Vet inte hur mycket jag orkar.

Mamma och pappa separerade ju tidigare i sommar, och allting verkade gå bra. Jag var hela tiden övertygad om att jag skulle klara det och allt sånt där.

Men den här senaste veckan, när skolan börjat, har jag bara känt: Nej, jag orkar inte mycket mer. Är hos pappa den här veckan, och jag har otroligt svårt att ta hans "sätt", eller vad man ska kalla det. Han känns så otroligt jobbig just den här veckan, och jag kan inte låta bli att skrika åt honom. Han är en sådan där lite överdominderande person, och man får inte låta upprörd alls, eftersom man "skriker" då, och det inte alls är okej att skrika eller ta ton mot sina föräldrar - hur konstigt och orättvist man än tycker att det är.

Sen har han - enligt mig - alltid varit en sådan som "har det värst själv" och såna personer har jag alltid haft svårt för. Det gick när jag hade mamma, även om han behandlade henne med mindre respekt än jag tyckte var bra. Men nu, när han nästan baktalar mamma ibland, kan jag bara inte sitta stilla och lyssna. Hela jag liksom bara vibrerar av ilska, och jag måste vara för mig själv - antingen med djuren, eller ute i skogen. Men han verkar inte förstå det.

Fudnerar allvarligt talat på att flytta till mamma längre perioder och bara "genomlida" det här kortare. Eller kanske tills han "lugnat ner sig"…. men det känns som om jag överger pappa. Och jag vet att allting blir jobbigare med skolan, läxor, längre dagar och press på bra betyg - och inte minst det faktum att jag oftast har ångest när jag tänker på skolan. Men jag orkar inte med honom…. Jag kan bara inte ta honom.

Tycker min lillebror är ungefär likadan, och honom bråkar jag med jämnt. Han är lika hemsk, och oftast önskar jag att jag kudne slippa honom. Mamma säger att det är för att vi är lika. Men isåfall är jag lik pappa, och det tycker jag inte. För man borde ju inte känna så här för någon man liknar? Borde man itne ha liknande intressen eller nåt?

Håller iof på att få min mens just nu, det är jag medveten om. Men om det ska vara såhär var och varannan gång jag har mens, då tror jag inte att jag rokar det heller. För det är ju en stor del av året.

Jag vet inte vad jag ska göra, och vill gärna ha tips. Pappa är nog "sviken" eller känner så i alla all, av mamma, så jag vill inte "svika" honom heller. Men samtidigt, hur kul är det att ha en dotter som aldrig är där, och fräser så fort han säger någonting? 
Det bästa kanske skulle vara att prata med någon, men jag har alltid haft svårt för tanken att prata med främlingar. Och jag har ignen mer än djuren att prata med som jag känner… Känns inte som att jag litar på någon annan.

Dessutom känns det som att mina "vänner" glider ifrån mig, och det verkar bara finnas en som väntar och tänker på mig när jag liksom sackar efter. Men jag vet hur hon funkar; hon pratar bakom ryggen på folk. Som en av våra väner tex när hon inte var lika mycket som nu med oss. Då satt hon och snackade skit.

Men som sagt. vad tycker ni att jag ska göra? Behöver verkligen hjälp!