Nu måste jag skriva av mig..

Så här är det:

Jag har nyss börjat gymnasiet, jag trivs väldigt bra och är super nöjd med alla härliga vänner jag fått osv. Allt var jätte bra!

Igår började en av mina närmsta vänner, som också har varit det sen i 3:an, i min skola. Hon började annan linje och vår enda gemensamma lektion är spanskan som vi har en gång i veckan.

Nu till problemet:

Jag känner min så sjukt dålig när jag är med henne, hon trycker ner mig omedvetet och jag orkar inte med det här längre! Hon har alltid varit sån egentligen, men jag har inte laggt ner någon energi i det då jag lärt mig att leva med det.. Men nu har det runnit över totalt och jag har börjat störa mig på små grejer i och med det här.

Våra scheman är sådana att vi börjar samma tid varje morgon och slutar samma tid en dag i veckan. Då sa hon så ivrigt att vi ska åka tillsammans varje dag vi börjar samtidigt. Jag ville ju inte at hon skulle bli sårad så jag sa : "kanske vi kan"..

Vi bor så pass nära varandra att det är samma buss linje, då blir det samma tåg och samma t-bana.

Alla som jag är med i skolan bor typ på andra sidan av stan så de kan jag inte åka med. Däremot bor en person i min klass typ nån kilometer ifrån mig, vi tar samma tåg men sen brukar han ta buss eftersom det går snabbast. Vi snackar massor och han är riktigt skön! Därför har jag tänkt att åka lite med honom också.

Grejen är att hon har varit min bästa vän sen i 3:an men nu tycker jag att det blivit lite för mycket.
Jag vill ha mitt eget liv, ha och vara med mina egna kompisar. Därför såg jag gymnasiet som en punkt där jag kunde börja om, vara vem jag vill, vara med vem jag vill osv.

Hon hänger på mig bokstavligt talat.

Idag åkte vi tillsammans till skolan och våran första lektion var spanska. Vi har alltid arbetat tillsammans i spanskan alla andra år, men nu vill jag faktiskt vara med mina nya kompisar också. I alla fall: Vi var först i spanska salen och satte oss nånstans bara. Sen fylldes alla platser på och mina kompisar kom in i klassrummet nästan sist och fick de platser de fick.

Vi fick ett grupparbete och då antog hon självklart att vi skulle göra det tillsammans. Jag ville inte såra henne och sa därför inget..

Nu stör jag mig på massor av små saker: så som att hon går så sjukt snabbt när det tar 2 minuter att gå från tuben till skolan och vi har 30 minuter på oss. Att hon rättar mig när jag står på tåget och inte sträcker på mig, men hallå jag står väll så om jag vill?!?! Jag brukar inte lyssna när hon rättar mig om det, jag bryr mig helt enkelt inte. Men ändå så tar jag åt mig! Etc.

Men jag blir så deprimerad och nedstämd när jag är med henne.. Idag insåg jag att det är för att hon ständigt trycker ner mig omedvetet! Hon får mig att känna mig sämst och jag vill bara gråta!!

Jag är en sån som har väldigt höga krav på mig själv gällande väldigt mycket, jag är sjukt självkritisk! När jag då hör sånt blir jag otroligt besviken på mig själv!

Det skulle bli alldeles för långt om jag skulle ta upp fler exempel, men ni kanske förstår vad jag menar.

Jag vet inte vad jag ska göra. Två av mina kompisar säger att jag ska berätta för henne hur jag känner, det är så lätt att ge råd till andra. Men att faktiskt själv utföra det är inte alltid det lättaste. Jag vill ju inte såra henne, men samtidigt sårar hon ju mig så då borde det ju gå jämnt ut??

Jag vet egentligen inte vart jag vill komma, men jag antar att jag bara ville skriva av mig och gnälla lite. ;)

Har ni råd så skriv gärna vad ni skulle gjort!

(Förlåt för långt rörigt inlägg, det är så svårt att samla alla tankar..)