Det låter jobbigt. (kram)

Oftast brukar det väl vara så att man inte har respekt för varandra. T ex mamma skriker och barnet lär sig skrika tillbaka, och så lär man sig att kommunicera på det viset.

Kan ni inte gå på samtalsterapi tillsammans? Iallafall föreslå? Jag vet ju inte hur din mamma reagerar, men om du är öppen och ärlig och berättar att du är innerligt ledsen och trött på allt bråk och vill ha en lösning på det. Tror du att det kan hjälpa?

Låter jobbigt :(

Ett tips som jag har är att aldrig höja rösten när man bråkar, för om man gör det så brukar ljudnivån bara bli högre och högre. Det är viktigt att ni kan prata sansat. Ni kanske kan sätta er ner och därmed förhindra att det brusar upp när ni diskuterar.

Berätta för din mamma att du tycker att det är jättejobbigt att bråka med henne. Sannolik känner hon likadant. Försök att ge henne förslag på hur hon kan förbättra sitt beteende mot dig och försök också komma på egna grejer som du kan göra och berätta om dem också. Fråga din mamma om förslag. Det bästa är alltid att berätta exakt hur du känner, för man kan inte ha fel känslor och om du tydligt berättar om dem kan din mamma inte låtsas som om de inte finns. Om du erkänner att du har gjort fel blir det lättare för din mamma att göra samma sak.

jo jag försöker (: tack för stödet iaf! <3

Vad är det som utlöser bråken? (alltså inte vad ni bråkar om utan varför ni bråkar om det)

jag vet inte riktigt, olika saker tror jag

Jag hade det så och jag stack helt enkelt. Jag gav ett ultimatum. Antingen så slutar hon att skrika på mej och försöka prata i lugn ton eller så flyttade jag. Och hon tänkte inte ändra på sig för att jag sa det så jag tog kontakt med sociala, flyttade hemifrån och började ett nytt liv. Nu är det lugnare. Jag kan träffa mamma på mina vilkor och hon blir också gladare när jag hälsar på eller ringer även om det är för att be om någonting

okej, men jag vill inte direkt det, över sommarlovet har det varit ganska lugnt, för hon har bott i sommarstugan stor del av lovet och jag har bott hemma själv. och jag kan ju inte flytta, är ju 15 år :/

Jag hade för någon månad sen det riktigt jobbigt, det var ofta tjafs med mamma och jag smällde mycket i dörren.
Redan när jag blev 13 märkte hela familjen att jag ändrades, blev "tonårig" men för någon månad sen var riktigt jobbig. Jag kunde skaka av ilska och inte fatta hur de här hemma tänkte, hur kunde de inte vilja ge mig allt jag ville ha och sluta säga "va?" när de inte hörde vad jag sa när jag mumlade.

Vi är fulla av hormoner och det kanske låter omöjligt men förr eller senare lär man sig. Du lär dig att kontrollera ilskan och dina föräldrar lär sig väl mer eller mindre på hur det ska agera. Jag menar inte att ni kommer bli lyckliga familjen som sitter och sjunger vid matbordet men ofta reagerar man ju olika mycket på olika saker.
I värsta fall kanske en familjerådgivare eller vad de heter vore något, att ni får hjälp av någon som kan se var felet ofta är?

Vet hur det känns. Innan bråkade jag hela hela tiden med mina föräldrar. Men nu orkar jag inte med det. Om dom blir sura försöker jag gå där ifrån, men det är inte spc rätt. Men försök vinna över din arga sida, gå där ifrån. eller lyssna vad dom har att säga och sen gå! ..

8# jag flyttade när jag var 16 så visst kan du flytta:) Men det är ju alltid lugn när man inte behöver vara med varandra hela tiden varje dag.

men jag har ju ingen att flytta till.. :/

och om jag går därifrån så skriker hon åt mig, och hon hör aldrig vad jag säger, bara avryter mig. :/

#11 Hur kunde du ha råd med det?

13,12# Jag flyttade först till en kompis sen till min kille för att börja ta kontakt med socialen efter en utredning om att jag inte kunde ha kontakt med min mamma på en hälsosam nivå eftersom jag blev sjuk. Så skrevs jag in i ett program som heter Unga Vuxna det är för ungdomar som har det trassligt och behöver hjälp. De betalar min hyra och el sen får jag pengar att klara mej i en månad. ungefär 3500 i månaden och då lever man jäkligt snålt! De har räknat ut normen för vad som är hälsosamt att göra av med. så typ 500 kr i månaden får jag till kläder bl.a.

ja isf skulle det ju bli en kompis som jag flyttade till..

Ibland är flytta den bästa lösningen. Jag har en nära vän som jag önskar kunde ta det steget, men hon blir ju näst intill psykiskt misshandlad av sin mamma och det är ju inte samma sak som att ha tonårs-friktion mellan sig och sin förälder.

Förslagsvis tar du upp det någon dag när du känner att ni funkat ganska bra. Linda alltid in det så att det inte bara låter som kritik av henne. Troligen är din mamma också redo för en förändring.

det känns överdrivet om jag skulle flytta, för jag lever ju ett bra liv,får mycket grejjer och min mamma är snäll,

det blir ju bara jobbigt när vi bråkar, känns jobbigt att börja skolan igen, för då börjar det. hon ska förhöra mig på läxor osv, och om jag blir sur eller ledsen så ska hon berätta för varenda människa i närheten att "ellen är lite plutt nu" och sen flinar hon lite åt mig. och det är inte roligt alls!!

men flytta känns endå överdrivet.

Då är det inte rätt för dig. Prata med mamma, innan skolstarten! Du skriver att hon är snäll och du bryr dig ju tydligen om henne eftersom du tar så illa upp när ni bråkar. Prata, prata, prata det är det enda sättet att lösa en konflikt

men det är ju så svårt!

19# kan du inte prata med någon annan som kan prata med din mamma och berätta hur du känner?

#20, jag vet inte, jag kan ju försöka med syster eller så, men dom bor inte hemma längre :/

idag bråkade vi igen, det slutade med att jag gråtandes damsög köket, men nu är det lugnt igen :)

21# vi har teknikens under med telefoner..

#22, jo jag vet :)

Ett bråk utbröt idag med, jag pratade med henne, och vi ska kanske testa familjedamtal eller liknande! :)

Tycker jag låter som en bra ide, hoppas det löser sej för er.

Jag tycker också att det låter som en bra idé. Hoppas ni kan hitta något sätt att komma bättre överrens

det har blivit bättre sen vi rpatade om familjesamtal och så, vi har inte gått på något än, men allt har blivit bättre:)

Så bra att det har blivit bättre! Hoppas det håller i sig :)

kan nog bli ännu bättre om ni faktisk genomför samtalen

men att flytta till en kompis kan vara lite jobbilg det oxå,för kompisens mamma te,x mat,plats osv,men det kan ju oxå gå bra :) lycka till iaf<3

#30, jaa, och jag är faktiskt bortskämd, jag för göra nästan vad jag vill, jag får jättemycket saker, jag har ju häst osv. men mina kompisar får oftast inte göra lika mycket saker som jag, så det skulle ju också bli jobbigt,

nu låter jag väll som en bortskämd snorunge, men jag menar inte så, utan typ.. att det skulle bli jobbigt om jag inte fick åka till stallet när jag vill osv..

min mamma är likadan, fast mycket värre.. :s :/

så ja förstår hur de känns.

när jag var mindre brukade min mamma slå mig o så också.. och jag har ingen pappa, eller jag har. men han åkte in för misshandel när jag var 4, och sen dess ahr jag inte pratat/träffat han..  ;

och min mamma blir arg och skäller på mig helatiden, fastän jag inte gör nånting! t.ex om jag ätit i mitt rum och glömt lämna tallriken i köket kommer hon in och börjar skika på mig o sånt o kommer in på andra saker, som att jag har IG i nästan alla amnän, att jag är dålig osv.  och jag red innan, men jag fick inte förtsätta bara för att jag inte hade bra betyg i skolan….

du har iallafall tur som kan gå ut till stallet och få tröst av din häst..

jag får lägga mig i sängen o dra över täcket o gråta så hela kudden blir helt våt typ varje dag,,

jag har det lika dant hemma !

min mamma blir skit sur på mig t.ex  för att jag hade bokat att jag skulle ha filmkväll med en kommpis på en torsdag sen så ändrade vi det till en onsdag och då blev min mamma skit sur när jag sa det till henne. och jag gråter typ också varje gång t.ex nu precis !

så jag förstår hur du har det  hoppas att det blir bättre :)

Vad börjar ni att tjafsa om i början som fortsätter till ett bråk?