för att hon letade lägenhet, och hon har berättat vad hon tycker och tänker ett bra tag nu. Det är kul :)
Det jag oroar mig för mest nu, det är mina djur och min äldsta lillasyster. Jag har en kanin och en hamster just nu, och eftersom pappa är råtträdd får väl hamstern bo hos mamma. Kaninen får stanna på gården med pappa, antar jag. Så långt allt väl. Det är väl mest matningen och tiden jag oroar mig för. Att de inte kan få tiden de behöver…
Syrran har mått lite dåligt en längre tid. Tror jag, hon stöter liksom en ifrån sig. Säger ingenting. Men så har hon alltid varit. Hon är i den åldern då allt händer liksom. Mensen kmr, kompisar sviker… Ja, det jobbiga. Mindervärdeskomplexet börjar väl då antar jag.
Hur kmr hon ta det? kmr hon klara det bra? Jag är verkligen osäker. De ännu yngre syskonen kmr nog klara det. Men hon… jag hoppas, det är väl allt jag kan göra.
Sen hoppas jag att jag och mina andra syskon kmr klara det. Att pappa kan växa upp ordentligt, svälja sin stolthet och försöka prata med mamma som vuxna för vår skull. jag vet i alla fall att mamma kmr göra det.
Behövde bara skriva av mig lite. :)
Hopaps jag satte det här i rätt kategori, visste inte riktigt var jag skulle sätta det…
Jag vet exakt hur det känns. Mina föräldrar bestämde sig för att separera för ett år sen, när jag var 13.
Det var jättejobbigt, och är fortfarande svårt. Men det kommer bli bra, för mig, för dig, för dina syskon, för dina föräldrar. Fast det kommer ta tid.
Jag minns knappt nått av förra sommaren och hösten, förutom hur jag kände och vad jag tänkte. Har förträngt allt.
Min första tanke var också "Hur blir det med djuren?". Jag har tre hamstrar, två hundar och två marsvin. Hamstrarna bor permanent hos mamma, medan hundarna och marsvinen flyttar varannan vecka med mig och syskonen.
Det jag har gjort med marsvinen är att ha en bur hos mamma och en bur hos pappa, så jag slipper släpa med buren. Skulle gärna göra så med hamstrarna också, men det är inte möjligt just nu när jag har tre stycken.
När dom väl flyttat isär, allt var spänt och skitjobbigt, tyckte mamma att jag skulle prata med nån kurator. Men jag vägrade, vilket jag nog ångrar nu. Var tvungen att göra det ändå i våras på grund av andra omständigheter, och det var verkligen skönt. Får du erbjudandet att prata med någon proffesionell, gör det.
Och så en massa kramar till dig, ni löser det säkert på något bra sätt.
Värd på Choklad iFokus
#1Tack så mycket! Det var verkligen skönt att höra någon säga det, vet ju att vår familj inte är den enda och att det funkar för andra, men behövde höra det iaf…
löser det säkert med djuren på något sätt… det måste ju gå…
Tycker att du verkr vara en klok tjej! Mina föräldrar skilde sig när jag var 12 år. Och, ja klart det var jobbigt ibörjan, men efter några veckor/månader känns det bättre. Det gjorde det iaf för mig. Men det är såklart olika för alla.
Sen tycker jag att om du ska prata med din mamma, säg att du känner dig lite orolig hur det kommer bli oss pappa? Och att du är orolig för din syster. Hur det blir med djuren & allt. Det här fixar du! Lycka till (:
#3 Tack så mycket. :) Ska prata med henne.
Om jag inte minns helt galet så vid en viss ålder så får barnet själv bestämma om de vill bo hos mamma eller pappa på heltid, om de skiljer sig.
Lat är ett så hårt ord. Kan vi inte kalla det motivationshandikappad?
Skrattar sämst som skrattar sist, för han har inte förstått skämtet
#5 Jasså? Vet inte om jag har åldern inne… :/ SKulle nog få välja ändå. :)
Men det känns lite taskigt att bara lämna pappa och skita i honom liksom. För det är väl mamma jag flyttar till isåfall.
Tänker prova i alla fall, om jag inte orkar ha det så, säger jag väl att jag inte orkar längre.
När man är 12 år får man väll bestämma själv vart man vill bo (asså antingen hos mamman/pappan) eller hur mycket tid man vill bo hos varje person mm.
// Hanna
www.pigelinas.weebly.com - uppfödning av lejonhuvade kaniner
Medarbetare på lejonkaniner.ifokus
#8 Aha, är det redan vid 12 års ålder? Hade för mig att det var vid 15. Men jag chansa bara!
Här hitta jag när jag googla. Kanske bra att läsa, många med samma tankar!
#8 12 år? Jaha, då vet man det. :)
Mamma har hittat ett hus hon får hyra tillfälligt. :) Det är jättefint, tillräckligt stort för oss alla när vi bor där. :) Det känns faktiskt bättre när man vet vart man ska bo. Nu är det bara frågan om pengar och försärjning…
Har löst djurfrågan, så det känns mycket bättre. Fast syrran tog det inte så bra…
Starta ny diskussion
