Vad kan jag som förälder göra?
Hej ni därute. Jag har en dotter som snart är 13 år. Hon utvecklades tidigt och fick mens för ca 2 år sedan. Hon är mogen och är "duktig" flicka i mkt. Jag/vi försöker att inte ställa så höga krav på henne utan prata mkt om att det är insidan som räknas, att det är viktigt att saker o ting är roliga o lustfyllda, att hon är viktig som person etc. Vi har ett fint förhållande men sedan ett halvår el mer har jag inte kunnat nå fram. Hon är ofta ledsen och hon vil inte säga vad det är. Jag förstår ingenting enligt henne. Jag lyssnar o försöker peppa men jag blir så frustrerad. Jag blir orolig för henen för hon är mkt ensem - hon sitter mkt själv o lyssnar på musik el läser. Hon är rel social o har inga problem i skolan m kompisar men hon väljer ofta att vara själv. Jag blir orolig att hon inte vill vara med någon - hon har en bästis som hon inte träffar så ofta (men sms:ar o har fin kontakt ändå) men kompisen börjar nog tröttna. Min dotter tar sällan egna initiativ att få kontakt utan hon är mest hemma.
För två veckor sedan tog jag kontakt m ungdomsmottagningen o hon fick tid redan förra veckan. De pratade i över en timme o hon ska träffa kuratorn på fredag igen - jättebra tycker jag att hon får hjälp. Men jag känner mig otillräcklig och ledsen.
Någon som känner igen sig? Vad kan jag göra?
Kram från lilla mamman
Jag är 19år och likadan! jag är ensamvarg och umgås på mina villkor. Så pressa henne inte att umgås med andra.
säger samma som 1#.
Har jätte roligt när jag umgås med vänner men föredrar trots allt att vara ensam mesta av tiden. Så låt henne tänka för sig själv och prata med kuratorn vilket är jätte bra då hon ändå kan få ut den eventuella negativa energin..
Sen kan du ju såklart berätta för henne att du finns för henne och att hon kan vända sig till dig också om hon behöver prata.
![[marion69]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
När jag var 14 år så var jag rätt deprimerad och jag till och med stannade inomhus i 6 månader! Jag gick bara ut med hunden då och då. Jag hade inga direkt bra vänner. Inga som jag ville umgås med. Och jag kände mig utanför i skolan.
Det verkar som om det är många som går igenom en sådan period. jag vet inte om det är hormonerna som spökar eller vad.
Men vad härligt att ni ställer upp på henne så pass bra och agerar förstående. Fortsätt med det bara. Bra att hon fick nån att prata med också. Jag hoppas det går över fort.
Kan du inte berätta för henne precis som du känner, att du känner dig ledsen för att du känner att du inte når henne?
Jag känner igen mig i din dotter! Jag är tretton & fick också mens för 2 år sedan! Jag älskar att vara med kompisar i skolan men hemma vill jag helst vara själv vid datan & familjen. För ett år sen hamlade jag i en precis likadan situation…var deprimerad pga att jag inte vågade prata med andra människor. Mina vänner slutade vara mina vänner & jag blev ensam & rädd. Så jag började klä mig lite slampigt & emo för att passa in.Sen pratade jag verkligen inte med mamma för jag var så ledsen, ville inte prata med nån. Men det funkade inte…jag fattade inte vad problemet var. Så en dag klädde jag på mig helt normala kläder & lite smink & gick fram till en massa människor & började prata! Varför inte pröva? och dom uppskattade verkligen det nya jag och blev vänner med mig. Din dotter kanske bara går genom en fas,deprimerad av en kille eller kompisar. Vad det en är så hoppas jag det går över som det gjorde för mig!
Välkommen till ett liv men en tonåring!
det är en helt vanlig fas dom flesta tonåringar går igenom, Har hon haft en normal uppväxt och vänner så är det bara pubertetshormonerna som spökar, har det inte hänt ngt nyt alldeles nydligen så kan du va säker på att det nog är puberteten, jag själv kände så, kom in i puberteten riktigt tidigt fick mens vid 10 och har haft en så kallat piss/skit liv som har gett mig mycket mer erfarenhet än vad jag borde ha, jag ville mest va själv ett tag för jag mådde inte bra hemma osv. men har även vänner som har jätteroliga och fina liv som upplever det här
Du låter som en bra mamma, som bryr dig. Men vill hon prata med någon själv? Jag skulle tycka det var lite jobbigt, men din dotter kanske tycker det är bra att ha någon att prata med. Men jag säger som dom andra låter som en normal tonåring. Alla är vi olika! :)
Men du kan ju som #4 skrev, prata med henne, säg att du är orolig.
Jag känner igen mig mycket. jag e som henne. är alltid ensam o det e jag som väljer det.
lyssnar på musik hela dagarna e ledsen för det mesta.
och läser böcker hela tiden. :)
Jag e själv 12 år.
Din dotter har nog kommit in i tonåren och det kan vara drf hon väljer att v ara själv. för hon vill testa nya saker nu.
Hejsan! Jag kan inte identifiera mig hos någon av dig eller din dotter - men dock dotterns bästa kompis.
Min bästa vän från 10-16 års ålder (jag fyller snart 18) var likadan och jag tröttnade på att hon aldrig brydde sig om mig eller ville vara med mig, så när vi började på gymnasiet så tappade vi kontakten nästan helt. Det är väldigt tråkigt med tanke på hur bra vi stämmde överens, men eftersom vi var så olika (jag är väldigt driven och vill att saker ska hända) så har jag sökt mig till nya personer och försökt få kontakt med henne enbart ibland, men eftersom hon inte visar något intresse tillbaka känns det väldigt värdelöst att fortsätta. Jag diskuterade detta med hennes mamma för några år sedan och fick då svaret "Hon har alltid varit sån" och hon tänkte inte göra något åt henne. Fine, jag förstår henne, men samtidigt så betydde vi så mycket för varandra och jag tror det är viktigt att din dotter kanske får en liten fråga ibland typ "hur är det med ---" eller något i den stilen. Det är inte kul att bli bortglömd och känna sig ignorerad 
Och jag håller med #7! Så länge du finns där för henne tror jag att du gör precis tillräckligt för henne. Mammor är superhjältar som verkar i det tysta. 
Starta ny diskussion
