Hallå där allihopa!

Jag är en tjej på 14 år som drömmer alldeles för mycket. Det är väl mitt sätt att komma bort från all skiten, I guess. Grejen är bara att mina drömmar är så sjukt levande och verklighetstrogna att allt bara slutar med att jag inser att det aldrig kommer hända och blir deprimerad i flera månader efteråt.
Jag skapar mina drömliv, helt enkelt.

Just nu handlar det om att fly. Fly bort från Sverige och lämna allting bakom mig. Att bokstavligen fly så långt bort som det går.
You name it. Nya Zeeland.  
Jepp. Så långt borta är jag i mitt huvud att jag allvarligt tror att jag ska flytta till Nya Zeeland om några månader.

Allt började med att mina föräldrar skulle fira att de firar 20årig bröllopsdag nästa år, så fick de ett erbjudande om Nya Zeeland. De bestämde sig för att kolla upp landet och blev genast förälskade och bestämde sig för att åka dit tre veckor i oktober (eftersom allting är vänt eftersom det är på andra sidan jordklotet är det alltså vår där då) och de ska bila genom hela Nya Zeeland.

Jag började också kolla runt lite och märkte att landet var helt perfekt för mig. Jag menar allvar - allt är exakt så som jag föreställer mig mitt drömland. Temperaturen, kulturen, miljön - allt är fullständigt perfekt.
Så jag frågade, mest på skämt, om mina förldrar skulle kunna tänka sig att flytta dit någon gång, och de sa att ja, det skulle vi nog om vi hade pengarna. Pappa skämtar då och säger att vi har ju några trisslotter där inne, om vi vinner tillräckligt med pengar för att bli ekonomiskt oberoende flytter vi dit direkt.

Genast börjar då mina tankar vandra och nu, efter typ en vecka, har jag en helt glasklar bild av mitt drömliv, lika klar som om det vore ett minne. Möjligheten att vi inte vinner något har fullständigt försvunnit ut min världsbild.
Jag har bläddrat mellan vackra hus i flera timmar för att hitta det perfekta huset utanför Auckland eller Wellington. Jag ser framför mig hur vi väljer mellan typ tre olika hus och hur jag bjuder över mina vänner till en sleepover eftersom jag har något viktigt att berätta, och hur jag berättar att vi ska flytta till andra sidan jorden. Jag ser till och med framför mig allas reaktioner så otroligt tydligt eftersom jag känner mina vänner så väl - hur alla stirrar på mig, hur min bästa vän får tårar i ögonen och protesterar men jag försöker le och säger något i stil med "men ni visste ju att jag ville lämna Sverige, det här är min dröm. Var glada för mig istället" och hur alla har ett stort gråt- och kramkalas.

Jag ser hur vi bestämmer oss för ett stort, vackert hus med stora hagar där jag kan skaffa två stycken hästar och kanske några får och lamor. Jag ser hur det går några veckor, hur min bror bestämmer sig att stanna kvar i Sverige för att studera klart, han fyller 18 nästa år, och hur han flyttar in med mormor i huset vi har nu (det är inte det att jag inte älskar min bror otroligt mycket, för det gör jag, men det känns som att det är så han skulle göra om det blev såhär) och hur jag och mina vänner ses en sista gång på flera månader innan jag kommer för att hälsa på hemma i Sverige igen.
Jag ser hur jag berättar för min vän som jag varit kär i i flera år att jag älskar henne och hur vi kysser varandra en sista gång. Jag ser hur vi åker de två dygnen det tar till nya Zeeland och hur jag, mamma och pappa bara stupar i säng direkt när vi kommer till vårt nya hem. Jag ser hur vi morgonen därpå går runt i vårt nya hem och går på äventyr i Auckland eller Wellington, vilket det nu blir, och hur vi känner oss helt hemma.
Jag sr hur jag pratar på Skype med mina vänner och hur jag saknar dem redan. Jag ser hur jag träffar nya vänner som bor i närheten via typ Tumblr och via hästarna (några kanske också har hästar och erbjuder sig att rida med mig?).

Jag ser hur jag åker hemåt när vintern, eller ja, i Sverige blir det ju sommaren, kommer cirka ett halvår senare och hur jag åker till min gamla skola och träffar mina vänner och alla lärare och alla frågar hur jag har det, frågar en massa om Nya Zeeland, osv. Ser hur jag åker hem igen efter typ 3 veckor-en månad någonting och hur resten av vintern går, våren, och sen kommer min bror och mormor över när det är jul och nyår och de firar det med oss i vårat stora hus.

Pappa jobbar hemifrån för något svenskt företag (kanske på samma han har nu? Han arbetar på kontor så…) och hur mamma har eget företag och gör allting hon älskar.
Allt är så himla tydligt. Jag ser verkligen allt otroligt levande, till och med människorna har jag skapat, allting. Det finns liksom inte i min tröga skalle längre att det med 99% chans inte kommer hända och att jag kommer vara fast i Sverige tills jag pluggat klart.

Just eftersom det här, hypotetiskt sätt, skulle kunna hända. Just eftersom det finns en liten, liten chans att vi får alla de där pengarna och bestämmer oss för att dra härifrån. Det finns en minimal chans och den hänger jag mig fast vid som om det gällde mitt liv.

Jag kan bara inte se mig själv gå ut åttan och nian här, liksom? Jag kan inte se en sådan grå framtid, hela den realistiska bilden har försvunnit och jag vet, jag bara VET att jag kommer hamna i en hemsk depression när alla mina drömmar spräcks.

Hur ska jag göra för att ta mig ur det här hyfsat smärtfritt? För att sluta drömma fram sådana här sjuka scenarion?
Snälla, jag behöver hjälp.

Tack för att du tog dig tiden att läsa det här onödigt långa inlägget.