Har skrivit den här berättelsen på en mängd olika dokument jag gjort på datorn, men känner att jag behöver nån som vet.
Och jag kan inte prata med nån vän, för att som ni får veta nästan i slutet, så blir jag alltid ovän med dom pga allt detta.

Allt började när jag var 5 år gammal. Det vart mycket bråk hemma & det tog inte lång tid innan jag blev slagen av mina föräldrar. Som liten trodde jag detta var helt naturligt. "Alla föräldrar slår sina barn", tänkte jag då. Min lillebror blev också utsatt en hel del, men för mig var det värst. Plus så bråkade min pappa & min storebror minst varje dag & det påverkade väldigt mycket i vår familj.

När jag började 1an & jag var 7 år, hade allt blivit värre. Jag började tänka att ingen ville ha mig & jag blev väldigt nere & grät ögonen ur mig på kvällarna. Jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen.. "Vad gör jag här? Vad gör Therese på den här jorden?". Liksom, jag var sju år!?

Tiden gick & jag kände samma sak. När jag senare gick i 3an, var 9 år gammal, skilde sig mina föräldrar. Och det var nog det hemskaste som hänt mig. Då jävlar, då kom självmordstankarna fram. Jag orkade verkligen inte livet då & ville bara lägga mig ner & aldrig vakna upp igen. Allt hade blivit en röra, som jag i panik simmade runt i, men visste inte om jag skulle simma neråt eller uppåt. Jag blev fortfarande slagen.

I 4an började jag gå upp massor i vikt & fick otroligt dåligt självförtroende. Pappa blev orolig över mig pga min otroliga viktuppgång & jag verkligen hetsåt massor. Jag tröståt när jag var ledsen (som jag typ var hela tiden), vilket gjorde att jag gick upp ännu mer. Jag var så jävla missnöjd med min kropp att jag inte höll på att orka något mer. BUP-samtalen började & soc pratade jag med ett tag. Var så jävla deprimerad att jag verkligen inte trodde det kunde bli värre, men.. Jag hade fel, det vart värre.

I 6an var allt kaos. Då kom mina första skärsår "till världen". Jag bestämde mig för att gå ner i vikt, men det gick inte så bra. Jag svalt mig i flera dagar tills jag senare insåg att det inte var någon idé & började istället hetsäta. Fick sedan ångest för det & började svälta mig istället.. Sådär höll jag på & pendlade massor i vikt. 
Under denna period snattade jag fruktansvärt mycket. Åkte fast två gånger på en månad. Och andra gången jag åkte fast, blev jag totalt misshandlad. Sparkad i ryggen, slagen över huvet & dem dunkade mig i väggen & växellådan på bilen. Jag rymde två gånger på samma dag, & kom tillbaka första gången. Men andra gången jag rymde så kom jag inte tillbaka utan hittades av två vänner, varav ena sovde jag över hos. Sket i skolan dagen efter. Och när jag ändå är inne på det här med skolan, jag skolkade en HEL del & vi hade en idiotisk lärare som fick mig att må sämre än något annat. Jag skar mig otroligt mycket, fick djupa sår/ärr, & vissa gånger var det till och med öppna sår. BUP samtalen blev fler & fler & jag skulle läggas in på psyket, men slapp undan. Sjukhuset kopplades in efterssom jag pendlade så mycket upp & ner i vikt & nu i somras blev jag inlagd, men bara i två dagar (tur det). Sociala pratade jag med ännu mer än tidigare & polisen blandades in flera gånger i veckan pga en massa saker som jag gjorde.

Nu i 7an, mår jag fruktansvärt dåligt, även fast det blivit bättre än i 6an iallafall, som var värre än någon annan period jag haft i mitt äckliga & värdelösa liv. Jag skär mig fortfarande, har gått ner massor i vikt. Känner mig så jävla värdelös & vet fortfarande inte vad jag ska göra, vart jag ska ta vägen! "Vafan ska jag göra? Jag mår som en rutten potatis, så vafan gör jag här?"

Ingenting av mina jävla samtal har hjälpt. Har helt slutat med BUP samtalen & soc samtalen & pratar endast med en kurator nu. Mina lärare hjälper mig & jag skäms nästan över att må såhär.. Blir jämt ovänner med mina bästa vänner pga min vikt & mina skärsår.

Även att min idiotiska låtsaspappa har gått ner 15kg på 6 veckor av ångest & deppression & att min lillebror tröstäter & hetsäter massor.. Plus att min storebror är så sjukt jävla deprimerad pga våran pappa.. Och även han tröst- & hetsäter..

Vad ska jag göra? Varför ska man leva när man ändå ska måsta ha det så här? Förlåt så HIMLA mycket för att ni var tvungna att läsa egenom min meningslösa text, men det behövde ni inte göra. Jag ville bara skriva av mig lite, eller väldigt mycket.