För 7 veckor sen var jag tvungen att ta ett enormt svårt beslut att avliva min älskade katt, Vi hade varit vänner i över 8 år så det var det jobbigaste jag varit med om att se min bästa vän somna in så snabbt, jag kommer ihåg den hemska dagen som om det vart igår, att sen lämna honom hos veterinären var väldigt tungt (han kremerades), jag grät hela vägen hem och sa inte ett ord och jag låg bara i sängen och grät och grät… Och nu såhär i efterhand börjar man få skuldkänslor att man tog det beslutet, men eftersom han var så sjuk så var väl det de bästa för honom. Alla säger att det kommer läka med tiden och att jag snart bara kommer le åt allt roligt vi haft tillsammans, men om jag tänker på alla glada stunder blir jag så ledsen för jag vet att jag inte kommer få fler minnen med honom… Och efter varje dag som går blir sakaden bara större och större, jag orkar inte med något längre och allt känns bara helt meningslöst. Jag vågar inte få en så stor relation till mina andra djur som jag hade med honom, för dom kommer ju också lämna mitt liv förr eller senare.

Ingen verkar fatta hur mycket han betydde för mig, Det var alltid han som sprang mot mig när jag kom hem från skolan, det var alltid han som som sov med mig i sängen, det var även han som alltid kom och slickade mig på kinden när jag var ledsen, Min mamma har även berättat att han alltid gick och letade efter mig när jag inte sov hemma. Han var som en människa, och han var helt underbar på alla sätt och vis.

Jag fattar inte hur jag ska gå vidare utan honom? Det var alltid han som gav mig glädje i vardagen. Det var tufft utan honom i början men det blir bara tuffare och tuffare… Vila i Frid Sotis♥

Behövde bara skriva av mig lite…