Du är inte galen, men ngt fel är det ju helt klart. Är du stressad? Deprimerad? Har det hänt ngt speciellt på senaste tiden? Prata med dina föräldrar så kan det se till så du får prata med en doktir, eller prata med skolsystern. Lycka till!

Jag har ångest nästan hela tiden. Det är slut mellan mig kille, vi har hållt ihop i nästan ett år. Är ofta deprimerad .. Jag vill inte prata med mina föräldrar om det, det känns så fel liksom.

Förstår att det är svårt att prata (har själv svårt för det). Då tror jag att du skulle må bra av att prata med skolsystern. Så synd att ni har gjort slut :(

Men jag skäms verkligen över att berätta detta, önskar att allt bara kunde bli bra.. Förut fick jag alltid det här när jag skulle sova, så jag låg uppe hela nätterna och försökte lugna ner mig. Ja det tycker jag med men jag orkade inte längre ta hans skit ;(

#4 Du ska inte ta ngns skit. Det finns verkligen ingen anledning att skämmas. När man behöver hjälp ska man ha hjälp. Jag har som sagt själv svårt för att prata med människor om mina problem, och vet inte hur du har det, men du kanske kan prata ut med din kompis (om du inte ville kontakta ngn annan) om du känner att det är ngn du kan prata med.

#5 nej. Jag vet, men jag har som du, svårt för att prata om mina problem. Jag har ingen kompis som jag kan lita på till 100 %, förutom en tjej som jag har haft kontakt på internet med. Har träffat henne en gång men då båda är blyga blev det ganska tyst. Jag har svårt för att öppna mig för nya människor. Men jag litar på henne, väldigt mycket. Så det skulle nog kunna gå.. Dock vet jag inte om det skulle vara till sån stor hjälp?

Det är snarare det är fel att du ska behöva känna så här. Det låter som du har ångestattacker. Det är inte alls så ovanligt som man tror. Mitt förslag är att du försöker få kontakt med någon du känner att du kan prata med, förslagsvis skolsköterska eller skolkurator. Känns det omöjligt kanske du har någon lärare eller annan vuxen i din närhet som du skulle kunna ta upp det med? Är det svårt att prata ansikte mot ansikte kan du kanske försöka skriva ner hur du känner och lämna fram det så?

Att man mår dåligt är ingenting man ska behöva skämmas över. Det är väldigt vanligt och det är ingenting som är ditt fel. Det är sktjobbigt att ta upp det men oftast behövs det. Oftast kommer man inte bara över det av sig själv, jag förträngde mitt i flera år och det slutade inte så bra.

Vill du prata med någon helt utanför skolan så brukar ungdommsmottagningarna ha kuratorer man kan vända sig till.

#6 Jag har också svårt att öppna mig för nya männsikor haha :P Känner igen mig rätt mycket i dig. Träffas mer, spänningarna brukar släppa allt eftersom.

Så länge du känner att det känns rätt att prata med henne så gör det - Jag tror det kan kännas lättare att få släppa på trycket och prata ut.

#7 Jag har pratat med skolkuratorn en gång, men det känns så fel då jag liksom ser henne varje dag i skolen. Jag skulle kunna tänka mig att skriva ner hur jag känner, men att prata har jag svårt för.

Ja jag får som ångestattacker, jag vill bara dö och önska att det här tog slut.

#9 Om det är jobbigt att du ser henne varje dag kanske ungdomsmottagningen kan vara en ide? Där behöver du ju inte träffa den kuratorn varje dag i korridorerna direkt.

Om det är lättare att skriva så börja där då så får man väl se vart det tar vägen.

#9 Om du känner så så skriv med din kompis över nätet, fast det kanske också vore bra om du tex skrev med en kurator? Lite måste det ju hjälpa!

Även om du känner att livet är skit och inte orkar med det just nu, så hoppas jag att du inser att du fortfarande är ung och har mycket framför dig som du inte vill missa.

#10   hm, jo det vore nåt.

#12 Kanske värt ett försök. För som sagt, att må som du gör nu är inget som någon ska behöva göra.

#13  Dom har öppet på torsdagar men det brukar vara väldigt lång kö. Nej precis, jag läste lite om panikångest men förstod inte riktigt vad det var.

#14 Det går inte att få tag på dom på något annat sätt? Maila eller ringa eller så? Så man slipper stå i lång kö? Fast, alla kanske inte är ute efter att träffa kurator i kön så det kanske inte är så lång väntetid.

Panikångest är för mig i alla fall väldigt starka ångestattacker, det är när man i stort sett förlorar kontrollen över verkligheten. Man kan få overklighetsskänlsor, svimma, må illa eller till och med spy. Man är övertygad om att man ska dö, att man får en hjärtattack eller liknande. "Vanliga" ångestattacker brukar vara lite mildare (men för den skulle inte ett dugg roliga) man kan få svårt att andas, hjärtat rusar, yrsel, kallsvettningar, extrem rädsla.. ja och så vidare, allt beroende på vem man är.

Det finns två forum här under iFokus där det finns många människor med olika typer av ångest, dels ångestsjukdomar och dels psykologi. Om du vill läsa mer om andras erfarenheter eller ställa frågor till andra i samma sits som du så kan du ju kika in där.

#15  Jo det går att boka tid, men då måste jag säga det till mina föräldrar det det har jag lite svårt för..

Okej, då är det nog inte panikångest jag har. I måndags när jag kände såhär spydde jag, men annars brukar det inte vara så allvarkligt. Men det är grymt jobbigt!

Ska kolla.

Det låter ju som symtom på panikångest. Alla har olika symptom, men dom mest vanliga är mycket av det du upplever.

Jag har själv lidit av det och man bör få terapeutisk hjälp ganska fort för att man ska bli av med symptomen fort, annars kan det ta längre tid att bli frisk.

Du kan läsa lite på internet om kognitiv beteendeterapi och samtalsterapi. Det är bra om du själv känner att du kan hitta orsaken till att du får dessa ångestattacker.

Här kommer lite bra länkar åt dig. Kram

Detta var en jättebra samling länkar till info om panikångest, behandlingar osv..

PANIKÅNGEST

#17  Okej, så jag bör prata med en kurator om detta? Sånt tycker jag är läskigt. Jag kan ju om jag måste, men jag har som sagt väldigt svårt för att öppna mig.

Ska läsa, tack så mycket!

Tro mig, jag vet hur det känns. Det gör jag verkligen. För ett år sen hade jag inga riktiga vänner i skolan, jag kände mig pressad över att ha mvg i allt (vilket jag inte fick) och var ofta "sjuk" för jag orkade inte. Jag låg i soffan och bara… var. Jag låg som en zombie och kollade på tv.

Har du vänner som står dig nära och får dig att må bra? Sen jag började gymnasiet har jag varit gladare än någonsin, men jag fick senast i december en sådan "panikattack" som du beskrev när det blev för mycket i skolan och kärlek.

Om du vill prata får du gärna skicka ett meddelande. Att prata med en kurator kan vara något att tänka på, det är verkligen inget ovanligt, man måste inte vara självmordsbenägen för att göra det. Man kan göra det bara för att prata. Jag förstår att du inte ivll prata med dina föräldrar, det är vanligt i denna ålder.

#19  Det är verkligen hemskt. Jag har vänner, men dom bryr sig mer om sig själva än om mig. Dom skulle inte ta det här seriöst om jag berättade. Jag har en kompis som jag känt nästan hela livet, hon vet och henne litar jag på. Och hon som jag litar på till 100 %, som jag träffat en gång.

Jag fick attacken i skolan en gång, ville itne visa något så jag gick in på toaletten och försökte lugna mig. Jag gick runt och hade det där inom mig hela dagen, skakade och ville bara få ut mig allt, skrika.

Jag skulle skämmas ordentligt om mina vänner fick reda på att jag pratade med en kurator. Finns det någon annan lösning?
Vill inte prata med mina föräldrar heller..

#21 Inga borde få reda på det om du inte berättar det frivilligt :)

Jag har pratat med en som har panikångest och hon tyckte såhär:

Jag pratar med skolsyster om det här, så kan hon ringa min mamma och berätta. Jag vill ju inte berätta själv. Så ska vi prata med psykolog och lite sånt. 

Låter det bra?

#23 Ja om du inte känner att du går under totalt av att din mamma vet så är det ju mycket lättare att sen få hjälp om hon är involverad. Då kan du ju också få stöd från henne.

#23 Men skolsyster kan ju säga till henne. Min mamma får gärna veta om det men jag vill bara inte säga det själv..

Igår gick jag till skolsyster och berättade, hon sa att det lät som panikångest. Sen ringde hon min mamma så vi pratade om det när jag kom hem. Hon sa att han själv hade haft det och att hon skulle ringa en psykolog.

#26 Det låter ju inte alls dumt. Hoppas psykologkontakten blir bra!

Vad duktig du är Odinn

Du är en bra bit på väg i ditt "arbete", toppen !!

Kramen på dej & hoppas att du mår bättre.

Tack så mycket!

Fruktanvärt starkt gjort av dig att ta tag i det!

Jag vet att detta svart är över sent men jag förstår dig. Har samma problem. Men försöker sitta och skriva av mig. Bara det första som jag tänker, även om det inte kan kopplas ihop på något vis. Typ: bil, katt, ledsen, växt mm. eller skriv en novel/roman om du gillar att skriva, jag skrivar mycket och drömmer mig iväg på det sättet, så vet jag att det dåliga måendet e på väg men jag har haft lite tid att förbereda mig.