Långt inlägg.

Alla säger så, undrar hur många som faktiskt menar det? Hur många som varit på absoluta botten förut? 
Jag har varit där, ÄR där, och inte fan blir det bättre med tiden.

När man mår så dåligt att man funderar på om man faktiskt lever eller inte, har ni varit med om det? Att man är så tom och kall inombords att man inte längre förstår liv och död. Finns jag, finns jag inte? 
Det enda som finns är ångesten. Har inte så mycket andra känslor längre.  

Egentligen är det väl inte speciellt… Svårt. Har ett rätt normalt liv. Har en normal familj som har höga krav på mig, har ett gäng vänner som jag tycker om, har hyfsade betyg, men ändå räcker det inte. Mår skit ändå.

Har varit här förut, många gånger. Det går i omgångar, ingenting och allt på en gång. Mår aldrig riktigt bra, har mer eller mindre konstant ångest (får såklart panikångestattacker då och då men i vanliga fall är det hanterbart) och är alltid så trött, men ibland, som nu, blir det värre.
Jag orkar knappt gå upp på morgnarna. Har ingen energi över huvudtaget, varken fysiskt eller mentalt, är helt slut. Det spelar ingen roll om jag äter normalt eller ingenting, sover 1 timme eller 10. Alltid samma sak.

Fast det är fysiskt också, smärtan. Konstant tryck över bröstet och en ordentlig smärta, som gör det svårt att andas; stel nacke av stressen; ont i magen hela tiden; ont i huvudet. Det tar kål på mig.

Men ingen ser. Ingen frågar hur jag mår, hur jag mår egentligen. Ingen ser igenom ett falskt leende. Ingen ser igenom fasaden av "jag mår bra".

Jag har väl inga direkta problem som sagt. Jag har varit kär i en av mina närmsta vänner som inte känner samma sak i ett och ett halvt år nu och jag kan inte släppa taget om henne för det är ingen gullig förälskelse precis. Jag skulle kasta mig framför tåget om hon bad mig, bokstavligen. Skulle hon be mig bygga en stege och plocka ner en bit av en stjärna åt henne skulle jag göra allt i min makt för att lyckas.
Kunde jag skulle jag ge henne hela världen. Jag älskar henne.

Jag blev mobbad från ettan upp till femman men bytte skola i sexan till en skola 1,5 timme bort - bästa jag någonsin gjort. Betygen är sämre än vad jag brukade ha men jag har vänner jag älskar här och en mentor som faktiskt bryr sig. Han är lätt världens bästa lärare, hur töntigt det än låter.

Lärarna brukar tycka om mig eftersom de tycker att jag är så glad och rolig och alltid trevlig mot dem, och de flesta eleverna lämnar mig ifred.

Dock började en av mina mobbare, "ledaren", från lågstadiet i min nya klass i sjuan. Trodde att saker vad bra, eftersom jag var mognare och gissade att han var det med… Men gud vad fel jag hade.
Det var ett gäng killar i nya skolan som var allmänt otrevliga. De var inte på mig specifically utan var taskiga mot alla så jag brydde mig inte så mycket, men så blev han vän med dem och övertalade dem att jag var en hemsk person som de skulle börja hoppa på.

I början var det inte så farligt. Spydiga kommentarer och att de kastade saker på mig när jag gick förbi och på föreläsningar och lektioner - och jag tänkte att jag håller huvudet högt och jag tar inte deras skit. Ljög för mig själv, för det gjorde så jäva ont ont ont men jag tog mig igenom det, för varje gång jag kom till mitt gäng kom jag ihåg vad som faktiskt betydde något.

De spred rykten, kallade mig saker. Hemska saker, men jag brydde mig inte. De kastade saker på mig så jag behövde gå till badrummet efter varje föreläsning och/eller lektion och plocka ut äckliga papper som de tuggat på eller suddgummin ur håret. Jag kunde ta det. Jag mådde fan inte bra men jag tänkte att det är bara två år kvar, jag fixar det här.

Så kom åttan, där jag är nu och som att det inte räckte med allting med betyg och skit blev allting bara värre.

Två av killarna i gänget som var taskiga mot mig hade slutat och jag tänkte att fan, det fixar sig kanske, men visst fan älskade ödet att bevisa hur fel jag hade.
För nu var killen som mobbat mig i flera år den "coolaste" av dem. Den som vågade skrika fuck you efter lärarna och visste vem man kunde gå på.
Mig.

Det är värre än någonsin. Kommentarerna, smeknamnen, att de kastar saker, ryktena.
Och nu går de efter mina vänner också, bara för att de är med mig.

Min vän berättade att hon suttit i matten när de började kasta sudd på henne, en tjej de inte ens kunde namnet på. Hon hade gett tillbaka sudden men de hade skrattat henne rakt i ansiktet och skrikt att nu är de ju skitäckliga när du har rört dem, behåll dem för fan. Hon mådde jättedåligt över det.

De behandlar mig värst såklart, ser mig på samma sätt som man ser en nedtrampad kackerlacka. Äcklig och värdelös.

Jag drar mig längre och längre ifrån människorna jag älskar, för de är inte värda det här. Jag kan ta skit, har tagit skit i flera år och även om det gör så ont att jag gråter och låter blodet rinna ner längs mina armar varje dag jag kommer hem så kan jag ta det om de lämnar mina vänner ifred.

Jag mår så dåligt att jag inte orkar någonting längre. Orkar inte med skolarbetet, pratar inte så mycket som förut, är till och med inte lika trevlig mot lärarna (är definitivt aldrig otrevlig, skulle aldrig falla mig in men jag är inte lika öppen och glad som jag brukade vara) och ler inte ens. Orkar inte ens göra det jag älskar eller träffa dem jag älskar.

Jag älskar en av mina närmsta vänner som håller på och byter ut mig den här terminen av någon anledning, hon pratar knappt med mig och allt som hon och jag brukade göra gör hon med en annan tjej. Jag blir mobbad av ett stort gäng killar som inte ens förklarar vad de har emot mig förutom att jag är så jävla värdelös såklart och min ångeststörning blir värre och värre för varje dag, bokstavligen. Mina många fobier begränsar mitt liv så mycket att jag är rädd för att vara utomhus och jag är så jävla ful och värdelös och tjock att jag hatar  mig själv mer än vad någon annan någonsin skulle kunna.

Men ändå säger folk att jag bara söker uppmärksamhet, alla tonåringar har det jobbigt. Well fuck you, du är inte den som har ärr på sina armar, som hatar sig själv så mycket att hon inte kan se folk i ögonen för de är inte värda att se en sådan hemsk människa.

Fan alltså. Jag orkar inte med det här längre. Är så djupt nere i den här skiten nu, kan inte fixa det här.

Men ingen ser någonting för det är så jävla lätt att gömma sig bakom ett leende. Ingen, inte ens min bästa vän, ser hur trasig jag är, märker hur jag inte äter, serr inte såren på mina armar.
För så länge jag fortsätter le och låtsas som att allt är okej kommer ingen veta någonting.