Det här är första gången jag någonsin skriver eller säger någonting sånt här, som jag känner på riktigt.

Det är så här, att jag gick i en klass förut där jag hade flera kompisar och allt var ganska bra, men jag tröttnade på den klassen då det var bråk hela tiden. Så då började jag i en annan skola, och det var just då som jag kom på att jag var rädd för att göra fel. Jag vågade inte säga eller göra något alls, för jag visste att hur trevliga alla i klassen var på utsidan skrattade alla åt varandra när ingen hörde på. Första dagen gick bra. Sen bestämde jag mig för att hålla mig i utkanten och vara osynlig, för jag vågade inget annat. Och nu har jag gått här i tre år, det är fortfarande samma sak. Jag är säker på att jag skulle kunna våga bli som förut igen, men nu är det för sent. Det finns inte att jag skulle bli som alla andra efter all denna tid. Och självklart resulterar mitt beteende i att alla tycker jag är ännu konstigare än om jag skulle säga eller göra fel saker. Jag vet det. Men jag klarar inte att ta det steget. Jag har två bästisar från min förra klass och en tjej som brukar följa med hem ibland för att vi rider i samma stall men med henne känner jag mig otroligt otrygg. Det slutar bara med att vi sitter alldeles tysta på golvet och hon kommenterar kaninerna eller något sånt ibland, och då har jag fullständig panik. Det känns som om jag inte ens litar på mina bästisar längre, jag säger aldrig personliga saker eller hemlisar eller sånt till dem, för då kanske det blir fel. En av dem andra har blivit en sån där riktig tonårstjej, pratar om killarna hon är kär i och sånt. Och hon har blivit riktigt avundsjuk och bitchig ibland mot min andra kompis, när hon är med en annan tjej i deras klass så har dem varit väldigt oschyssta mot min andra kompis och ska jag vara med henne ska alltid hon den andra vara med för hon blir så orolig att bli utanför, det är ju det som dem säger. Tjejer vill inte vara utanför, då måste någon annan bli utanför. Jag tänker hela tiden att jag vill byta klass och gå vidare, för jag är säker på att jag skulle göra rätt den här gången. Men jag älskar min klass så mycket, dem är så roliga, snälla och tokigt galna på ett bra sätt. Den mest muppade klassen jag träffat, men ändå den bästa och jag skulle aldrig kunna hitta en så bra klass som jag trivs så bra i. Och så är det en kille jag gillar i klassen också. Han är populär och cool i klassen, så han har ingen anledning att bli ihop med mig. Men jag skulle aldrig någonsin våga ta steget, det finns bara inte. Jag får dåligt att sova, så jobbigt tycker jag det är. Jag önskar ibland att jag kunde få prata med någon, att jag slipper vara rädd att göra fel. Jag har gått till BUP, men jag klarar inte sånt. Jag vill inte sitta och berätta allt jag känner för någon tant jag inte känner. Jag börjar ärligt talat gråta då. Min lärare har alltid varit orolig för mig och alla i klassen försöker få mig att vara med. Mamma är jättejobbig, hon bjuder hem kompisar åt mig och då sitter vi bara helt tysta för jag kan inte ens säga till henne vad jag känner, att det är så jobbigt.

Jag vet inte hur jag ska härda ut, jag vet inte om jag klarar det här. Varje rast går ut på att jag går runt varv efter varv runt skolgården helt ensam och bara längtar att skolan ta slut. Jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra, jag klarar inte av att leva på det här sättet längre.