Kan säg att jag också är ganska känslokall också. Men hur som helst, kan försöka hjälpa dig med din identitetsökan lite, för jag har hittat min identitet och jag kan säga det är jätte skönt att veta att man är sig själv och att man vet vem man är.
Klä dig som du vill, klä dig som du vill se ut och som du vill vara. Visst det är inte alltid så lätt, men gör det du känner är rätt för dig. I åttan lyckades jag ta mig samman och lyssna på mig själv och inte på den inrerösten som läser upp heteronormen om och om igen. Idag ser jag ut som dem flesta killarna och senast jag var ute på stan var det en trevlig snubbe som började snacka med en när man väntade på att få mat och han sa flera gånger den maskulina pronomen till mig. Jag kunde inte låta bli att le varje gång han definerade mig som kille. :P Kan säga så här: all mobbing jag kunde bli utsatt för (som tur är så är jag ganska accepterad) bara för att jag inte liknar alla andra tjejer ,så skulle jag aldrig må så dåligt som jag skulle göra av att klä och bete mig som alla andra tjej.
Va dig själv och var stolt över att du vågar vara du.

#1 Tack för att du tog dig tid att svara! Jag kan ju tillägga att jag inte heller är direkt "tjejig" och får ofta höra saker som exempel att jag är lesbisk. Jag vill färga håret och klä mig som jag känner är min stil. Min mamma hindrar mig inte, det är min styvpappa som gör mig osäker för att han säger som "Du kommer bli jätteful" och "Du blir ju inte ett dugg annorlunda, du kommer ju se ut som vilken emojävel som helst ju". Det sårar mig för att jag faktiskt bryr mig om vad han tycker om mig. Jag vill verkligen kunna känna mig trygg i vem jag är och han gör det mycket svårare för mig att komma dit.

#2 Haha, om du är homo eller inte har väll inte något att göra med din klädstil, det är ju en sexuell lägning. ;)
Hmm… är inget fan av det där med att prata med sina föräldrar precis, men du borde kanske snacka med honom och berätta att du behöver hans stöd. Annars så ska du bara skita i vad alla andra tycker och klä dig som du vill. Jag lovar det ger självförtroende till 1000. ;)

vilken jobbig situation. känner verkligen med dig och det känns nog som om det inte finns något man är bra till.

Det som är så hemskt är att man är villig att ta till allt för att någon ska se en, att någon ska bry sig eller bara höra en.

du har inte kollat med socialen? Skulle kanske varit skönt för dig att komma bort från allt och alla.
Du behöver någon som bryr sig om dig och du behöver ta hand om dig själv.

Du är väll rätt orolig för din bror också kan jag tänka mig?
Kram till dig!

Känner med dig.
Jag lider själv av kraftig huvudvärk.
Tester efter tester visar, precis som du säger. INGENTING.
Då vill man bara ta livet av sig.

När jag började gymnasiet blev allt mycket värre.
Stressen ökade - så även värken.
Hade en pojkvän som skadade mig både psykiskt och fysiskt.
Han (och huvudvärken) tog mina vänner ifrån mig.
Jag hade ingen. Blev ännu mera deprimerad, ångestfyld.

(Har en "pappa" - ja jag säger "pappa" då jag aldrig sett honom som en "pappa" för mig. Som är aloholist sedan många år.
Mor är nykterist. De är skilda, och ni förstår säkert varför.)

Pressen från skolan ökade, pojkvännen skadade mig.
Jag gick in i väggen under hösterminen i 2an.
Skolkade och orkade inte med något.
Där tog det slut mellan mig och pojkvännen. Varför?
Jo för att jag inte orkade ha sex. Undra varför…

Vårterminen började och jag fortsatte skolka.
Ville ta livet av mig.
Träffade min nuvarande sambo.
Han visade mig livet från den ljusa sidan.

Stressen avtog men ångesten och depressionen var kvar.
Så även den förbannade huvudvärken.

Höstterminen kom och allt blev värre igen.
Inga vänner, ingen ork. Hade bara sambon.
Det räckte inte..

Vårterminen kom och jag blev sjukskriven på heltid.
Från Januari - Juni.

Kommer ihåg när jag fått beskedet om att bli sjukskriven.
Kom till Internatet och började packa mina saker.
Jag skulle därifrån. Punkt.
Mina huskamrater, fd "bästa vänner" till mig undrade varför jag flinade.
(inte gjort det på hela hösten/vintern)
- Jag slipper se er mer, sade jag och fortsatte packa.
Då blev det tyst och jag har inte pratat med dem sedan dess.

Sjukskrivningen var tråkig.
Flyttade ihop med min sambo i samma veva.
Låg mest instängd i lägenheten.
Mestadels i sängen pga orkeslösheten pga all psykisk smärta.

Vissa dagar var sambon väldigt trött på mig.
Det förstår jag mycket väl. Jag är inte direkt "drömsambon".
Det är jag fortfarande inte.

Hjälpte sjukskrivningen mig? Nej.
Inte mer än att jag slapp skolan.

Sitter här i november och fortfarande måendes lika piss.
Daglig huvudvärk, migrän, ångest. SMÄRTA.

Ingen förstår hur jag kan gå runt och ha så ont.
Pga all smärta så värker det i alla muskler.
Gör så ont att jag konstant spänner mig vilket i sin tur ger ännu mera smärta.

Psykologen försöker hjälpa mig.
Avslappningsövningar hit och dit.
Vad hjälper det mig?

MER smärta. Ju mer jag slappnar av, ju mer ont gör det.
Kroppen skakar och det svartnar för ögonen.

Pga detta konstanta spännande av muskler är jag väldigt trött.
Jag sover inte pga spänningarna.
Max 3-4 timmar per natt.

Detta gör mig fruktansvärt känslokall.
Min sambos mamma fick diagnosen njursten efter att ha åkt in akut till sjukhuset med svåra magsmärtor.
Sambon min var förtvivlad.
Min reaktion var "Och? Vadådå?"
Kan säga att det blev en rejäl svacka i vårat förhållande pga det.

Om det varit min mamma? Hur hade jag reagerat då?
Tjja.. Iprincip likadant.
Hon har brutit höften, armen, stått ut med min alkoholiserade far i över 10 år.
Hon har ihållande graviditetsdepression. (har en lillasyster på 1 år)
Bryr jag mig? INTE.
Vill jag bry mig? Ärligt talat - Nej.

Har även en moster som lider av svår depression.
Hon har försökt under flera tillfällen ta livet av sig.
Bryr jag mig? Nej.

För att göra allt värre så har jag blivit "mobbad" av mina egna syskon och släktingar.
Har alltid klätt mig udda, bytt hårfärg hursomhelst m.m.
Har alltid varit det svarta fåret. Alltid.

Att jag mår såpass dåligt som jag gör vet ingen annan om mer än min sambo och psykologer/läkare.
Skulle släkten få veta - i synnerlighet min "pappas" sida av släkten. Så skulle jag aldrig få sätta min fot hos dem igen.
"Man kan ju inte må dåligt".

Phew. Har mycket mycket mer att skriva om men jag orkar inte.
Det skulle bli en bok.

Vad jobbigt med din huvudvärk och att dom inte hittat något! Kan det bero på stress? Och sen att du svimmar. Läkarna borde göra undersökningar tills dom hittar vad som är fel och inte bara säga att dom inte hittar något, för något fel är det juh!

Det låter jobbigt med din familjesituation också. Har du vänner du kan umgås med och prata med? För dom skulle ju iallafall kunna ge lite dig andrum.

Det låter positivt att vuxna tycker om dig och du kan connecta genom att få dom att skratta. Det kan säkert hjälpa dig också att umgås lite med vuxna, för dom är ofta mer trygga i sig själv och kan ge dig lite utav den tryggheten och hjälpa dig att hitta din identitet.

Berätta gärna hur det går med läkarebesöken och huvudvärken! Jag är gärna här för dig om du vill prata och så. KRAM!

1# Jag är nästan exakt lika dan klär mig som dom flesta killar (och mina två bästa vänner är också killar) är ganska känslokall Men jag är accepterad i skolan. Brukar få dom flesta folk att skratta, Jag hade inte heller mått bra av att klä mig som dom andra tjejerna så visa av dom (som jag inte kan stå ut med) brukar va för j**la jobbiga mot mig men jag brukar oftas säga något till dom som får dom att hålla käft!.. Har också haft en sån där jobbig tid… Men jag börja tänka på annat efter ett tag. Men alla mina känslor som när jag blir så jävla arg att jag bara vill slå till någon håller jag inne.. Det funkar bäst för mig så.. Jag gråter heller aldrig.. (om det inte handlar om djurplågeri eller liknande)…