(Publicerade detta på Relationer iFokus också..)
Hejsan!

Jag har länge vetat att jag tänder på äldre män(och kvinnor ibland), oftast lärare eftersom de var dem jag träffade "lättast" eller vad jag ska säga. Annars träffar jag inte så mycket äldre män i min vardag. Jag har även en tendens att riktigt falla för dem och verkligen ha verkliga känslor som nästan aldrig går över inna jag har berättat för dem hur jag känner. Jag måste få det förklarat för mig att de inte känner samma sak. Jag blir då inte ledsen utan mer lättad över att ha fått mina känslor ur mig och efteråt vet jag att dem vet och att vi är överens om vad som kommer hända. Förstår ni hur jag menar?

Nu har jag slutat skolan men inte slutat förälska mig i män som jag träffar då och då. I ett års tid har jag varit kär i denna mannen jag träffar nästan dagligen. Jag har inte pratat med honom mer än ett par minuter på sin höjd för att vi alltid möter varandra här i samhället där vi båda bor. Det är ett litet samhälle dessutom så alla vet vilka alla är men jag har inte "sett honom" förräns "nu".

De gångerna vi har pratat har han alltid inlett konversationen och vi har hållit oss till det där vanliga svenska - Vädret. Men han har även frågat lite småsaker och jag har i all min lycka och nervositet av att göra bort mig svarat så gott jag kunnat.

Denne man är ca 27 år äldre än mig. Jag är snart 20. Vare sig jag känner honom eller inte känner jag ett stort behov av att berätta för honom hur jag känner, bara så jag kan få ett "svar". Jag förväntar mig ingenting av honom, att han ska vara intresserad av mig eller något liknande. Jag vill bara få det ur mig för jag går och tänker på det dagligen, säkert flera timmar om dagen. Han finns alltid hos mig på något sätt, fantiserar jag inte om honom så drömmer jag om natten.

Jag blir så (ursäkta ordvalet) jävla glad när jag ser honom och hör hans "hallå!" eller "hej!" Han är alltid så glad och han betyder mycket för mig. För utan att ha lyft ett enda finger eller sagt ett enda peppande ord(Eftersom vi inte pratat mycket alls har han ju inte kunnat göra det) har han förändrat min syn på livet och min syn på männisor. Han har satt ett djupt spår i mig, ett positivt och bra spår.

Men det är väl inte varje dag som en ganska så främmande, 27 år yngre tjej kommer fram till en man och berättar hur hon känner. Borde jag avstå från det och istället bli nedstämd av det hela?(Vilket jag blivit många gånger då jag inte berättat för de jag haft tycke för)
Är det eller är det inte okej att berätta hur man känner till en person man knappt pratat med men som man mött 1000 gånger?