Jag skulle vilja dela av mig med min berättelse och min tuffa tid. Så dem som är i denna tuffa sits nu och allt verkar meningslöst så kan det faktiskt vända och bli bra. Nu berättar jag inte hela min berättelse i detalj utan det som är mest viktigt.

Allt hände när jag var fjorton år och mitt uppe i den värsta tonårsperoden. När jag var fjorton år gick min pappa bort mitt upp i allt, jag var inte förberedd och det hela som kom en chock. Det gick tre månader och allt var bara som förut. Sedan kom julafton och alla känslor kom på en och samma gång, vi firade jul hemma hos min bror och klockan sex fick jag gå hem för jag klarade inte mer. Jag slutade äta, gick inte skolan och det enda jag i stortsett gjorde var att sova förutom på nätterna då var jag ute och gick. Men det värsta för mig då, var att två dagar innan min pappa dog hade jag pratat med honom i telefon och vi slutade som ovänner. De sista ordet som jag sa till honom var att jag hatade honom och att han var död i mina ögon. Samvetet för det åt upp min infrån och jag kan än idag vissa dagar må fruktansvärt dåligt över det. I två år stog jag ut med självmordstankar, sjukhus, psyk och långa långa nätter med böner och skrik om varför detta skulle hända just mig och att det enda jag vill va att pappa skulle ta emot min förlåtelse. Varken psykologer eller kuratorer kunde hjälpa mig, jag mådde bara ännu sämre av dem. Så jag förstår dem som inte vill ta hjälp av de, för det funkar inte för alla det är från person till person, men jag hade en person som jag kunde prata om. Så försök hitta hon/han för man måste lätta på sitt hjärta. Men iallafall, så började jag på gymnasiet och allt började kännas lite ljusare, jag hittat min drömprins. Min underbara fina pojkvän som ställde upp och gav mig ljus i vardagen, jag tackar gud varje dag att han räddade mig. Men det tog lång tid innan jag blev helt reparerad igen och jag kan säga att jag än idag inte är klar. Men jag är närmare toppen en botten och det är känns riktigt bra i hjärtat. Så jag vill bara säga att fortsätt kämpa och TÄNK positivt, jag vet själv hur mycket jag hatade dom orden när jag mådde dåligt. Men det hjälper tro mig, hitta bara det där lilla extra som ni brinner för som ger lite hopp i vardagen. Klarade jag mig så tror jag innerligt och hoppas att ni också gör det som sitter i den sitsen. Det finns mycket kvar att se och det finns ett helt liv att leva.

Kramar