Eftersom jag inte har någon att prata med så måste jag bara få skriva av mig lite här…

Mamma har skaffat en ny kille hon tänker mer på honom än mig, jag har träffat honom ganska mycket och han är hemma hos oss nästan hela tiden, det är extremt jobbigt eftersom jag är ju bara upvuxen med mamma. Jag försöker säja till mamma att jag inte vill att han ska komma till oss så ofta, men hon säger att det är hon som bestämer hur ofta han får komma och om jag säger emot blir hon skit arg på mig och hon hotar med att sälja mina djur. Dom ända som ger mig glädje i livet. När jag säger till henne att jag har rätt till att säga vad jag tycker och tänker säger hon bara "NEJ! Du är inte 18 och myndig" Men visst borde även jag ha rätt att säga vad jag tycker och tänker? Nu har mamma och hennes kille börjat prata om att flytta ihop och det vill jag absolut inte! Så nu försöker jag förstöra deras förhållande, han blir ju ändå bara sur på mig.

Jag har haft ett väldigt tufft liv, blivit mobbad i skolan och haft svårt med vissa ämnen, Drabbades av depression och nästan ätstörning, Försökt ta mitt liv, blivit av med 6 djur på 3 år, Förlorat alla mina vänner. men jag har en bästa vän fast hon bor några timmar bort så vi träffas nästan aldrig.

Jag har precis slutat skadat mig själv och börjat äta normalt igen, men mina tankar är mer på att jag vill försvinna från världen tror mamma skulle vara gladare då hon bryr sig ändå inte om mig och jag har ju inga vänner i skolan som gillar mig för den jag är. Jag kan prata med kuratorn i skolan men det känns inte som hon förstår mig, det är inte någon som förstår mig. Vilket skit liv jag har.