Jag får såna tankar hela tiden, fast mina är lite värre. Går till en psykolog varje vecka och tankarna försvinner med tiden, men ibland så kommer det tillbaka.

Jag brukar tänka mer så här;

Om jag dog, hur skulle min familj reagera? Vilka skulle bry sig? Skulle mamma komma över det snabbt eller typ aldrig? Ganska jobbigt då jag ibland själv nästan börjar gråta för att jag tycker synd om mamma… :S

Jag brukar kunna tänka ungefär så, det konstiga med mig är att när jag tänker på vad som skulle hända om någon närstående dog så brukar jag tänka att jag inte skulle gråta. 

En gång för några år sedan då min lillasyster Timjan åt en massa av min storasysters ADHD-medicin och var tvungen att åka in och magpumpas så hoppades jag att hon skulle dö, och jag grät inte ens.
Mår illa när jag tänker på hur känslolös jag är ibland.

#3 Du lider inte själv. Jag önskar mig alltid att min bror ska dö osv

haha wand du är emo elr goth tror jag det heter :)

#5 Så bara för att jag inte alltid har regnbågar och solstrålar i min hjärna så måste jag tillhöra en alternativ stil?

jag tror inte att man e emo bara för att man känner som vi.

nej wand du är emo eler goth för du har svart hår och vit hud på din bild :)

det är fint

Kan du inte dra och trolla folk på emochan som normala datornördar och lämna iFokus till oss som faktiskt vill diskutera på en seriös nivå?

haha seriös nivå lät allvarligt :)

men jag fattar inte? vad gjorde jag för fel nu säg så jag kan göra bättre :(

Jag har också sådana tankar. Eller typ..

Jag var rätt så ensam i mellanstadiet så jag hade ofta självmrodstankar och hur härligt det skulle vara om de som inte ville vara med mig skulle känna skuld.

Nu är det mycket om mina kompisar skulle dö/ föräldrer dö och hur jag skulle få psykbryt och ta livet av mig…

#10 En bra börjar är att inte skriva att någon är emo ( som förövrigt är en musikstil, inte klädstil ) för att den har svart hår och är blek…

Vad jobbigt att få sådana tankar. Jag brukar ibland när något känns jobbigt tänka: 
Om jag dog nu, skulle någon sakna mig. Skulle folk i min närhet bli ledsna.

Dom där tankarna har jag hela dagarna, varje dag. Jag kämpar emot dom men det går inte,

fast jag tänker även på om någon skulle bli ledsen om jag skulle dö, skulle någon sakna mig osv.
Sen har jag en kompis som är riktigt nära på att säga hejdå för han mår så otroligt dåligt, vilket gör att tankarna baras snurrar och vet inte alls vad jag skulle göra om han dog :o

#2 ja precis sammahär..:/

Jag brukar tänka "Vad skulle han/hon/de säga om jag dog? Hur skulle han/hon/de reagera om jag dog? Vad skulle han/hon/de göra om jag dog?"

Eller "Vad skulle hända om ingen fick reda på att jag dött?".

Har också tankar o att skära mig själv på armen, men det har jag aldrig vågat och kommer nog aldrig att göra det. Beror dock på vad som hänt.

#15 Jag skar mig för att folk skulle se att jag mådde dåligt, ett desperat sätt att be om hjälp när jag inte vågade alltså.

Jag kan ju säga att det inte var värt det i slutändan :)

#16 Jag håller absolut med dig. Jag skulle börja skära mig om jag desperat söker uppmärksamhet, mår skit, och hela mitt liv är bara platt och det har sjunkit till botten. Jag är dock känslig för blod och djupa sår, skulle aldrig våga om jag inte verkligen var helt förstörd och har tappat livslusten, om du förstår vad jag menar. Mina kommentarer här på forumet blir alltid så virriga, sorry 

Jag är också skiträdd för blod xD Tyå svimmar när jag tar sprutor, svimmar hos tandläkaren och svimmar när jag stukat foten..

Men att skära mig var en helt annan sak! Då gick det lätt och var på något udda sätt skönt… Heh, men för min del gjorde det inget bättre, jag fick ju hjälp. Men det var ingen bra hjälp och så fick jag ärr på det.. ;)

Haha, det är lugnt! :)

#18 Läste på Wikipedia förut att kroppen producerar nåt lugnande ämne när man skadar sig så att man inte får panik, eller så är jag helt ute och cyklar och snackar massa goja nu..

Men det är typ det som händer när man skär sig. Det ger en lugnande effekt.

#19 Fränt, det visste jag inte! :D

#20 Nu vet du det

Från Wikipedia:

"Att framkalla fysisk smärta är för många självskadare en metod, ett verktyg för att distrahera sig från själslig smärta.

Den fysiska smärtan är lättare att "ta på", den kanaliserar de överväldigande negativa känslorna personen upplever.

En del hävdar också att det skapar en rensande och på så sätt terapeutisk effekt av att se blodet rinna ur kroppen.

Smärta i kroppen utlöser även endorfiner, vilket ger självskadaren en kick och en känsla av lugn och trygghet, vilket också kan förklara den beroendeframkallande risken i det hela.

Självskadebeteendet ger även personen en möjlighet att plåstra om sig själv efteråt, vilket hos många också skapar en känsla av trygghet och självständighet."

Hm, ja man lär sig något nytt varje dag 

Det där stämmer verkligen xD

Jag har precis samma tankar, förutom att det handlar om mig själv. Typ ifall jag skulle få en obotlig sjukdom som gör att jag dör (cancer är "favoriten" jag tänker på). Det är lite hemskt faktiskt :o