Jag och min bror har nästan alltid varit osams,eller åtminstonede tjafsat och blivit arga på varandra.Idag är jag 15 år och han 22 år.Än så bråkar vi i massor,Men ibland,speciellt när vi pratar i telefon så har vi båda en lugn ton och är trevliga mot varandra.När vi lägger på så börjar alltid tårarna rinna.Det spelar ingen roll vart jag är.Många tror att jag gråter för att jag är ledsen.men det är lixom en lättnad.En sorts lättnad som inte alla kan förstå.Det jag vill ha sagt med det här är att det faktiskt finns stunder där man gråter utan att man själv vet varför.det är många av dessa gånger som jag inte vet varför jag gråter förens någon dag senare.