Berätta?

Mina föräldrar vet allt jag gör!

Jag känner igen mig i det du skriver, till viss del. Och berätta är väl det enda alternativet (som jag kan komma på) som förändrar något, men det blir inte enklare för det. Ibland önskar jag att mina föräldrar visste, men ärligt talat tror jag att de mår bättre av att inte veta. Om ett halvår fyller jag 18 så ska vänta tills dess.

Mm.. Kan nog tycka då som #2, Jag önskar nog att dom visste men de är nog bättre för dom att inte veta..

Jag är själv väldigt öppen med min mor, och min far har jag ingen kontakt med alls men hade jag haft det hade jag nog varit öppen med honom också.

Jag började dricka när jag var 12-13 år någonting och använda nikotin var något som jag började med i ungefär samma ålder.

Till en början visste hon inte om något alls, men när jag var 15 orkade jag inte hålla på att gömma det längre; jag började skämta om alkhol och snacka öppet om att "asså jag sover nog hos sandra ikväll.. hon har druckit lite för mycket och mår inte så jävla bra.. vill inte lämna henne här själv" och liknande.
Hon fattade ju ganska snabbt att jag också drack och konfronterade mig. Jag svarade att självklart dricker jag, precis som alla mina vänner, men att jag inte tycker om att bli så fruktansvärt full att jag inte minns något och att jag mest dricker för att det är socialt. 
Hon köpte det totalt och istället för att skälla ut mig var de förstående och väldigt mån om att inte skada våran relation. Hennes enda krav var att jag talade om när jag skulle dricka, så att hon visste, och att jag berättade var jag var. Mitt motkrav (sjukt att hon gick med på att ha en motkrav förresten haha) var att hon inte skulle komma och hämta mig om jag eller någon annan inte uttryckligen bad om det eller om hon misstänkte att något stod väldigt fel till. 
Numera köper hon ut alkohol till mig, mest för att jag var väldigt rak med att jag faktiskt får tag på alkohol ändå och jag är själv orolig för vad det är egentligen. Kan ju vara träsprit eller vafan som helst…  
Detta gjorde hon inte i början dock, utan detta började för bara ett par månader sedan (när jag var 16,5 år ungefär).

På samma sätt gjorde jag med rökningen. Började med att droppa tändare lite var som helst, och till slut hittade hon ett paket cigg i min ficka. Jag erkände direkt och talade om för henne att jag velat berätta men inte visste hur jag skulle göra. Hon blev, till skillnad från med alkoholen, fruktansvärt arg och skällde med all rätt ut mig efter noter. 
Samtidigt har hon själv rökt när hon var ung så hon förstår hur det är att vara beroende. Även om hon vill att jag slutar snarast så har hon accepterat faktumet att hon inte kan göra ett jävla skit för att få mig att sluta, utan det är bara jag som kan göra det. Hon köper inte ut cigg åt mig, men det är ju helt sjukligt enkelt att få tag på ändå och det vet hon ju om. Det är mer ett statement hon har gjort.

Allt detta bygger på att jag i alla år har varit väldigt ärlig med hur jag mår och vad jag tänker, tycker och gör.
Min mamma och jag har alltid kunnat prata om kroppsnojor, sex, kärlek och andra ämnen som ibland kan vara jobbiga att prata om med sina föräldrar. Hon är ungefär som en bästa vän, fast ändå inte.

Sen använder jag cannabis och oxynorm (narkotikaklassad medicin) regelbundet och detta vet hon inte om även om hon vet min ståndpunkt vad det gäller drogpolitik. Är nämligen drogliberal och är för en legalisering av cannabis och detta diskuterar jag gärna med allt och alla - är extremt öppen om det. 
Så visst kanske hon "vet" att jag brukar cannabis, jag vet faktiskt inte. Vill hon ta upp det så fine med mig - då är jag ärlig med det.
Att jag testat på andra, tyngre droger kommer jag dock hålla hemligt ett tag framöver och kanske hela mitt liv. Det är en risk jag tar (hemlighetsmarkeriet i kombination med våran annars så öppna relation) men jag har ändå valt att göra det så.

Nu gick jag väldigt mycket off-topic, jag ursäktar för detta!
Det jag egentligen vill få sagt är att du bör berätta, men gör det på ett väldigt odramatiskt sätt - det finns ingen anledning för henne att få panik och det finns ingen anledning för dig att få panik. Försök ha en mogen konversation kring detta och be henne redan från början att DISKUTERA saken med dig istället för att skälla på dig eftersom det bara kommer göra att du kommer dra dig för att berätta saker för henne, något som hon säkerligen inte vill. 
Glöm inte bort att du är ett barn, och hon är vuxen, men be henne ändå att tala till dig som om du vore på samma plan som henne annars biir det lätt som att tala med en vägg för er båda.

Lycka till!

#4 Snälla, börja inte med några tyngre droger.. du lär få ångra det, när du är fast och beroende av nån av dom tyngre…

Jag har träffat på många som börjat i ung ålder och fortfarande är fast i äldre ålder och dom beter sig som om dom vore tonåringar, begår brott, sviker människor, tar kål på sig själva, får raseriutbrott mm mm allt på grund av drogerna.

Jag tycker det är dags att du är snäll och tillmötesgående och helt ärlig mot dig själv och henne nu, när hon varit så förstående mot dig. Förstör inte ditt liv med att prova tyngre och tyngre grejer. kram

#5 Jag har en "pojkvän" (eller ja.. jag vet inte om jag kan kalla honom det men…) som är fast i droger så jag vet hur det kan sluta. Jag har inga som helst planer på att börja med tyngre droger över huvud taget men samtidigt vet jag att det är lönlöst att säga så egentligen - det är ju inte precis så att man väljer att hamna i ett beroende. 
Har även en hel del släkt som har varit fast eller är fast i alla åldrar och det är ju inte kul någonstans.

Jag kan inte riktigt försvara mig för det finns ingen jävla ursäkt annat än jag är dum i huvudet. 
Har bara ingen motivation att ta tag i mitt liv såpass mycket, även om jag vet att jag borde. Det låter jättelame, men det är bara så det är. Jag är en idiot och jag har för tillfället ingen lust att göra något emot det, trots att jag vet att jag är skyldig min mor det.

Jo man kan faktiskt välja, genom att du säger bestämt nej och förbjuder dig själv från att ens prova sådant.

Hoppas det går bra iallafall :) Försök luska ut vad du vill göra i ditt liv och var snäll mot dig själv.

#7 tack tack tack! Det är fruktansvärt svårt, tyvärr, när man umgås med folk där det är helt naturligt ): 
Men nu ska vi inte sno tråden från loviisa! :) :)

Skulle jag varit du TS skulle jag inte berätta, min mamma viste inget om vad jag gjorde på kvllarna tills en dag då dom fick veta av den vi skulle sova hos att vi inte var hemma. min mamma och en av min kompis mamma kommer nämligen då och hämtar oss från en fest, det var ganska långt hem ca en halvtimme så vi blev ordentligt utfrågade, kort därefter kom hon på mig att jag rökte, efter det är hon nu typ överbeskydande och måste veta var jag sover varje natt och prata med den personens föräldrar. dom trodde väll att jag aldrig sklle göra om något liknade efter det men numera tror jag dom vet att jag både röker och dricker ibland, brukar säga när jag ska gå på fest mm men brukar säga att jag inte ska dricka självklart:P

#0 Ja det är tyvärr många som inte har en aning. Jag önskar att jag kunde ha mer koll på var mina barn är och vad dom gör, men det kan jag inte eftersom dom bor mest hos sin pappa på annan ort.

Ibland kan pappan och bli lite osams över saker, såsom att jag ber honom att ringa en kompis föräldrar som en av döttrarna ska sova över hos.

Nu är ju iofs min äldsta tjej 19år och hon är myndig, den yngre är 17 år, så hon är snart också myndig, så man måste lita på dom lite mer då dom är ansvariga för sina egna liv.

Men man slutar ju aldrig att oroa sig, man vill inte att dom ska råka illa ut eller ta fel beslut osv osv.

Tror det är många som känner som dig… Tror även det är många föräldrar som tänker som dina.

Men det går inte alltid att hålla koll på sina barn.

Jag har haft en bra uppväxt, fått många bra råd av mina föräldrar och dom har litat på mig. Ändå gjorde (gör) jag saker som dom absolut inte vet om. Om dom fått reda på det hade dom blivit väldigt besvika och ledsna.

Tror det bästa du kan göra är att inte berätta för dom vad du gör. Annars kan man ju strunta i att svika deras förtroende?

Jag tycker du borde säga till din mamma allt, o förstår att det kan vara väldigt svårt att erkänna.

men hon kmr förstå dig tro mig! desto tidigare du säger det desto bättre! 

Eller så kan du bara sluta med ditt rökande o drickande vilket kan vara svårt,O glömma det!