Det händer så mycket just nu så jag orkar inte engagera mig i saker och ting.

Både privat och allmänt.

Jag orkar helt enkelt inte, jag orkar inte! Jag orkar inte! Det tar hårt på mig också, även fast jag bara är ett barn. Jag ser och förstår mer än de förstår, det har jag alltid gjort och det är jag glad för. Om jag inte hade förstått så pass mycket som jag gör och gjort hade det vart värre- för mig.

Jag är trött på allt negativt. Jag orkar inte vara den mogna som har förståelse och mest vett i huvudet. Jag får bara problem. Dom uppskattar mig inte helt enkelt, dom klagar om hur jobbig jag är, mamma måste ha 3 000 kr i månaden för att ha mig för att jag är så jobbig, jag hör henne säga det i telefon och när hon blir sur på mig. Vad gör jag för fel? Jag är i princip alltid hemma och städar, lagar mat och tar hand om alla djuren - även "hennes". Det värsta jag kan ställa till med är väl en tallrik i diskhon, lite klag om att jag vill ha kontakt med min mamma inte bara se henne sitta vid en datorskärm.

Även när jag spelar med henne på datorn så klagar hon hur jag är, för att jag inte tycker om när folk driver, skammar eller snackar skit om mig. För att jag inte är intresserad av att visa mig i webcam för 40 turkar över internett tycker de inte om mig(internett folket) och om det går ut på om jag vill visa mig eller inte, då vill jag inte ha deras omtycke.

Om jag frågar om vi ska gå ut med hundarna så blir det tjaffs, för jag kan göra det själv. Om jag mår dåligt så blir det tjaffs om jag ber henne gå ut med dom för jag har feber eller mår allmänt dåligt.

Jag är en djävla emo som kan sticka till min djävla farsa så fort det inte passar, så fort jag visar att jag inte tycker om vissa saker som dom gör. Så fort jag vill ha kontakt.

Men när jag är med min djävla farsa så säger han att jag ska sticka till min djävla morsa, om jag inte är som en bra dotter och stannar uppe till 4-5 på morgonen för att hålla en dåre sällskap och sedan gå till skolan och sedan jobba för att tjäna mina egna pengar.

Jag ger min mamma mitt studie bidrag som jag kommer behöva betala tillbaka pga min frånvaro så hon kan köpa mat, jag ber inte om någonting, jag har haft samma fleece jacka år ut och år in i över 7 år nu.

Min mamma kom hem från jobbet tidigare och möttes av en 25 årig tjej som var där med min pappa som var ny duschad. Jaha? vad för väntar hon sig? Dom hatar varandra, de har ingenting gemensamt och hon är äcklad av honom. Hon bodde med honom för att hon inte orkade jobba. Jag mår dåligt av att inte ha en mamma som bryr sig. Jag mår dåligt av att ha en alkoholiserad knarkar farsa och jag mår dåligt över att jag är en tjej. Då tjejer inte har någon "value" i min familj. En tjej är någonting som ska stå vid spisen och ploppa fram barn. Tillfredställa män. en son är någonting man ska vara stolt över, även om de är knarkare, dator beroende eller helt enkelt losers. Jag har 3 äldre bröder.

Det är mitt fel, de hör jag när de blir sura, när de pratar, de hade jätte roligt- minns du det och det? säger dom. nej, för jag var inte född då. när jag föddes blev min mamma en psycopat och min pappa en knarkare. Det är inte mitt fel, men det känns så.

Jag orkar inte gå till skolan och vara duktig nu när de flyttar ifrån varandra, nu när jag blir väkt mitten av nätterna för att han vill komma ht och tjaffsa vid 3-4. Jag orkar inte det. Jag orkar inte ens bry mig. Jag har min pojkvän, mina katter och resten av mina husdjur. De tröstar mig och får mig att orka. De stöttar mig och förvandlar min ilska och tårar till leenden och skratt.

Det är bara några månader kvar tills jag kan åka här ifrån, kanske aldrig komma tillbaka igen. Jag ska skapa min framtid i utlandet.