Min kompis mår piss. Han är 19 och orörd. 
Jag viste till en början inte någonting. Men jag såg rakti igenom honom attt han var ledsen. Han kunde inte dölja det. Jag ville veta, veta för att hjälpa till. Men han var rätt svår att öppna till en början. Men nu kommer det allt mer och mer. 
Jag vill göra en massa saker och ta hand om honom. Jag blir ledsen när jag hör allt han säger. Och nej, det får mig inte att lämna honom som andra gjort mot mig, bara lämnat mig när de inte orkar med hur ledsen jag är. 
Han och jag har funnit något gemensamt. Vi pratar om det mesta och är rätt djupa. Endast vänner. Pratar om rätt krångliga frågor och rotar eftersvaraen. 
Dessutom är vi väldigt lika i sättet osv. 
Han säger alltid att ajg kommer lämna honom om han berättar något. Men det känns konsigt för mig att bar vända mig om och gå. Känns som vi är två papper som är fast limmade på varandra. Det går inte att dra isär papprena utan att de går sönder och lämnar spår på varandra. 

Alltså känner mig som en idiot. Klarar inte av sådant här. Min del för Empati och medlidande är enormt.  

Vill ta hand om honom och få honom att må bra. Men jag verkar alltid misslyckas. 
Han säger att text endast är tomma ord och att det inte tillrckligt med bevis på att någon kommer tycka om honom. 

Världen är full av människor. Det finns säkert en hel massa som tycker han är fin, charmig, snäll och underbar. 
Men han vägrar tro på mig för att han inte har fått något bevis på det. 
Han säger att det inte finns tillräcklig med bevis på att han kommer att dö tillsammans med någon. Han menar att han kommer att få leva ensam rästen av livet. 

Hm, tror han jämför sig lite med mig.
Han säger att jag är söt, charmig, rolit, oemotståndlig. Men jag vet att det finns de tycker tvärt om.
Vad är det för ide att jämföra sig med mig? Jag är tjej dessutom.

Vill så hemskt gjärna göra honom bra igen.
Vad kan jag som kompis göra för honom?