( Mitt beteende har precis börjat. Det har hållt på i ung 16 dagar. Egentligen längre men jag började fundera för 16 dagar sen. Fundera på om jag verkligen är den där friska hälsosamma människan som jag tror att jag är. Eller ialf trodde…. )

Jag är normalviktig, 57kg / 170cm lång och 18 år

Från början va min träning en del av livet. Det gjorde mig glad att ha tre träningspass i veckan. Det hände positiva saker med kroppen och det blev en positiv sak att ställa sig på vågen(som alltid har varit min värsta fiende).

Nu är träning inte en del av mitt liv, nu är det i stort sätt mitt liv. Inte för att jag tränar HELA dagarna.. Men det finns alltid i huvudet. Jag tränar minst en gång varje dag. Ibland flera gånger om dagen.

Nu sitter jag med huvudvärk, ångest och är allmänt stressad. Jag vill träna. Nu. Har tränat en timma idag redan. Men det räcker inte. 9 dagar utan vila. Men vila är ju en del av träningen brukar jag tänka. Trots att jag vet det får jag ångest över att inte träna, så jag gör det ändå.

Jag får ångest om jag råkar få i mig en bulle, någon fetare sås, vitt bröd, annan vätska än vatten och allt möjligt. Jag kan inte hjälpa det. ångesten styr och jag sätter mig på träningscyklen varje gång. Dock spelar det ingen roll om jag äter mycket, bara det är av rätt saker.

Mina vänner börjar störa sig på att jag aldrig har tid för dem. Jag brukar skylla på att jag har mycket i skolan eller liknande. Det skrämmer mig lite att erkänna för mig själv att jag ljuger för mina vänner.  

För mig är inte träningen en sak som får mig att må bra längre. Det är ett måste för att överleva och dämpa min ångest,. Käns det som..

Trots att jag vet att detta inte är bra vill jag inte sluta. På ett sätt vill jag inte bli frisk. Jag får ångest bara av att tänka på att inte träna dagligen. Men på ett annat sätt vet jag ju….. Att det är något fel.

Någon med tips för att dämpa ångesten så jag kan få vila?

Någon som har eller har haft Ortorexi?