För mer än ett år sedan så började jag gymnasiet. Jag umgicks mycket med min vän som går på samma linje men en årskurs över mig och så föll det sig att jag blev stört förälskad i en av hennes vänner, vi kallar honom för J. Jag vågade inte gå förbi de öppna studieytorna i skolan själv då han kanske möjligtvis måhända kunde sitta där och plugga. Och tänk om han såg mig?!? En tid gick. Så ofta jag kunde åt jag lunch med min vän i tvåan, eller var med henne för att J kanske kunde vara där också. Åh som jag har pratat om honom, och tänkt på honom. Det är ett underverk att mina vänner stått ut med mig när jag tjatat hål i deras huvuden om hur fin han är.

En dag, på grund utav vissa omständigheter (bland annat att jag blir sjuk och lånar ett spel av honom som han inte får tillbaka den dagen) får jag hans telefonnummer. Då har vi känt varandra i kanske en månad. Vi börjar så smått smsa och när jag åker till Stockholm en helg i början av november så skickar vi över 300 sms tillvarandra. Jag är så osäker på vad han kan tycka om mig. Vi träffas aldrig mer än i skolan, och jag lider. Han är allt jag kan tänka på för det mesta, och vi bytte till och med julklappar. Mina vänner har dock slutat bry sig och jag grämer mig över detta ständiga vänskapliga smsand (även fast jag trivs väldigt bra med det). Under hela våren pågår detta ständiga smsande och aldrig något "kram" eller "puss" eller "<3", på sin höjd en flörtsmile. Vi träffas enstaka gånger, och pratar om allt mellan himmel och jord. Jag är förtvivlad och i början av sommaren börjar jag desperat försöka få mina nära vänner att ge mig tips om bra killar att träffa, dock utan framgång och för det mesta säger de "Du och J skulle ju passa så väldigt bra ihop". De hjälper mig alltså inte mycket…

En söndag i september smsar vi som vanligt, men J frågar om vi inte ska gå på bio senare samma kväll. Min värld vänds upp och ner och jag försöker strypa mitt jobb som gör att jag inte kan tacka ja. Dock erbjuder jag min nästa lördag till biobesök med J's sällskap. Vi ser en väldigt dålig film och stämningen mellan oss är väldigt tryckt, efter bion går vi runt i Göteborg och tittar på stjärnorna, pratar och sitter vid vattnet ett par timmar (vilket resulterade i att jag missade 2 bussar, men men). Efter en snabb osäker kram bestämmer att vi ska ses även på lördagen. Lördagen är nervös, regnig höstdag. Jag tar mig ner till Göteborg och vi går runt runt runt och pratar och skrattar och har det allmänt härligt. Frammot eftermiddagen får vi syn på Göteborgs hjulet (ett stort parisehjul) och J frågar om jag vill åka. Jag säger självklart ja och han bjuder mig på en biljett. När vi har åkt några varv har jag tagit modet till mig och lagt mitt huvud på hans axel. "Jag gillar dig" hör jag helt plötsligt. Jag blir så paff så att jag bara får ur mig "Jag gillar dig med, som du kanske märker…" (med indikation på att jag ligger på hans axel). Detta är början till en rad händelser som har gjort de två senaste månaderna till det bästa i mitt liv. Det faktum att jag behöver åka två timmar för att träffa honom spelar inte någon roll då jag verkligen, verkligen är så galet kär i J. Detta är ungefär 14 månader sedan vi lärde känna varandra.

Det jag vill få sagt med detta är att den som väntar på något gott väntar aldrig för länge och även om jag fick reaktioner som "Äntligen" och "Det var på tiden" från mina vänner så trodde jag aldrig i min vildaste fantasi att detta kunde hända mig. En kraftigt överviktig, galen och allmänt konstig tjej på 17 år. Det är sånt man ser på film. J har verkligen hjälpt mig, och boostat mitt självförtroende och lärt mig tycka om mig själv för den jag är, det är jag honom evigt tacksam för. Tack för att ni tog er tid att läsa min historia och till er där ute i cyberrymden; **ge inte upp även om det kan kännas hopplöst! Den som väntar på något awesome väntar aldrig för länge.
**

Stora kramar från Sofie