Jag är säker på att du har ADHD. Barn och ungdomar med ADHD är väldigt beter sig väldigt impulsivt, och har oftast lätt för att skaffa nya vänner och också förlura vänner.

Tycker att du borde söka hjälp. Gå till BUP och snacka med någon där.

Tycker som #1, att du ska söka hjälp. Om du mår dåligt av att vara du och att vara i din kropp, behöver du definitivt prata med någon! Att börja prata om sina problem ska ses som högsta prioritet! All ilska du känner, du kanske kan börja med boxning eller nåt? Det har jag gjort, hur skönt som helst att få ut sig all skit! :) Kram på dig!

#1 nej jag har inte ADHD…. 

#2 Nej jag tänker inte söka hjälp, då kommer mina föräldrar få reda på allt, och det är så himla krångligt att åka dit hela tiden. Det händer ju inget, man bara pratar lite och sen så går man hem.

okej, för det första borde du nog sluta neka att du behöver hjälp. det betyder inte att någon okänd person ska storma ditt liv och ändra på allting, utan mer pusha dig lite grann åt rätt riktning. du borde nog börja älska dig själv för det första. har ett boktips till dig, "Du äger!" av mia törnblom. läs den, den är bra :)

#4 men det är ju precis det som hände sist. hon ringde mina föräldrar och så fick vi gå till alla möjliga ställen, bland annat till sjukhuset och ta prover. De skyllde mitt 'dåliga humör' på järnbrist och gav mig tabletter och nu har jag tagit dem i typ 1 år och det är fan ingen skillnad. Ett par tabletter kommer inte hjälpa mig med hur jag känner om mig själv direkt. 
Jag litar inte på vuxna, absolut inte.

Kanske är en bra början att börja lita på dig själv i första hand då. Alla här har gett dig tips och råd, det var du som bad om det. Då får du ju ta emot den hjälp vi kan erbjuda!

#6 men vad händer efter? efter samtalen?…….

Det är upp till dig att ta till dig allt, att våga ta steget till att börja älska dig själv. Att förstå att genom att få hjälp av andra, att våga öppna upp dig, visa känslor, att du genom det kan hjälpa dig själv. Lägg korten på bordet; det är precis det här jag vill ha hjälp med, hjälp mig på bästa sätt att ta itu med detta.

Jag har mått som du beskriver att du gör. Jag var livrädd för att prata med någon om mina problem, jag hatade mig själv och hela världen. Mina föräldrar tvingade mig att gå till en psykolog men jag brukade gömma mig i skogen för att slippa. Jag kunde inte berätta hur jag kände för någon gubbe/tant som jag precis träffat, men det hjälpte lite i alla fall. Jag blev diagnoserad med OCD och bipolär sjukdom och tar fortfarande medicin mot det.

Du måste inse att det är så sjukt värt att få hjälp, jag inser det nu efteråt. Som #4 sa, du måste sluta neka och börja ta tag i det här. Dra inte alla psykologer och läkare över samma kam. Berätta för dem hur det är. Att järntabletterna inte har hjälpt och berätta EXAKT hur du känner. Det är svårt för en utomstående att se problemet utan att veta alla detaljer.

Nu vet ju inte jag om du har OCD, om du är bipolär eller om du har någon sjukdom alls men det verkar som det på det sättet du skriver. Det kanske finns nån stödgrupp i din stad med sånna som har samma problem som du? Våga ta första steget och vänta inte för länge!

Första steget är absolut att prata med någon. Kanske någon stödgrupp i din stad? Där kan du ju hitta massor av vänner som inte kommer dömma dig eftersom de har samma problem. Det behöver inte vara någon psykolog, du kan prata med mig om du vill :)

#8 jag är rädd. Jävligt rädd, Jag vet inte hur det kommer bli sen. jag har så många problem och hemligheter. Jag vill inte bara berätta dem för någon jag inte ens känner. Liksom vad kommer hända om någon får reda på mina djupaste hemligheter? antagligen åker jag in på psyket eller något. 
Alla bara överreagerar när man berättar något, speciellt mamma. Om hon får reda på något, då är jag sååååå körd. sist drog hon mig till husläkaren och frågade henne vad det är för fel på mig. De kom fram till att jag hade järnbrist och tryckte i mig tabletter och sa att om jag inte blir bättre ska de tvinga mig sitta i ett ljusrum en gång i veckan. liksom VA FAAN? Kan man inte bara fråga om det hänt något först eller så? jag är bara rädd för att det ska hända igen..
Att de ska bara ignorera det riktiga problemet och trycka i mig massor av tabletter för att sedan låtsas som om allting är bra igen.

Jag brukar ha jätte lätt för att öppna mig, Jag brukar göra det när jag skaffar nya vänner. Så de kan avgöra på en gång om jag är något att ha eller om de vill gå vidare, för jag blir så jävla fäst vid människor och det gör så jävla ont varje gång de lämnar än. Men jag har aldrig berättat mina innersta hemligheter. Bara de som inte går att undvika som att varför jag aldrig pratar/umgås med min pappa. Men inte heller då berättar jag hela historien utan bara lite ytligt om att han bor utomlands liksom.

#10, det är nog skönare att det är en person du inte känner som du öppnar dig helhjärtat för, än en person som faktiskt känner dig. För den som känner dig kan döma dig hejvilt, medan den som du öppnar dig för, psykolog eller kurator eller vem du nu kan prata med, bara kan hjälpa dig med det du berättar och vill ha hjälp med. Där är skillnaden.
Släpp på alla barriärer, väggar, murar som du byggt upp. Riv ner dem. Acceptera dig själv som du är. Be om hjälp, du vet att du vill ha hjälp av någon som kan få dig att tala.
De har en skyldighet att hjälpa dig, att lyssna på dig. De ska absolut inte trycka i dig en massa tabletter som du upplever det. Det är fel, det har du rätt i. Vill du ha hjälp, och erkänner det så kommer folk absolut vässa öronen och ta in det du har att säga. Våga!

#9 så du menar att det är det som är fel på mig, jag har en sjukdom som gör att jag är så störd som jag är. Att det är därför alla människor lämnar mig, därför jag hatar mig själv, därför jag blir arg för alla fel jag gör…? Skulle inte förvåna mig om det var så.
Jag kan nästan lova dig att det inte finns en jävel där ute som har varit med om samma saker som jag. Jag vill inte berätta dem för ingen komne rända förstå liksom. Men de andra problemen går ju att prata om men alltså, tillslut måste jag väl berätta allting?? 
Jag vet att det finns fler som känner som jag men alla har ju olika anledningar till varför de känner så här och det gör ont olika mycket på människor. Det är svårt att hitta någon som mår likadant som sig själv.
tack!

#12. Jag har levt efter mitt eget ordspråk, eller lilla citat eller vad man ska kalla det.. att man inte ska jämföra varandras situationer. Att ingen har det värre än den andre. Vet inte riktigt om du förstår hur jag menar, men vi säger såhär då. Ett exempel bara, en man och en kvinna har blivit misshandlade av sina partners, även fast det är skillnad på könen, situationen eller åldern, så har de mer gemensamt än man tror. De båda kanske upplevde samma egenskaper på sina partners. Wow det här låter kanske jättekonstigt..
De kan säkert prata ut med varandra och försöka förstå varandra, kanske har de båda varit livrädda att lämna sina partners och mått väldigt dåligt. Men pratar man om det, lyssnar på den andra, tar in dennes hjälp, då kan man nog hjälpa sig själv och även andra i efterhand.

#11 mjoo….. jag ska kolla om kuratorn är i skolan imorgon……..

#12 Det är ju inte säkert att det är någon sjukdom, men läkare sätter ju namn på det mesta så även om du bara mår dåligt så kan det räknas som depression/post traumatisk stress eller något sånt.

Nej det är klart, det finns ingen som förstår vad man själv gått igenom men det finns folk som lyssnar och bryr sig, även om det är svårt att hitta dem :)

Jag kände alltid att jag var ensam och att ingen förstod så jag tänkte att det kanske skulle kännas lite bättre för dig om du vet att du inte är ensam :)

#13 ja fast alltså, jag ämnar vissa kanske inte förstår mig så bra och jag kanske inte förstår andra så bra. Men vart skulle jag hitta någon som har det som jag..? ……

#16, förstår vad du menar med att du kanske inte blir förstådd. Men det behöver du inte oroa dig för! Psykologer är utbildade, de förstår att folk är rädda för att bli missförstådda eller inte fullt ut förstådda. Men det är nog inte det de tänker på riktigt när de ska lägga en bra hjälp för någon som behöver det. Jag tror också att psykologer har egna erfarenheter att lära sig av, de är inte robotar som bara lärt sig allt ur en bok eller jobbar endast för pengar, det tar lång tid att utbilda sig till allt inom det området. Jag kan vara ärlig och säga att jag har träffat en del själv, både bra och dåliga. Vissa kanske man känner verkligen bara sitter där i sin fåtölj för pengar, men så är nog inte fallet…
Du kanske kan bli rekommenderad någon bra och härlig person som jobbat med liknande situationer som du befinner dig i?

#16 "Svåra tider" här på iFokus skulle ju kunna vara en början att hitta nån som har det som du..

#17 fast psykologer är väl svåra att få tag i? speciellt om man är under 18, måste inte föräldrarna vara inblandade då? 

#18 jo kan kolla där.

Tack alla btw!!

Om det finns BUP där du bor så är det inte jättesvårt. Prata med kurator/skolsköterska så kan de försöka fixa en tid åt dig där. Du kanske inte får tid direkt men så småningom :)

#20 vad är BUP egentligen………….?

#21, BUP står för Barn- och ungdomspsykiatrin, och är alltså till för att hjälpa barn som har psykiska problem, det kan vara familjen, skolan, levnadssättet…allt egentligen.

#22, men de har väl rätt att berätta för mina föräldrar om det är 'allvarligt' ?

Bara för att man är impulsiv så betyder det inte att man har ADHD.

Du hatar dig själv, men du vill få hjälp. Då har du ingen rätt att klaga. Vill du må bättre så ta dig i kragen och hitta felet. Testa gå på BUP, vissa tycker det funkar, andra inte. Jag tycker BUP suger och då har jag testat många olika människor. Inte min grej helt enkelt. Men vill du eventuellt hitta en lösning på att må bättre så testa.

Har du nån kompis du kan prata med? Om du vill, PM:a mig.

#24 jag kollade BUP:s hemsida igår och de finns inte nära mig alls. Närmaste ligger typ mitt i stockholm. Men som sagt, har inte de rätt att berätta för mina föräldrar eftersom jag är under 18?

Ja och nej. Jag pratar lite löst om det men jag har bara kännt mina kompisar i typ 6 månader.

Föräldrarna behöver inte veta nånting om du inte vill.

#26 men jag menar, om det är 'allvarligt', jag menar typ självmordstankar och liknande, då måste de väl berätta för föräldrarna?

#27 Dom har tystnadsplikt så nej det borde dem inte.

#27 Nej det kommer de inte . Har ngn erfarenheter av BRIS, själv bara sett affischen i skolan.

Jo, om patienten utgör en stor risk att ta livet av sig har de rätt att lägga sig i och kontakta de anhöriga, eftersom det då är en fara för personens liv. Inte helt säker på det dock. Men hotar en patient att begå självmord och risken uppges vara hög, så har jag svårt att se att de inte bör berätta för föräldrarna. Tystnadsplikten gäller inte om det patienten berättar skadar den själv eller folk i närheten så vitt jag vet, har inga källor på det uttalandet dock.

då känns det nästan helt meningslöst att gå dit och prata om jag inte kan berätta allting utan att det ska komma ut….
Jag vill bara kunna berätta allting, verkligen allting från början till slut med alla detaljer utan att någon ska döma mig eller föra det vidare.

Prata med nån här på forumet.

#31 Du kan ju ringa till BRIS, De har inga utbildade psykologer vad jag vet men där kan du berätta allt utan någon som helst risk att det kommer ut. De kanske inte är jättestor hjälp men det är någon att tala ut med iaf :)

Du kan prata med mig, jag har lyssnat och hjälpt hur många som helst :)

#33 mjo det har jag försökt mig på några gånger. både chatta, mala och ringa. Men det var ett tag sen, Dumt att jag inte tänkte på det. 

#34 ja, kan man vara anonym på privata meddelanden?

Jag vet inte om man kan vara anonym. Mig kan man, faktiskt, prata med också. Har själv mått sjukt dåligt. Sänd iväg ett PM om du vill, och råkar det vara så att det inte blir anonymt spelar det iongen roll. Vet ju ändå inte vem du är.

#36 jag skriver, om jag behöver, senare eller om någon dag,

Tack alla för hjälpen!!

#35, det hoppas jag! :)