Jag har världens dåligaste självförtroende, Har varit ganska osocial när jag var yngre och alltid tyckt att det varit enormt stora fel på mig. Lixom aldrig vågat kolla på människor eller pratat med dem för att jag varit rädd att de skulle peka ut mina fel och så. Ville hellre vara osynlig.

I flera år har jag jobbat med mig själv och jag tycker själv jag kommit ganska långt. jag går med rak rygg (!!), har många vänner och är rätt så högljudd, den som mött mig för fösta gången skulle aldrig tro att jag hatar mig själv så enormt mycket och att jag är riktigt riktigt blyg. Jag blir extremt nervös när jag ska prata med nya människor, jag blir så nervös så jag får ont i huvudet och magen och håller på att spy. Men jag döljer det för jag vill ju inte att folk ska veta det. Jag har lyckats gömma mina ärr rätt så bra också. Fast mina närmaste vänner vet att jag skär mig regelbundet.

För några veckor sedan tog jag kontakt med killen som jag är kär i. Eftersom jag varit så extremt osocial har jag aldrig haft någon kille och jag har alltid varit 'den fula kompisen'. Killar har aldrig lagt märke till mig liksom. Vilket gjorde/gör att jag mår ännu sämre om mig själv. Det gick ju bra, han svarade positivt och har fortsatt snacka med mig, han frågade även om mitt nummer och allt och vi har ätit lunch tillsammans och umgåtts en eftermiddag. Men jag har alltid dem där tankarna som ligger och gror i mitt huvud, "tänk om han driver med mig" eller **"han måste tycka jag är den fulaste och tråkigaste tjejen på jorden". 

Jag känner alltid att jag måste bevisa mig själv.** Jag har aldrig fått bekräftelse från mina föräldrar, de har aldrig kramat mig eller sagt "jag älskar dig" till mig. Jag känner mig riktigt oälskad av dem och ända gången jag får uppmärksamhet av dem är när jag inte gjort läxorna eller skolkat. Eller gjort något annat dumt. 
Jag känner att jag måste ha jätte mycket smink på mig, jag är verkligen översminkad i skolan. Jag skulle hellre gå utan smink men jag känner mig så jävla osexig och ful då. Sen så känner jag mig så tjock för att mina kompisar har sådana perfekt kroppar. Jag vet att jag är helt normal, jag har en perfekt vikt för min längd men det betyder ju inte att jag har en snygg kropp. Jag vet inte hur många gånger jag svält mig själv eller tryckt fingrarna ner i halsen på mig själv. Dock så har jag aldrig lyckats hålla det under en längre period vilket jag ser som **ett misslyckande. 

**Senaste tiden skulle folk runt om mig lätt kalla mig för en *'attention whore'* men jag känner att ingen jävel ser mig. Jag känner mig oälskad, ignorerad och bortglömd för det mesta, Jag känner att jag hela tiden måste visa grejer och liksom "KOLLA PÅ MIG ALLIHOPA".

Jag ser allt som ett misslyckande. Ibland vill jag inte ens gå upp ur sängen för att jag veta att allting jag har planerat att göra den dagen kommer bli misslyckat. Dem gångerna jag faktiskt tvingat mig upp ur sängen så har jag mått så himla dåligt för att det blev misslyckat. 

Men jag vet inte, Jag känner att alla problem ligger hos mig och att allting är mitt fel. Att jag måste ändra inställning och försöka vara positiv. Men jag känns mig fast och jäkligt deprimerad.

Min enda lösning på mitt enorma självhat och alla stress jag känner från skolan, all press jag sätter på mig själv och alla press från samhället är att skära mig själv. Jag vet att det inte är bra, men det funkar liksom inte att gå ut och springa/ta en promenad eller lyssna på musik, eller skriva ner allting eller så. Det har liksom blivit ett beroende.

Jag skäms riktigt mycket för det här vilket får mig att må ännu sämre och det går liksom som en ond cirkel, Runt och runt. Tar aldrig slut.

förlåt för den långa texten men,
Någon som känner likadant?