Jag antar att detta inlägg kan bli långt!

Är inte helt säker på att jag hittat till rätt iFokus-sajt, men jag hoppas att jag kan få hjälp och stöd härifrån ändå. Kanske känner någon igen sig i det jag skriver, eller så är jag unik.

Jag är en tjej på 15 år, har haft det rätt jobbigt i mitt liv änsålänge, själv skulle jag säga att min barndom har varit väldigt dålig, det har varit mycket gråt och rädsla över vissa saker.

Har valt att posta inlägget anonymt då jag inte vill att det ska hittas av någon jag känner.

Mina föräldrar skildes när jag var åtta år. Det var många år sen, men de bråkar fortfarande.

För att göra en lång historia lite kortare, så vantrivs jag där jag bor nu, dvs. mest hos min mamma. Hon är tillsammans med en kille jag avskyr, som i hemlighet (när min mamma inte ser) gör allt för att jag inte ska trivas och vilja flytta. Han är rentav elak.

På grund av honom bland annat har jag påbörjat kampen om att försöka bryta mig loss ifrån mammas familj, jag vill bo någon annanstans och helst aldrig flytta tillbaka till min mamma igen.

Dessa två människor har gjort så mycket dumt och oförlåtligt mot mig så jag inte är säker på om jag någonsin kommer att vilja komma tillbaka.

De har vid ett tidigare tillfälle tvingat mig att lämna huset, och jag hade gärna gjort det om inte ett problem var i vägen…

Jag älskar min pappa och vi kommer väldigt bra överens. Han är dock väldigt känslig och man kan inte trampa på tårna hur mycket som helst, om ni förstår vad jag menar.

Jag har talat med honom om att jag ska få bo hos honom, men han låter mig inte. Dels pga att han inte kan eller får ens tror jag, och dels för att han inte orkar. Jag har tills för några månader sedan besökt honom så ofta det går så jag sluppit att vara i det huset som ska kallas "hemma". Varje sekund jag är här vill jag bara bort.

Både mamma och pappa har krav. Krav jag måste följa om jag ska få vara hos honom.

Mammas krav är antingen mig och alla syskon eller ingen.
Pappas krav är antingen bara mig, eller ingen.

Jag står i denna konflikt, kan inte ta mig ur den. Gråter varje natt mig till sömns för att jag bara vill dö, en enkel lösning så jag slipper ***. Men jag kan inte, har så mycket kvar i mitt liv att kämpa för. Men ibland vill jag bara avsluta livet här och nu. Och det oroar mig de stunder jag känner mig glad. Att en dag ska mina onda tankar ta över, och jag faktiskt tar livet av mig. Innerst inne älskar jag livet, och jag VET att det kommer bli bättre. Det är trots allt inte många år kvar tills jag blir myndig.

Men varje dag är ett helvete och jag vill ändra på det så snabbt som möjligt.

Dom dagar det varit värst mellan mig och mamma och hon hotat med att kasta ut mig hemifrån har jag desperat ringt pappa och försökt få stöd, men oavsett hur länge han gråter med mig så kommer det inte hjälpa mig ur detta på långa vägar. Jag vet att han vill men han kan inte hjälpa mig härifrån.

vet inte ens varför jag skriver detta. Men jag känner mig så liten och hjälplös just nu, och jag känner mig riktigt deppig och nere.

Hade sagt till pappa att jag skulle komma till honom och få fira midsommar. Jag älskar honom verkligen och har längtat ihjäl mig efter detta, som ett barn längtar till julafton.

Mamma har sagt nej, då måste du ta med dig din lillebror.

Anledningen till att jag inte kan göra det är att min pappa klarar inte av att ta hand om honom, eftersom han är väldigt jobbig och krävande. Får han inte som han vill så börjar han böla, och allt ska ske på hans villkor. Detta klarar han inte av, och det blir jag som får ta hand om honom. Han är 9 år och förstår inte riktigt att detta skadar mig något så otroligt, som förstör hans chanser att nästa gång få följa med till pappa, som minimerar mina chanser att någonsin vara hos pappa igen…

Förlåt att inlägget blev så långt. Jag behöver bara skriva av mig, och ha något att titta på när jag mår så dåligt som jag gör nu.

Kan ni hjälpa mig med stöd, eller tips för hur jag ska göra så är jag otroligt tacksam. Behöver allt jag kan få just nu.