Jag förstår att det är en stor sorg för dig. Riktiga vänner sviker inte. I vått och torrt och i nöd och lust. Ja…

Jag fick den här diagnosen Aspergers Syndrom och den gör att jag emellanåt blir deppig och vill låsa in mig och orkar inte med någonting än mig själv. Så jag har efter den bytt vänskapskrets då jag inser att mina vänner jag hade stjälpte mig mer än hjälpte mig och min diagnos kommer jag att ha livet ut.

Jag har hittat nya vänner, som älskar mig för den jag är, eller snarare, trots den jag är.

Får man fråga dig vad är det som får dig att må som du gör? Finns det någon "anledning"? Taskigt hemma, saknar kärlek från föräldrarna, svårt med skolarbetet, ja det finns flera orsaker…?

Har du någon som är profisionell som du pratar med ang hur du mår?

Jag finns här, tonåring är jag inte längre, men jag har varit och var en väldigt jobbig sådan och eg känner jag mig som jag vore tonåring fortfarande.

*kramar om*

#1

mobbning, alkoholism, frånvarande pappa (träffat honom totalt 4 dagar på 12 år och han har inte ringt på 3 år nu),
Min mamma är ganska så frånvarande hon med.
Sjukt dålig självkänsla, förlorat grymt många vänner och så pappas familj består endast av alkoholister och mamma hade en väldigt jobbig barndom. 
Ångest, depression och bipolär finns på mammas sida. min pappa var väldigt aggressiv på grund av alkoholen och blah blah blah

listan kan göras lång.

Jag går till BUP, kuratorn, UM, och ska få bli utredd hos DBT.
Jag är ett problembarn som ingen orkar med efter ett tag.

Du vet att du får skriva till mig om du behöver prata!

Kram..

#3 jo tack!

men det är lite det som jag tycker är jobbigt, folk förväntar sig att jag ska komma till dem när jag mår dåligt, men jag mår dåligt hela tiden och jag kan inte prata med alla hela tiden. Dessutom vore det nick att veta att någon faktiskt undrar hur jag mår inte bara lyssnar för att dem en gång lovat att dem ska lyssna.  

Jag vet inte, det är det jag har min blogg till, är folk nyfikna eller bryr sig så finns den att läsa så slipper jag komma till alla människor hela tiden, jag känner mig mest som en attention-seeking whore då.

Jag förstår hur du menar, jag känner likadant. Men om man berättar lite då och då, så kan det underlätta. Man får ut sig lite tankar och känslor.

Jag har tänkt länge att jag ska logga in på msn och kolla om du är inne, men varje gång jag kollat har du varit utloggad. Så jag säger inte att du får höra av dig "bara för att jag lovat". Utan för att jag verkligen vill veta, och finnas där.

#5 tack, men jag hade mina närmste vänner att höra av mig till men man märkte att dem blev trötta på mig för jag kom alltid med samma sak varje gång. 

dessutom är det just därför jag har bloggen……….. 

jag är typ alltid inne på msn, nästan varje dag mellan 15.00 - 22.00
om jag inte jobbar i photoshop på andra datorn för då loggas jag ut automatiskt osv och så märker inte jag det.

Hur är du som person?

Vill du bli kramad och älskad i grund och botten av en vuxen person som du kan få se som din förebild/idol? Att din själ skriker efter det?

Eller vill du vara vuxen och rå dig själv och ditt och skulle helst flytta hemifrån och orkar inte med vuxna öht?

Hur ser ditt boende ut nu?

Du som bor med sådana möjligheter, du har inte provat att gå på Al-Anon/Alateen möten. (Anhöriga och vänner till ahkoholister)
http://www.al-anon.se/

Möten:

http://www.al-anon.se/alalist.asp

Jag har gått på sådana möten. De två första sa jag ingenting på alls. Man behöver inte… Det var rätt skönt att inse att man inte var ensam… Har en far som dog i sin alkoholism tillsist. Han var fast redan i 19 årsåldern.

Min mamma har eg försummat mig under hela min barndom. Inser nu när min systerdotter får en massa massa kärlek och uppmärksamhet och uppassning hur avis jag blir trots att jag ska räknas som vuxen sedan länge. Tyvärr får man lära sig leva med ärren.

Al-anon Vuxna Barn har gjort en lista på hur man har blivit påverkad av sina föräldrars alkoholism:

http://www.al-anon.se/Al-Anon-Vuxna-Barn/

*kramar*

#7 jag är väldigt självständig, självlärd, 

Men vill ju fortfarande ha någon där, som vill visa att den älskar mig, prioriterar mig, och är intresserad av det jag gör och hur jag mår. Mer än så behöver det inte vara liksom.

Jag bor med min mamma, hennes man och deras gemensamma son. Jag passar inte alls in i denna familjen och jag känner mig väldigt utanför hela tiden.

Jag vet inte, jag känner att dem händelserna är så långt bak i tiden, det är inget jag vill ta upp ännu mer. Just nu fokuserar jag på att överleva och sluta med självskadebeteendet och kontrollera mina känslor.

Fast gumman, ditt kontrollbehov av dina känslor grundar sig i din uppväxt med en förälder som dricker.

Man blir sådan. Alkoholen gör/gjorde en viktig person i ditt liv oberäknerlig. Man vet aldrig vart man har en alkoholist. Och det är en väldigt otrygg känsla för ett barn.

Därför vill man ha kontroll över någonting, då skapar man sig den kontrollen själv.

Jag tror att ditt förflutna har skapat dig mer än du tror.

#9 om det har eller inte det vet jag inte, Jag levde inte med min pappa speciellt länge. 

jag skulle ändå inte kunna förklara det för dem om det var så.

Känner igen mig i det där att folk tycker man är jobbig.. Man blir till sist rädd för att prata pågrund av att man tror att man stör eller att dom ska bli arga och liknande.

Så som du känner nu, det förtjänar inte du. Och inte dina så kallade vänner istället, du borde hitta nya vänner som tar dig för den DU är! ♥

Well en av tjejerna kom fram till mig idag, åt med mig vid lunchen, bara var med mig utan att säga speciellt mycket. det betydde väldigt mycket. 

Efterosm jag sa till alla att sluta vara med mig och att jag vill vara helt ensam framöver. vilket jag egentligen inte vill.
Dagen slutade med att vi pratade och skrattade som vanligt och jag hade inget behov av att reagera på något eller någon alls idag. Inga förväntningar, inga krav. Jag kunde bara vara jag och hon bara satt där och väntade ut det.  

Helt underbar männsika, åh vad jag älskar henne.

Men dem andra, dem total ignorerade mig helt hela dagen. Och jag skrev av mig, lite då och då, och bildade en lång dikt i slutet av dagen om hur jag kände.  

Däremot lärde jag känna en ny tjej idag, jag har pratat med henne några gånger för hon känner mina kompisar, men hon såg att jag satt själv i matsalen och så kom hon fram till mig och vi pratade, och sen kom min kompis och satte sig vid oss. Jag vet inte, det gjorde mig bara jätte glad.

#12: Hel bra tjej det där ju! Henne tycker jag du ska hålla fast vid. 

#13 absolut, jag ska vara mer försiktig i mitt humör mot henne. Henne vill jag verkligen behålla.

#14: Lycka till med vänskapen nu! ♥