Jag har och har haft hög frånvaro nästan hela min skolgång, det är otroligt jobbigt efter att det blivit till en vana, ett beroende.

Jag älskar att plugga, men hatar att sitta tidigt i skolan och plugga i den takt och hur skolan vill att jag ska plugga, inte för sakta inte för snabbt - som alla andra.

Att ha raster mitt i lektionen, usch. Att plugga i 30 minuter och sedan byta ämne, usch.

Jag vill gärna plugga samma ämne en hel dag, och sen ett nytt nästa dag osv och inte ha några raster då kommer jag ur balans och blir ofokuserad. Allt små prat i bakgrunden och lärarnas dåliga sett att förstå saker.

Jag behöver inte mycket hjälp, jag sköter mig själv och jag är väldigt duktig på det jag gör men det betyder inte att de ska skita fullständigt i mig.

Jag har svårt för matte, jag gör det mer kompicerat för mig själv än vad det verkligen är och så behöver jag en extra push att börja, men när jag väl kommit över tröskeln så går det bra. Istället för att uppmuntra mig skickade de mig på "extra svenska timmar" till en stödlärare men jag hade inga svenska svårigheter? jag hade svårt för matte.

Jag var i princip blind hela lågstadiet och istället för att ens ha den saken i huvudet så trodde de att jag var efterbliven för att jag oftast inte hängde med på lektionerna och så var jag placerast längst bak och var blyg och knubbig.

Jag fick aldrig en "ensam stund" hemma, enda gången jag fick vara ensam hemma, med mamma, utan tjaffs och stoj från bröder m.m var under skolan, självklart började jag skolka som barn ser man inte konsekvenserna och man blev ju inte direkt stöttad av skolan som hällre skickade iväg mig istället för engagera sig i mig.

Nu har det blivit en dålig vana, ett beroende, ett mönster

Jag kämpar för att få upp lusten och orken, komma ur denna onda cirkel, få en framtid.

Varje gång jag försöker mitt bästa händer någonting som drar ner mig igen, någonting som drar orken och lusten ur mig. Familje tjaffs, personliga själ, nya lärare eller rektorer som inte förstår en elak "komplimang" på morgonen. Det är svårt och så skönt att vara hemma, i min varma trygga säng.

Jag vill inte bli det som skolan erbjuder mig, jag tycker det är fel att hela framtiden ligger på ett 6-16 årigt barn, vi förstår inte det när vi är så unga, vi förstår inte att det är den viktigaste tiden i vårat liv för att få en bra framtid, om någon alls. Det är sjukt hur vi omedvetet sätter så mycket ansvar på ett så litet barn som inte ens förstår vad som förväntar henne eller honom.

Har man vart omogen i grundskolan har man i princip ingen framtid. Man kommer inte in på ett bra gymnasium och man får inte något bra jobb.

Jag ger allt jag kan ge men det är inte tillräckligt. Jag är ett hopplöst fall, utan framtid. Jag ångrar inte att jag skolkat under grundskolan, det gör jag inte, jag har lärt mig mer än vad alla mina klasskamrater som gick varje dag har gjort. Jag kunde fått MVG på nästan allt men min frånvaro fick jag IG eller G.