Jobbig period/stress

Tänkte först presentera mig lite smått så ni vet vem jag är då detta är första gången jag tittar hit.
Det är jag som är S jag har ett annat iFokus namn men vill hålla detta hemligt men jag bor utomlands ihop med min sambo och våra husdjur
Är det någonting annat ni undrar över är det bara att fråga…

Just nu är jag i en väldigt jobbig situation, en ond cirkel som tömmer mig på både energi,ork och lycka.
Jag orkar verkligen inte längre och jag vet inte vad jag ska ta mig till, min sambo är ett enormt stöd för mig och han hjälper mig massor men för övrigt stör det mig jag har så många tankar som svingar igenom mitt huvud och de dåliga stannar.

Min familj i sverige som jag hade väldigt bra kontakt med i princip hatar mig för jag är svensk och jag ska bo i sverige och mamma vill att jag ska ljuga för min pappa och pappa undrar med gråt i rösten saker om min mamma jag vill inte ljuga för någon av mina föräldrar det vill jag inte, jag är inte sån så efter två månaders tjaffs för att jag öppnade min dumma mun om diverse saker så har jag inte pratat med dem då det ända de gör är ljuger för varandra om varandra och skyller allt på mig och det är jag väldigt trött på.

Till sommaren blir jag egen företagare varesig jag vill det eller ej och jag ser fram emot det men jag gör en allt för stor grej om det och sedan måste jag prata med min pappa för jag tänker inte stå på ett papper som ägare för att han ska få pengar och jag betala skatt, så fungerar det inte i min värld men det är så svårt att prata med honom. Även när han fick ha våran hund ett tag förstod han inte att han måste lämna tillbaka henne sen när han inte får sin vilja igenom blir han aggressiv och tjurig och jag orkar verkligen inte med allt barnligt trams.

Jag måste få in min bror på ett rehabiliteringshem då hans knarkande har gått alldelles för långt, det skadar både honom och sätter oss i livsfara. Jag får klagomål över min bror från diverse organisationer **och jag är två länder från honom!!
**Jag tänker inte riskera mitt eller andras liv för att någon är för beroende av droger och tror att han är typ gud.

Jag är så trött på att jag måste bry mig och att jag tar på mig all stress och allt ansvar.
Det ända jag vill är att ha en stund för mig själv typ en ledig helg där jag kan koppla av och njuta istället för att ligga i sängen med stress- och panikångest på min lediga tid men jag måste säga att dessa stress och panikångest grejerna har blivit mycket bättre sen jag flyttade så det går ju i rätt riktning…

[marion69]

2011-01-14 11:58

Hej! Välkommen hit ska du vara!

Ja det låter som att du har en massa stress och ansvar i ditt liv just nu. Är det så att du gör allt för andra och inget för dig själv?

Du kanske måste stanna upp och stampa ner foten och säga STOPP : Jag måste tänka på mig själv och vad jag vill och orkar.

Att ha en bror som knarkar måste vara oroade och energitömmande, men det finns inte så mkt du kan göra faktiskt än att bara vara ett syskon till honom. Han måste ta sig ur det här med viljekraft själv.

Det är alltid tråkigt med tjafs med föräldrarna. jag har inget bra råd att ge dig, men det brukar alltid bli lite bättre.

Viktigast är att du är sann mot dig själv och tänker på dig själv så att du orkar med allt.

kram

Secrets

2011-01-14 13:21

Hej och tack!

Jo det är väl lite så att jag gör lite för mycket för andra men detta försöker jag jobba med så gott det går, att tänka mer på mig själv det största problemet när man väl gör det är allas reaktioner mot mig, säger man nej en gång vänder alla kappan och börjar avsky dig för att du (i mitt fall jag) sagt nej och då är helt självisk vilket är jobbigt.
Jag bryr mig helt enkelt för mycket.

Det är otroligt jobbigt, jag har försökt att ignorera hans knarkande i över 10 år nu men då han skadar och sårar både sig själv, sina barn och sin familj (oss) går det för långt, vi har redan haft massvis med livshot mot oss pga hans beteende och jag är väl mest rädd att han kommer bli avlivad en dag för det kommer inte alltid finnas folk som räddar stjärten på honom. Sist vi träffades sa jag till honom att jag ogillar det skicket han var i alltså påverkad och han nekade att han gjort någonting på mer än två veckor, men jag stod ju brevid 5 minuter tidigare när han "drog en lina" så varför ljuga för mig?

Mina föräldrar har flyttat ifrån varandra men de är fortfarande gifta, min pappa säger att han älskar min mamma och min mamma säger att hon avskyr min pappa men vägrar skilja sig och istället sitter och beter sig som en 14-åring i sin lägenhet vilket jag också har pratat med henne om, jag förklarade för henne att man måste betala räkningar och man kan inte bara låta sitt liv falla sönder men då tjaffsar hon bara om att det är hennes liv och att jag ska lämna henne ifred, vilket jag har gjort då jag och min mamma har en ytterst dålig relation med varandra, vi är helt enkelt för olika men jag bryr mig fortfarande om henne otroligt även om vi har våra sidor.
När jag äntligen fick bra kontakt med min pappa tvingade min mamma mig att flytta ut från hennes hem och när jag blev 18 tyckte min pappa att jag ska bli vuxen och skaffa eget boende, vilket han hade rätt i delvist.
Nu sitter jag här i mitt dröm hem i ett annat land och oroar mig över min familj och jag vill inte sluta som min pappa och sin familj, att de avskyr varandra och har "svartlistat" varandra i över 25 år nu så vill jag inte ha det men varje gång jag försöker få kontakt med min familj och lösa diverse problem så blir det bara tjaffs och bråk även om jag håller tyst om mina åsikter.

Jag har i alla fall kontaktat diverse människor och förklarat för de att det som min bror gör i Sverige får de sköta med honom, inte med mig och de bad om ursäkt och sa ok så nu känner jag mig lite trygg i mitt hem i alla fall.