Jag går runt med en underbar kille vid min högra sida nästan varje dag, underbara djur som jag finner hemma, bra betyg i alla ämnen även om de inte är i närheten av de bästa men de är heller inte IG.
Idag går jag runt med egentligen ett, i dagsläget, hyffsat problemfritt liv, jag går runt med en stark självkänsla, starkt självförtroende och med egna ben.
Varje dag går jag runt med benen fulla av spring, huvudet fullt av tok och spontana agerande. Ansiktet pryds varje dag av ett stort leende och stora svarta ögon fulla av bus.
Med en längd på 160 korta centimetrar springer jag runt som en tok i skolans korridorer, hälsar glatt på alla lärare som jag har under veckan och ser hur de skrattar åt mina spontana gester.
Jag springer runt med mina spontana ryck och vänder mig snabbt om och ser hur min pojkvän står och ler samtidigt som han funderar öer hur jag kan orka vara så speedad och hur jag får alla spontan ryck.
Han ser varje dag en speedad tjej med huvudet fullt av tok som väntar på nya utmaningar.

Idag går jag runt som en 17½åring, inne på sitt 8-9år med kontakt på BUP varje vecka.
Med en 18årig pojkvän som varje dag får se sin flickväns ledsna ansikte och veta vad som döljer sig innanför pannbenet - tankarna.
Tankarna om frihet. Tankarna om döden.
Varje dag går jag runt med ett hopp, en önskan, en dröm om att en dag bli överkörd, skjuten eller på något annat sätt dödad.
Varje dag går jag runt med funderingen om vem som helst ska dö av mig och min pojkvän om en olycka sker och någon av oss dör.
Han skulle aldrig kunna ta min död på ett bra sätt, han skulle aldrig våga titta åt en annan tjej efter min död, det skulle ta en lång tid.
Jag skulle ta hans död bra, jag är den av oss som tar allt lugnt, men han är den som ha en framtid.

Idag går jag runt med vetskapen om att min pappa har svåra psykiska påfrestningar, han går runt med självmordstankar - liksom jag. Han hotar mig med sitt egna liv, när vi tar upp mina självmordstankar så talar han med ordföljder som berättar att mina självmordstankar inte är allvarliga. Det är skillnad på att försöka ta livet av sig och försöka ta livet av sig.
Hans försök är allvarliga, mina är inte det.
Jag är mindre värd.

Jag är den i familjen som alltid varit duktig, som aldrig gjort något jag absolut inte får, men som alltid haft det svårast. Hela livet har jag gått runt och funderat över hur oönskad jag är men pappa säger emot - ändå hotar han mig med sitt liv.

Jag har alltid satt alla andra framför mig själv, jag tar alltid på mig skulden om något blir fel trots att jag inte ens i närheten har med saken att göra.
Jag gråter varje dag, helt utan anledningar vissa gånger och med fullt förståeliga anledningar andra gånger.

Jag går runt med hopp om att någon ska köra på mig, skjuta mig eller på annat sätt döda mig. Jag har i hela mitt liv känt på mig att jag ska dö i en trafikolycka och dö ung, men den inträffar aldrig.
Jag har sedan 6års ålder gått runt med en dödslängtan, i den ålderna ska man inte ens veta vad självmord är.

Jag har en pappa, en mamma, en storebror och en storasyster, de finns alltid.
Men min lillasyster, min pojkvän, min lillebror, mina få vänner och mina djur - de håller mig kvar. Men hur länge till?

Varje dag lever jag med en ren dödslängtan.
Men det kunde varit värre, eller hur?