![[aammE]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Det finns faktiskt hopp
Ser så sjukt många ungdomar varje dag som funderar på att begå självmord, det gör mig så jävla ledsen och framförallt förbannad! Många av dessa ungdomar går till psykologer regelbundet och verkligen vill ha hjälp. Men psykvården idag är under all kritik, tänker framförallt på BUP som helst av allt trycker i ungdomar en massa mediciner och sedan inte lyfter ett finger för att hjälpa mer än så, jag om någon har fått erfara detta.
Jag har ätit alla antidepressiva som finns på marknaden (eller ja, från alla grupper av antidepressiva), i princip alla insomningsmediciner/sömntabletter, en del antipsykotiska och fått en massa olika verkningslösa allergimediciner osv. Jag har dock regelbundet gått till psykologer sedan jag var 11år och de har inte hittat något neurologiskt "fel" på mig, jag har alltså inte asberger, autism, adhd eller liknande. Jag har dock väldigt högt IQ och relativt lågt EQ (socialt IQ) så jag är smart (på ett teoretiskt vis, är bra med siffror och mönster) men är inte speciellt bra i sociala situationer, precis som de med asberger/autism. De har dock aldrig gjort annat än undersökningar, tester och KBT på mig, trots att jag har bett om att få mer hjälp från dem och mindre från mediciner.
För några månader sedan (november tror jag?) så blev jag inlagd på akutpsyk (IGEN…) efter att min far hade misshandlat mig så illa psykiskt att jag försökte begå självmord. När jag kom in på akutpsyk så var det "FULLT" på akutpsykavdelningen så jag blev inlagd på BARNCANCERAVDELNINGEN (!!!! FINNS DET NÅGOT MER ÅNGESTFRAMKALLANDE ÄN CANCERSJUKA BARN!?), blev neddrogad med stilnoct och stesolid (man ska absolut inte ge stilnoct till någon som är i det skicket jag var då, risken för psykoser blir SKYHÖGA, jag hade dock inte sovit på ca 100h).
När jag kom hem så blev socialen inkopplad efter som att jag berättade vad som hänt och hur min far hade behandlat mig, självklart så fick jag ingen hjälp därifrån efter som att jag var under 18 år och gick i skolan. De kunde däremot hjälpa mig om jag hoppade av skolan (skitknasigt, jag vet). Hur som helst så blev jag tillsammans med en helt underbar kille 130 mil ifrån mina föräldrar, jag flyttade ned och nu bor vi ihop. et var min vändning, att få komma bort från min gamla bostadsort, att få en nystart och en ärlig chans att klara mig i samhället.
Jag har slutat med alla mina mediciner (förutom stilnocten som jag tar på natten ibland) och mår numera jättebra. Tar inga tunga droger och dricker knappt någon alkohol. Jag har verkligen ALDRIG mått så här bra och det enda jag behövde var en bra tillvaro och ett tryggt hem med en stabil grund att stå på. Detta hade de kunnat ge mig om de hade lyssnat på mig första gången jag var inne på psyk och förklarade hela min hemsituation, då var jag 11år gammal, det hade besparat mig så jävla mycket tid och energi. Jag har utvecklat en del psykiska sjukdomar på grund av min hemsituation och det kommer att följa mig hela livet.
Men jag vill bara säga att trots allt som hänt, trots att jag har varit självmordsbenägen och självdestruktiv så mår jag idag bra. Man kan alltså börja må bra och man kan få en bra framtid, bara i en handvändning! Det är inte ens eget fel att man inte får hjälp, för det finns i princip ingen hjälp att få i dagens Sverige. Därför bör man stå på sig, för det kommer när man minst anar det.
Om någon är nyfiken så kan man läsa mer om själva händelsen som gjorde att jag hamnade på akutpsyk här: länk till tråd jag skapade på ett annat forum efter händelsen
Tack för att du delade med dig av din historia. Den berörde verkligen 
Ja, du borde verkligen fått komma till en stabil och kärleksfull familj mycket tidigare. Men jag vet vad du gått igenom och hur det känns, har själv gått igenom det där med psykisk terror.
Och vården som bara skriver ut mediciner utan att blinka.
Det som hänt kan man ju tyvärr inte få ogjort (så brukar jag tänka) men att man in slutändan blir starkare av det man varit med om.
Bor du ensam nu i eget hem eller med pojkvän?
Skönt att höra att du mår bra idag iallafall. Kram
#1 Jag tror att jag har vuxit mig ganska stark som person och det har jag nog användning för i framtiden också. 
Jag bor med min pojkvän och våra djur, lite trångt i en etta men vi söker större.
(ursäkta för att det tagit sådan tid att svara, såg ej att någon svarat.)
Inbäddat innehåll kan använda tredjepartscookies och spårningsskript.
Du har nog mkt att dela med dig utav av erfarenhet här hos oss och det är vi så tacksamma för :)
Jag tycker också att det är så tragiskt att så många ungdomar ska må så dåligt idag + som du säger att vården är under all kritik.
Tonåringar har få "andhål" både vad gäller skolan, hemlivet och så vidare. Därför är jag så glad att jag startade TIF, tonåringar i fokus.
Sen har ju även föräldrar till tonåringar ibland svårt att förstå sig på sina tonnisar när dom mår dåligt. Då tycker jag det är jättebra att en förälder kan få svar direkt av en annan tonåring eller en annan förälder här.
Om man mår dåligt, så får man inte tro att livet är slut, även om man känner att man skulle vilja ta livet av sig. Tänk på att det är övergående. Det kommer bättre dagar med solsken!
Gäller bara att vara tålmodig och inte förlora hoppet.
Inbäddat innehåll kan använda tredjepartscookies och spårningsskript.
Nej, mitt inlägg försvann.. jag som skrev så lång…
Inbäddat innehåll kan använda tredjepartscookies och spårningsskript.
Nu är inlägget där igen. jahapp
Usch vad hemskt! Skönt att det är bättre nu!
Det är konstigt hur BUP fungerar, att istället för att försöka hjälpa personer lösa deras problem så försöker de proppa dem med mediciner istället så de inte ska märka av dem.. Min kompis går hos BUP och ville prata, men det verkade de inte ha tid för. Och trots att hon kände sig nöjd med sina mediciner efter ett tag och inte kände att hon behövde mer så höjde de dem i alla fall. Det verkar ju bara knäppt hur de öser på med massa tabletter?
Starta ny diskussion
