Jag blir så sjukt less på min mamma, hon kan liksom slänga upp dörren och klampa in i mitt rum, gå raka vägen till mitt skrivbord och roffa åt sig allting som är hårt vilket kan innebära; pennor, saxar, pinsetter, gem, parfymflaskor osv. Hon tror att jag ska göra illa mig själv med dem. Men då tycker jag hon kan ta ut allting ur mitt jävla rum för man kan göra illa sig på i princip vad som helst. När hon gått ut samlade jag själv ihop massa föremål och la det i en skål och så gick jag upp till henne och sa: 

**"Här har jag samlat föremål åt dig så du slipper göra det hela tiden. Här i ligger t.e.x. en nyckel till en av mina lådor, det ligger även ett par solglasögon där, även en tom häftstiftsapparat i fall att det någon gång skulle komma flygande osynliga häftstift och fastna på min arm. Man ska ju vara på den säkra sidan, right? Det ligger även ett par limstift här i så jag inte skulle råka sniffa lim, sen ligger det lite paljetter där i också ifall att jag skulle råka få dem i armen, för dem är ju så vassa liksom." 

**Sen drog jag, lämnade henne där med en låda full av saker och en förvånad min. Jag menar, så långsökt av dem. Så onödigt och det gör mig bara så ledsen. Jag får inte raka mig och jag får inte noppa ögonbrynen. Dem tror dem hjälper mig men istället får dem mig att känna mig så himla mycket äckligare och fulare än vad jag redan gör. Vilket var anledningen till att jag började med självskadebeteende från första början. Dem tror inte p mig när jag säger att jag försöker sluta, de tror inte på mig om jag skulle säga att det var en katt som rev mig på handen. Det är så otroligt jobbigt, nu måste jag undvika djur också för i fall att jag skulle bli riven eller biten så är det enligt dem jag som har gjort såren, oavsett vad jag säger. Jag orkar inte med det här, jag känner nästan att jag måste vara rädd för mig själv för dem beter sig så. Som om det är fel på mig och att dem måste hålla koll på mig.

Ville bara skriva av mig lite.