Jag blir iskall inombords
Långt inlägg.
Okej, jag har egentligen ett underbart liv. Jag har allt jag behöver, jag har fyra underbara systrar, två skiljda föräldrar, en underbar kamera som jag lever för, en häst att ta hand om hur mycket jag vill, kanin, katt. Vad kan man mer begära?
Ur mångas ögon har jag ett riktigt bra liv, jag behöver inte göra speciellt mycket. Så fort jag kommer hem från skolan sätter jag mig i sängen med datorn. Men det kanske är det som är problemet?
Jag är ganska ofta hos hästen för att kunna prata med henne och faktiskt känna mig fri och älskad för några timmar, men sen?
Kommer hem, sätter mig i sängen med datorn och inbillar mig att jag har ett liv.
Har jag ett liv när jag sitter på twitter 24/7?
Tveksamt.
Sen är det ju det här med skolan. Jag kan inte direkt säga att jag älskar att gå till skolan, men jag släpar mig dit. Jag har två kompisar i klassen varav den ena är jag med under hela dagen (iallafall tills vi delar på oss då vi går olika inriktingar i samma program, hon film, jag foto) medan den andra kan sticka iväg med några andra kompisar på raster och liknande.
Problemet är att, som många av er säkert vet från mina tidigare inlägg här, jag är galet blyg. Det har blivit lite bättre då jag faktiskt kan prata med vissa människor i klassen utan några problem, men sen finns det dessa som jag verkligen blir helt stum med och det enda jag får ur mig är "jag vet inte".
Hur bra är de tre orden på en skala? Ungefär 0 om man ska säga så.
Känslan blir stel, jag blir iskall inombords och hjärtat slår till så jag tappar andan för någon halv sekund och känner hur klumpen i magen växer. Jag får inte ur mig ord. Det enda jag funderar på är om jag verkligen är levande eller död. Kan man känna sig så iskall och stel och fortfarande vara vid liv?
Tydligen.
Men det känns inte rätt.
Jag är rädd för människor. Jag undviker blickar för att slippa se blickar som jag inte vill se. Går med huvudet neråt och tittar i marken.
Under skolan kan jag sitta och tänka på hur värdelös jag är som går runt och mår skit utan någon speciell anledning. Det är flera gånger folk har fått väcka mig ur mina tankar. Senast idag satt jag och "läste" en artikel på datorn när "kompisen" skulle fråga mig en sak, jag seriöst flög upp ur stolen när hon sa något.
Varför?
Varför sitter jag och försvinner så som jag gör?
Om jag får gissa kan det vara på grund av min epilepsi, men det vet jag inte säkert.
Utanför skolan har jag två kompisar, en som jag känt sedan vi var väldigt små och en som jag känt sedan vi gick i 3an (vi kallar henne E). Jag snackar med E om allt och inget, men sällan över hur jag mår.
Kanske är det det som saknas?
Någon att prata med?
Fast när jag var hos psykolog var det något bland det värsta som fanns. Jag kunde prata med henne, det var samtidigt som vi utredde (heter det så?) min autism och jag hade inga problem med att prata med henne, men det kändes fel att ta upp något sånt här.
Vad finns det att prata om egentligen?
Jag måste sluta vara rädd. Jag måste våga säga vad jag tycker. Jag måste känna trygghet i klassen.
Men det gör jag inte.
Klassen är läskig. Alla är tysta, det har blivit bättre nu men ni vet, andra året på gymnasiet. Det brukar vara massa snack och skratt, men det är nästintill knäpptyst. När läraren går ut ur klassrummet brukar det klassiska vara Massa prat över hela klassrummet, människor som ställer sig upp. Ja, nivet. Men istället hör man hur klockan tickar och bara en massa tangenter som ekar över hela klassrummet.
Tyst.
Ångest.
Panik.
Hjälp.
Ingen ser genom mina leenden, inte ens om jag ser riktigt trött och deprimerad ut frågar någon. Inte ens om en tår eller två rinner ner för mina kinder.
Självklart.
Jag pratar inte med någon människa som faktiskt bryr sig på det sättet.
"Ta för dig mer"
"Bara prata"
"Tro på dig själv"
Inget hjälper. Har fått både det ena och det andra men hur ska jag klara det här själv?
Det är det enda sättet, jag vet. Jag måste ta mig ur min bubbla och upptäcka världen.
Hur?
Jag har vart blyg sen 7an, så här riktigt blyg. Det var den dåvarande klassen som förvärrade allt genom att behandla mig psykiskt. Det var inget de tänkte på,
varje blick
varje ord
Det högg i mig.
Sen har det bara fortsatt. Nu sitter jag här, 17 år, andra året på gymnasiet och det har inte blivit mycket bättre.
Vad har jag för problem egentligen?
Jag har ett bra liv, det finns de som har det så mycket värre. Jag vill inte ha uppmärksamhet på det här sättet. Jag vill ha uppmärksamhet genom att hjälpa andra. Jag mår bra av att hjälpa andra, höra de säga
Aha
Tack
Jag är glad över att du hjälpte mig
Utan dig hade jag inte klarat det här
Men jag klarar bara av att skriva. Inte prata.
Var tvungen att skriva av mig. Kände att jag var tvungen att sluta här. Om du som läser det här har läst hela texten, du är guld värd!
Sajtvärd för Naturfoto & Musik
Medarbetare på Djurfoto
Jaa du
Bambi du är min älskling ♥ Älskar dig
Blogg: www.janaslife.bloggplatsen.se
Animals can destroy EVERTHING you have,clothes,shoes,doors but they will NEVER destroy your heart <3
![[alisja]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Amen hej på dig! Tycker också det bästa för dig skulle vara att hitta någon du kan prata med. Och så som du själv sa om dig själv " Jag kan skriva, men inte prata. " Hitta en vän på TIF! Har funkat för väldigt många andra. Jag finns här för dig. Kramar!
Du verkar ha någon slags social fobi. Du kan prata med en psykolog om det, så kan ni tillsammsn hjälpa dig att komma över det. 
Amen guud!! jag som skrev sååå mycket? kom bara upp jaa du :O jag sa som de andra, sök en pyskolog
Bambi du är min älskling ♥ Älskar dig
Blogg: www.janaslife.bloggplatsen.se
Animals can destroy EVERTHING you have,clothes,shoes,doors but they will NEVER destroy your heart <3
Tack alla!
Men problemet är att jag inte vill prata med någon psykolog, vad finns det att prata om egentligen? Att jag är blyg och inte vågar prata med andra människor? Asså, det känns bara dumt. Tror inte det skulle hjälpa, tror helt seriöst att jag skulle få mer skuldkänslor än vad jag redan har.
Sajtvärd för Naturfoto & Musik
Medarbetare på Djurfoto
#5 Det hjälper, tro mig! Min syster har en form av social fobi och hon har blivit mycket bättre sen hon började träffa en psykolog! Det är värt ett försök tycker jag, mycket bättre än att gå och lida av det för alltid. :/
#5 Med en psykolog kan du definitivt ta upp såna saker, du behöver verkligen inte känna dig dum! Jag träffar en psykolog ibland, och hon och jag pratar verkligen om allt och ingenting, även saker som jag kan tycka är onödiga/dumma. Men det är så otroligt skönt att prata ur sig med någon. Men att gå och träffa en psykolog passar ju självklart inte alla, så är det ju. Sen beror det nog mycket på om man trivs med den psykolog man träffar, annars kan man ju byta
Jag vet inte, dessutom vill jag inte prata med mina föräldrar om detta och det enda sättet att skaffa sig en psykolog är väl genom föräldrarna.
Vill inte prata, det är det som är problemet. jag vill bara vara tyst och slippa tankar om att jag får skuldkänslor över att jag är ivägen, söker uppmärksamhet och liknande.
Tror inte det hälper med psykolog, känns som att det inte finns något att prata om.
Vet inte om jag har socialfobi, men jag har en lätt autism som gör allting mycket svårare, men jag måste lära mig att sluta gömma mig bakom den och kliva fram. Men usch, lättare sagt än gjort.
Får försöka ta tag i det här själv, tror inte det finns något annat sätt om jag ska vara ärlig.
Sajtvärd för Naturfoto & Musik
Medarbetare på Djurfoto
Det finns ju något som heter Kognitiv Beteende terapi (Kallas även bara KBT).
Jag vet inte hur jag ska förklara det, men de är en terapi som hjälper dig att tänka annorlunda, dvs i dit fall att man arbetar bort din blyghet/rädsla.
Pma mig om du känner för det moalinn! ♥
Det som jag verkligen inte ville skulle hända - hände.
Jag bröt ihop, totalt.
Pressen jag utsattes för.
"Du måste säga något, kom igen nu". Det blev svart, jag fick inte fram ord eller tankar. Satt bara och skakade på huvudet och tittade ner i bordet, jag ville verkligen inte svara.
Det var inför halvklass om man ska säga så, hade grafisk kommunikation och det ingår i inriktningen foto som jag har valt.
Hade 8 blickar på mig samtidigt som jag hörde orden, pressen.
Ångesten steg, fortfarande inga ord.
Hon fortsatte prata, försökte få mig att säga något. Men jag ville inte. Snart kände jag hur jag fick tillbaka orden, en efter en. Jag var yr, precis som att jag inte hade andats på flera minuter. Det var då jag samlade mod, eller nej. Jag tänke inte, jag bara sa. Jag sade ifrån. Fick inte fram några andra ord än "snälla, kan du sluta" och jag gömde mitt ansikte i mina händer. Kände hur mina händer blev blöta av tårar och samtidigt hörde jag
"Ska jag sluta?" med en bestämd men besviken röst. Det var ingen fråga, det var mer ett påstående eller vad man vill kalla det.
Jag hörde ord, men jag var för långt borta för att orka bry mig om vad hon sa.
Jag lade armarna på bordet och huvudet lika så, ville bara försvinna.
Varför gick jag inte ut ur klassrummet?
Jag vet inte.
Jag tänkte inte, det var tomt.
Sen hör jag
"okej, moalinn. kan vi gå ut och prata?"
Snabbt upp med tårarna som fortfarande rann ner för mina kinder och ut från klassrummet.
Jag sa både det ena och det andra och en av sakerna var att jag har autism. Det hade hon inte en aning om och det kan jag förstå.
Det positiva med det hela är att hon ska prata med min mentor och även en stödlärare (eller vad det nu var, kanske kurator… jag var ganska långt borta så kommer inte riktigt ihåg) så jag kan få något slut på det här.
Men det värsta är att det ska behövas tårar för att någon ska förstå att något är fel. Såg även hur andra i klassen tittade på mig sen, det var inte den vanliga "onödigt att fråga henne något" eller typ "som vanliiigt" utan det var mer att de letade efter svar.
tack alicia!
#9 och tack för tipset, får se om det behövs.
Sajtvärd för Naturfoto & Musik
Medarbetare på Djurfoto
Starta ny diskussion
