Kan du inte bo hos nån släkting? Tkr inte att det är bra att prata med soc, har själv gjort det och de har nästan förstört mitt liv..

Hur är din pappa? Kan du tänka dig bo hos honom?

Förstår att det måste vara jobbigt. Tycker det är fel av henne att anklaga dig om saker o ting. Hon måste själv ta tag i sina problem och inte dricka bort dom.

Men det är ju bra att du tar tag i saker och känner att din mamma och du som medberoende behöver hjälp.'

får man flytta hemifrån när man endast är 13 år. det tror jag väl inte.

Du har ingen inkomst .

flytta till någon släkting. eller sov över hos din bästa kompis varje dag.

Min pappa har inte brytt sig om mig ett dugg sen mamma och pappa gjorde slut när jag var typ 1½ eller 2 år, jag har sovit hos honom några gånger under mitt liv men annars så har han struntat i mig totalt.

Jag längtar tills jag får flytta härifrån, jag struntar i vart jag hamnar, jag orkar inte ha någon kontakt med min mamma alls.

Typ som idag, inte alls länge sen typ 30 minuter sedan, hon säger att hon köpt sushi till mig och sen så hittar jag den i kylskåpet. Jag säger till henne att hon inte ska ha sushi i kylskåpet för att då blir riset hårt och det lossnar från varandra och det blir inte gott.

Då blir hon hysterisk och börjar skrika åt mig att jag ska vara nöjd med det hon köper åt mig och att sushi ska vara i kylskåpet och blablabla och sen börjar hon snacka om att hon ska skicka mig till polisen så får dom omplacera mig till ett fosterhem.

Ja gärna, varsågod mamma.

om du vill hemifrån är det bäst om du tar kontakt med skolkurator eller någon på ungdomsmottagningen och berättar om din situation och om hur ohållbart det är. det är inte lätt att få fosterfamilj heller, men kanske ett stödhem skulle göra mycket skillnad. försök prata med din mamma också. självklart så lugnt och sansat som det går, och försök att inte skuldbelägga henne, utan ta upp det som att du tycker att det hade varit bra om hon kunde få lite avlastning för hon verkar ha det jobbigt nu. om hon också är med på att ett stödhem exempalvis skulle kunna vara till hjälp så blir det ju lättare i samtalet med soc. att få fosterhem eller stödhrm är ju inget som bara händer, och vill du verkligen det är det bara att börja jobba för det.

Ush, det här inlägget rev upp mina gamla sår fullständigt. Jag vet inte riktigt hur du ska göra men jag kan bara säga att jag har varit i denna situationen, Det skulle ha kunnat vara jag som var tretton år och skrev det där. Mamma var bäst när hon inte drack, men när hon var onykter så ville jag bara försvinna, jag hatade henne. Pappa och bror var nästan aldrig hemma, hon kunde lämna mig ensam i dagar när hon var ute och nu gjorde vad hon gjorde. Det var så himla tufft och jag vet hur du har det. Det är svårt att fatta att vissa har det så här, jag kan inte ens förstå att jag själv har varit med om det! Dock fick min pappa nog sommaren 2006 när jag var 13, han kastade ut henne och hon stack, hörde inte av sig och gick bort hösten 2009. Sedan dess har jag bott med min Pappa och storebror. Du har ju inte ens någon annan, eller har du något syskon? Har du ingen mormor eller morfar som kan hjälpa till?

Jag tycker seriöst att du borde få flytta till en fin fosterfamilj eller till någon annan i din släkt medans din mamma också söker hjälp för sitt alkoholproblem. Du mår inte bra när din mamma dricker och hon mår inte heller bra. Din mamma behöver också hjälp. Prata med någon vuxen som kan hjälpa till, gärna med en kurator. Om du verkligen vill ha hjälp så säg det rakt ut, göm inte bort din sårbarhet, man behöver inte alltid vara stark

Ni måste båda få ett bättre liv tillsammans, det är din mamma som måste ändra på sig, du har inte gjort något fel. Du måste få en bättre tillvaro annars kan allt gå åt helvete som det gjorde med mig. Skola och kompisar försvann, jag isolerade mig fick social fobi och vågade inte ens gå utanför dörren.

Hitta någon som kan hjäla både dig och din mamma, du är för liten för att klara det här själv!

#6 Mina morföräldrar är döda, min farmor är död, det är bara farfar kvar men han vet ingenting, har inte pratat med honom på jättelänge..

När vi tjafsar så blir jag så irriterad på henne så att jag börjar skrika åt henne, men jag svär aldrig åt henne när vi tjafsat.

Sen överreagerar hon och får ett seriöst utbrott på mig och börjar antingen säga dumma saker till mig (nolla, fetto, ungjävel) eller gå och gråta som ett spädbarn i sin säng..

Försök prata med din mamma om hur du mår och att hon måste söka hjälp mot alkoholism och funkar det inte prata med någon på BUP försök få råd, kanske helt enkelt en ''stödfamilj'' som någon föreslog osv.

Min mamma var exakt likadan när jag bodde hemma. Jag gick till soc i totalt 1½ år och de hjälpte mig inte ett skit.

Min pappa hjälpte mig att leta en lägenhet när jag var 16 är då flyttade jag ihop med min klasskompis som jag hade känt i ca 4 månader innan vi flyttade ihop och jag bor fortfarande med henne.

Har du inga äldre syskon eller kusiner som kanske har flyttat hemifrån som du kan bo med?

Jag vet själv att det är svårt att hamna i en fosterfamilj, och ännu svårare att hitta en bra familj. Om inte jag hade flyttat när jag gjorde det hade jag blivt omhändertagen av socialen eller blivit tvungen att flytta 20 mil bort för att kunna bo hos min pappa och sedan pendlat med tåget till skolan varje dag.

Det har faktiskt blivit mycket bättre hemma nu och jag ska träffa min kontaktperson idag för 2:a gången, träffade henne förra veckan men då var det på Socialkontoret och det var lite spänt och inte mycket sas, vi hälsade och presenterade oss själva och sånt..

Idag så ska vi fika och lära känna varandra lite mer.

gud vad skönt att höra!
hoppas att allt löser sig :)

Den här tråden är mycket gammal men jag tänkte uppdatera hur det ligger till idag!

Mamma dricker inte längre, jag vet inte om hon tar medicin men det kan vändas lika snabbt som det började och hon kan börja dricka igen, frågan är bara när.

Min kontaktperson har jag sagt upp kontakten med för ca 1 månad sedan för att hon trodde att jag hade ätstörningar och skickade en anmälan till socialen utan att ens prata med mig om hur jag ser på det hela, hur jag känner, eller gräva sig djupare ner i mina tankar och få reda på varför jag mår dåligt. Hon berättade för mig att hon skulle skicka en anmälan men jag pratade inte med henne, tillslut så pratade vi jättelänge på Facebook och jag sa åt henne att aldrig kontakta mig mer.

Jag ska gå på ett möte hos socialen på onsdag och träffa en familjebehandlare som jag träffat ett tag, ska fråga henne om hon fortfarande är "registrerad" som min kontaktperson eller inte vid det här laget.

Vad skönt att höra att hon inte dricker nu. Vi får hoppas att det håller i sig. Har hon någon kurator att prata med? Oftast ligger det nån form av problem med sig själv i botten, något man inte tagit itu med.

Det är nog oftast när man håller inne med allt och när det brister som man kan ta till alkoholen igen.

Dom tar ibland saken lite väl mkt i egna händer på socialen  Dom måste lära sig att lyssna mera innan dom agerar.

Men skönt att höra att allt går bättre. kramis

o0kj, ursäkta… Jag såg nt att detta var ett gammalt inlägg…

Sry ;S

#13 Familjebehandlaren är lite som en kurator men jag tycker att mamma borde gå och prata med en riktig kurator eller psykolog som kan det här.

Men hon säger bara att "flera dras in i det" och hon säger det som att hela världen får veta.

Det är liksom konsekvenserna av hennes missbruk och hon får skylla sig själv lite tycker jag.. Om hon aldrig druckit så skulle detta aldrig hänt.

Vet inte om hon kommer att gå med på att gå och prata med en psykolog/kurator pga det jag skrev tidigare