Jag var på väg att få bulimi när jag var 15-16 år. Jag fick en hemsk ångest varje gång jag åt och det kändes som om jag vill göra mig av med maten på nåt sätt när jag ätit den. Jag försökte springa bort och träna bort maten samtidigt som jag hade ångest över att jag ätit.

Men när jag kom på att det inte är maten som är problemet, utan en känsla inom mig, så började jag istället att försöka komma på vad det var inom mig som orsakade denna ångest så att jag gick och åt.

Det hjälpte mig att lindra min ångest inför att äta, och då gick jag inte och överåt längre heller.

För varje gång jag ville göra det, så frågade jag mig själv: Är du verkligen hungrig eller är det av någon annan anledning som jag vill äta?

Hoppas att min upptäckt på något sätt kan hjälpa dig.

Tack! Tror att det kommer hjälpa. Hatar hur det är nu, vill liksom inte få ångest för att jag äter för mycket elr äter godis, Gjorde det  igår, och nu har jag fortfarande världens ångest. Vet att det gått för lång tid för att bli av med det men kan inte sluta tänka på alla kalorier som jag fick i mig …

#2 Kalorierna försvinner ju sen när du tränar, så du behöver inte oroa dig, tycker jag! Lycka till.

det låter verkligen som om du har en sjuklig relation till mat, en ätstörning alltså. ibland kan man ta sig ur det själv, men oftast behöver man hjälp. du borde kanske gå till en ungdomsmottagning och prata med deras kurator. hjälp behöver du nog ha hur som helst.

#3

Jo det är ju sant, men gillar liksom inte känslan ändå ;s Och jag behöver inte ens ha ätit Alldeles för mycket, det räcker om det är liksom lite mer än 1 portion av någonting så känns det som om hela dagen är förstörd. Men ska försöka att liksom inte tänka på det! Tack 

#4

Jag var rädd för det :/ Men ska man inte vara underviktig om man har en ätstörning? För det är jag ju inte.

Usch har den här känslan nu också ;s en frukt+för mycket pasta. Försöker liksom bara intala mig själv att jag har gått 8 km, det borde inte göra någon skillnad, jag borde bränna bort det. Elr? ;s

Man kan ha ätstörning både som underviktig, normalviktig och överviktig.

#6 Jaha okej, det visste jag inte.

#5 Jag förstår din tanke

alltså, en ätstörning handlar inte om hur mycket man väger, utan om att man har en osund syn på mat, en "ätfobi", tvångsätande, att man spyr upp det man äter för att bli av med det, alltså ångest över mat som är såpass stark att den styr ditt liv och begränsar dig. om man läser det du skriver tycker jag verkligen att du behöver hjälp, för det är inte friskt ha sådan ångest över mat.

#9

Okej, wow de här känns lite skrämmande. Jag har alltid liksom, kopplat ihop ätstörning med undervikt och med allt sånt. Men har liksom inte tänkt på att själva vikten inte behöver ha något med saken att göra.

Har alltid tänkt att jag har inget sånt. Har visserligen spytt upp maten en gång … men har ändå inte tänkt på det så.

Får lite panik över det med .. när du skriver att jag måste skaffa hjälp, för liksom, jag vill verkligen inte gå upp i vikt igen, men hatar samtidigt de här känslorna, hur det kryper under huden och det är allmänt obehagligt bara.

Jag vet inte vad jag ska göra.

ett exempel på ätstörning kan ju vara en extremt tjock person som tvångsäter, alltså stillar sin ångest med mat. det är också en typ av ätstörning.

bara för att du får hjälp innebär ju inte det att du måste gå upp i vikt :) det handlar inte om vikten så länge som du inte är sjukligt underviktig, för då är det farligt, utan det handlar om att du måste få en frisk syn på mat.  skillnaden mellan dig och en frisk person är att en frisk person inte låter sitt liv kretsa kring maten.

det handlar inte om att du ska skaffa hjälp för att gå upp i vikt, utan om att du ska kunna äta lite godis, unna dig något gott, strunta i ett träningspass, även om du ätit pizza till middag utan att få ångest över det.för det är det som gör dig sjuk. en frisk person har ingen ångest när de äter. de kan äta en bulle och vara nöjda.

som sagt, ätstörningar handlar inte om vad du väger, utanom att ditt förhållande till mat är sjukt. när du inser det och förstår att du kanske behöver hjälp, att det inte är rätt att leva så och att du ska behöva gå runt och ha ångest över mat! prata med någon! har du bra kontakt med dina föräldrar? kanske du kan berätta för din mamma hur du känner. eller boka tid på en ungdomsmottagning.

Har rätt bra kontakt med min mamma, bra nog så att jag kan prata med henne om det här iaf! Men är samtidigt skräckslagen att hon inte ska tro på mig, eller säga att det är inte så allvarligt och att jag bara överreagerar. Är inte "bra" på att prata om sånt här . . . elr någonting som har att göra med mina känslor egentligen.

Jag får nog fundera på det. Förhoppningsvis kommer jag på vad jag ska göra.

Tack! =)