Min mor och jag har nyligen flyttat hem till hennes pojkvän i ett nyinköpt hus. 
Då jag bott i vår gamla lägenhet sedan 2001 och älskar förändringar (wow, one of a kind?) så tyckte jag att detta skulle bli jätteskönt då jag är trött på våran gamla by.
Men ända sedan vi flyttade hit så har jag mått extremt dåligt. 

Micke jobbar i Stockholm och är alltså endast hemma torsdagseftermiddagar-söndagsförmiddagar. Från den sekund han sätter foten innanför ytterdörrens tröskel så är det bråk. 
Han bråkar på min mamma för att hon inte har jobb eller inkomst, han påstår att hon är värdelös och en massa annat, och mamma gråter för att han inte förstår. 
De skriker åt varandra, och när han väl åker ner till Stockholm igen så mår mamma så extremt dåligt att jag är rädd att hon ska ta livet av sig. 

Hon har för tillfället ingen rätt att ha sina yngre barn hos sig (mina 3 småsystrar) pga en massa anmälningar som ägde rum i våras. Hon förlorade förra sommaren nästan alla bidrag och lever just nu endast på barnens barnbidrag + ett lågt bostadsbidrag. 
Bara detta har fått henne att må dåligt. Hon har varit sjukskiven i 9 år pga psykiska problem som hindrar henne ifrån att jobba. 
Men nu får hon inga bidrag sålänge hon inte söker jobb. 
Sedan att mannen hon älskar (av någon anledning) även påpekar att hon är värdelös som inte har jobb och inkomst och att hon inte älskar sina barn (vilket hon gör, mer än något annat i världen) gör ju inte saken bättre.

Jag vill inte bo här, jag klarar inte av att vara med i detta längre. Min mor kan inte lämna Micke, för det första för att hon inte vill då hon älskar honom för mycket, och för det andra för att hon har så mycket skulder och prickar och allt vad det är att hon inte kan ta sig en lägenhet eller något lån för att hitta en annan bostad. 

När han inte är här hemma så kan jag förbise att min mor mår dåligt och låtsas som att allt är påväg att bli bra. Sedan så fort han kommer hem så stänger jag in mig på mitt rum, vill inte prata med honom och vill inte vara i närheten av honom. 
Jag sa i lördags att jag ville flytta hem till min far, men har nu ångrat mig då jag bara inser att jag skulle må sämre där då jag aldrig sett det som ett hem. 

Det jag vill mest av allt är att flytta iväg med min pojkvän och slippa allt det här. Vi har sökt lägenheter sedan i våras, men då ingen av oss har någon stabil inkomst ännu (jag går i skolan och han är arbetslös socialfobiker som inte vågar ta steget att ta sig till arbetsförmedlingen) så är det svårt.
Vi fann en lägenhet för någon vecka sedan som min mors tremänning hyr ut, vi skulle få ta den och den var helt perfekt.
Problemet var då att han vägrade låta oss ha djur där, och jag har chinchillor + att pojkvännen och jag har en hund tillsammans. 

Så då gick det inte. 

Nu annonserar jag ut mina älskade chinchillor dels för att min mor inte vill att jag ska ha kvar dem och dels för att min far är allergisk och om jag mot all förmodan flyttar hem till honom så kommer jag inte kunna ha dem där. 

Det jag vill just nu är att få hålla om min kärlek och vara med honom, men han bor 60 mil ifrån mig och ingen av oss har råd att betala för buss- eller tågbiljetter ännu. I värsta fall kommer vi inte kunna ses förrän i Oktober. 

Allt är en enda soppa. 
Jag är 17 år och har ingen makt i någonting. Jag kan inte få min mor och Micke att sluta bråka, jag kan inte ge min mor en inkomst, jag kan inte få min mor att må bra, jag kan inte göra någonting. 
Jag älskar henne, men jag klarar inte av detta mer.

Ska man behöva må så extremt dåligt av sin familj?