Måste få gnälla av mig!! Är ensamstående till en -enerellt sett- 'välanpassad', snäll, väluppfostrad, ödmjuk- tonårstjej. Men ibland…… Hon är hemma och sjuk idag, ont i huvudet, halsen, nacken….Betvivlar inte det alls. Daltar och trixar, gör the,värmer dyna till nacken, lägger kall trasa på pannan, ger alvedon osv, som man ju gör…Hon är hyfsat snäll tillbaks en stund, men sen kommer….ATTITYDEN….suck…

Fräser åt mig, hånskrattar upplever jag det som, men hon menar att hon inte gör det, får nåt sorts utbrott när jag påpekar det, verkar inte ha NÅN insikt om sitt eget beteende. Jag halvskriker till slut att det inte är ok att ha en sopig attityd p g a att man mår dåligt, hon menar att det är mig det är fel på…. Slutar givetvis med att vi blir osams och jag sätter mig och hamrar ner detta på tangentbordet bakom en stängd dörr. Givetvis med dåligt samvete för att jag har skrikit på mitt sjuka barn, men också med en känsla av att jag faktiskt har så rätt, så rätt den här gången och att jag inte ska vika mig för hon MÅSTE lära sig att man inte kan va otrevlig för att man mår dåligt. Eller är jag för hård, eller gör jag rätt, eller….Förvirring….Ibland är det jobbigt att vara ensamstående och inte ha nån att bolla med…. En ganska vanlig vartdagssituation säkert, men skulle så gärna vilja ha reflektioner från andra… Tack!